435 Maeterlinck 436 med La princesse Maleine, ett stort anlagdt fantasidrama med shakspereskt sceneri och en pseudo-historisk sagas bakgrund. Octave Mirbeau proklamerade honom i en emfatisk artikel i "Le Figaro" (aug. 1890) som ett universalgeni och förklarade hans drama öfverlägset alla Shaksperes. Artikeln hade till följd, att allmänhetens uppmärksamhet riktades på den unge författaren, som nu i rask följd utgaf de dramatiska dödsstämningsmålerierna Uintruse (1890), Les aveugles (s. å., "De blinda", öfv. i "Ord och bild", 1901) -två af M:s mest typiska dramer från hans första skede - och Les sept princesses. Den sensationella nyfikenhet och det litterära intresse, hvarmed dessa verk mottogos, stegrades oafbrutet under M:s närmast följande produktion, Pelléas et Mélisande (1892), nattens och tystnadens melankoliska legend om kärlekens fataliteter, samt de under den gemensamma titeln "Trois petites drames pour marionettes" sammanförda Alladine et Palomides, Intérieur (öfv. i "Ord och bild", 1895) och La mört de Tintagiles(189±). Den världsåsikt, som kännetecknar M:s första period och afspeglas i hans dramer, är en pessimistisk ödestro, en medeltidsartad föreställning om, att människan är bestämd till undergång och hjälplös gentemot de hemlighetsfulla makter - framför allt döden och kärleken -, som ondskefullt leka med hennes tillvaro. Denna människa är späd och svag, oförmögen att fatta något af lifvets mysterium, darrande under en osynlig, men alltid närvarande olyckas hot, hjälplös på grund af kroppsliga och psykiska defekter, utan vilja och till och med ur-ståndsatt att fatta motståndets tanke. Den jordiska tillvaron är för henne som ett irrande genom en labyrint af mörka ändlösa korridorer, hvilkas väggar äro seende med varulfvars och polypers ögon, ett smärtsamt stigande uppför trappor, som aldrig taga slut, men i hvilkas afsatser finnas järnbeslagna portar, bakom hvilka ödena förberedas och gömma sin lösning. Hon känner en ständig skräck för det okända och en ångestfull väntan, att slaget skall falla och olycksödet fullbordas. Men ej blott den omgifvande världen är för henne en gåta, hon känner icke heller sig själf. I sitt eget inre hör hon främmande röster, förnimmer hon rofdjursak-tiga drifter, som hon icke kan motstå och som tvinga henne att handla tvärtemot hvad hon anser vara rätt. Men mystiskt förnimmer hon, att bakom lifs-yttringarna existerar ett lif, som är doldt i det omedvetnas mörker och som hon kallar för själen. Detta är hennes verkliga väsen, och hennes ändamål är att draga sig undan det medvetna lifvet, intelligensens och passionernas lif, in i den stora tystnaden för att med de inre sinnesorganen förnimma sitt högsta lif. Förhållandet till medmänniskorna bestämmes af hennes önskan att icke göra någon skada samt af hennes sökande efter en själ, till hvilken hennes har frändskap - syskonsjälen - och som utgör dess komplement. Men tillvarons hemlighetsfulla och fruktansvärda makter hindra henne från att lefva ett rent själens lif, och de tvinga henne till underkastelse och undergång. I Le trésor des humbles (1896; "De ringes rikedomar", 1909 och 1911), en samling aforismer och betraktelser, har M. teoretiskt framställt sin tran-scendenta psykologi. - M:s drama har på grund af dessa psykologiska förutsättningar fått sin originella sceniska form af kombineradt skugg- och marionettspel. Den jordiska tillvarons kvaliteter, färger, nyanser, finare utbildade former o. s. v. försvinna, man ser endast de grofva konturerna i en enformig mörk ton - en sotritning med ett otydligt slott, en tät park, ett högt fyrtorn och i bakgrunden en ljusning mot den punkt, där hafvet begynner. Och själfva den mänskliga kroppen är för M. af så ringa betydelse, att han ej vill draga uppmärksamheten därpå annat än vid de tillfällen, då själens rörelser kraftigast återverka. Men då faller liksom ett klart sken öfver den dunkla gestalten, och man tycker sig förnimma mycket längre och djupare, än ett mänskligt sinne kan nå. Hans figurer äro på en gång diafana varelser och skuggbilder. Då de tala, afslöjas moment för moment af deras själstillstånd, naturligtvis ej genom en analytisk och förklarande process, utan på så sätt, att de med den mest oförställda uppriktighet låta tonfallen afspegla själens omedvetna innehåll. Man tycker sig se ångesten, oron, sorgbundenheten, impulsen, omsorgen, väntan, som aldrig uppfylles. Man känner, att hos dessa människor blir smärtan så eteriserad, så ge-nomlefvad med de finaste själsorganen, att den kan uppfattas som skönhet och lycka, och lyckan så intensiv, att den kan yttra sig som smärta. Man hör själ tala vid själ, och man tycker sig stundom sinnligt uppfatta dessa valfrändskapens strängar, som binda den ena människan just vid denna och icke vid andra varelser. När de upphöra att tala, faller mörkret ånyo på, och skuggspelet fortsätter i långsamma, stiliserade rörelser eller afstannar i en egendomlig stillhet. Då är det själfva tystnaden, som talar, och man förnimmer den på en gång som ödets ironiska sfinxleende och som den öfversinnliga värld, hvari människosjälens mysterium fullbordas. - M:s första försök att bryta upp en af ödets järndörrar sker i hans stora drama Aglavaine et Sélysette (1896; sv. öfv. 1911), det subtilaste ex-traktet af hans "första maners" filosofi och poesi. Han hade på reflexionens väg kommit till insikt om, att en af de makter, som tillintetgöra människorna, kärleken, kunde vara i stånd till att i stället framkalla lycka och glädje, om de blott för-stode att mottaga den på ett rätt sätt. Försöket slog fel, men han vann därunder en ny kunskap, att kärlekens patos ligger just i dess jordiska belastning, i den egoism han kallar kärlekens bagateller. Därmed var uppslaget gifvet till en själfständig mänsklig verksamhet inom den mystiska ringen af de makter, som bestämma människans öde, och härifrån arbetar sig en ny tankegång fram i en rad filosoferande och skildrande verk. Förf. anser visserligen fortfarande, att världsgåtan är lika ofattbar som någonsin, att vi ur tillvaron ej kunna utfinna ett godt och nyttigt ändamål samt att nästan all vår sträfvan visar vår vanmakt gentemot de makter vi äro underkastade. Men han