Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Maele ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Maevius-Maffei
438
leder ur detta en ny konsekvens. I stället för att
skrämda draga oss undan våra sinnen och vårt förstånd
för att fördjupa oss i vårt omedvetna själs-lif
(hvilket endast bör ske, då den inre kallelsen är ett
imperativ), böra vi med stoisk pliktkänsla underkasta
oss tillvarons mystär och använda all vår förmåga
på hvad som där möjligen kan vara att genomtränga
med vårt förstånd och motstå med vår moraliska
vilja. Människan har alltså en plikt att f, Ila. Hvart
denna plikt för oss, veta vi ej, men vi veta, att
vi måste följa den trofast, oförtrutet, utan tvekan
och utan hänsyn –. liksom bien i kupan frambringa
honung för ett ändamål, som är dem obekant. Denna
synpunkt utföres teoretiskt i essaysamlingarna La
sagesse et la destinée (1898; "Visheten och ödet",
1909; 2:a uppl. 1911), Le temple enseveli (1902;
"Det begrafna templet", 1911) och i företalet till
M:s "Thé-åtre" (1901-02), får sina poetiska former
i La me des abeilles (2 öfv. 1902; "Bikupan", 1910)
- en hänförande skildring af det af okända lagar
reglerade, arbetsamt och plikttroget fyllda lifvet i
bikupan - och det italienska renässans-dramat Monna
Vanna (1902; sv. öfv. 1903), samt utvecklar sina
yttersta - optimistiska och utopiska - konsekvenser
i essaysamlingarna Le double jar-din (1904; "Den
underbara trädgården", s. å.) och L’intelligence
des fleurs (1907; "Blommornas intelligens",
1908). Då M. i "Monna Vanna" till-lämpar detta
pliktbud i sin dramatiska dikt, sker en fullständig
förvandling af hans teater. Den hemska leken med
hjälplösa varelser upphör med ens, de automatiska
marionetterna förvandlas till tänkande och ansvariga
människor, dialog, rörelser och apparitioner bli
verklighetstrogna, och det skugglika sagolandet
ersattes af en af historiska samhällsförhållanden
bestämd miljö. Men trots den förändrade yttre formen
förlorar den Maeterlinckska poesien ej sin inre
egenart, och uttrycket är alltjämt för-andligadt
och transparent. Inom den samtida litteraturen
är M. den egendomligaste företeelsen och en af
de största skaldebegåfningarna. Han har uttryckt
några af de väsentliga idéerna inom den renässans,
poesien för närvarande genomgår, och tillfört den
moderna dikten nya sällsamma skönhetselement. - Utom
redan nämnda verk, som ge de bestämmande dragen af
M:s åskådning och konstnärliga uttryckssätt, har
han utgifvit i fransk om-diktning "L’ornement des
noces spirituelles" af medeltidsmystikern Jan van
Kuijsbroeck, "Les disciples å Sais et les fragments
de Novalis", tragedien "Annabella" af den engelske
renässansdra-niatikern John Ford och en prosatolkning
af "Macbeth", vidare ett knippe symboliska ballader,
Douze chansans (1896), och följande dramatiska
arbeten: Ariane ei Barbe-bleue (1900), mirakelspelet
Soeur Beatrice (1901), kärlekssagan Joyzelle (1903;
sv. öfv. s. å.) och den allegoriska fesagan L’oiseau
bleu (1939; "Fågel blå", 1910) samt (på tyska) den
farsartade satiren Das wunder des heiligen Antonius
(1904) och Maria Magdalena (1909). I Stockholm blef
M. först spelad af Lugné-Poe, som 1899 framförde
"Pelléas et Mélisande" och "L’in-truse". 1903 gaf
diktarens maka, den franska skådespelerskan Georgette
Leblanc, också några gästspel här, hvarvid spelades
"Monna Vanna", "Joyzelle", "Aglavaine et Sélysette"
och "L’in-
truse". För öfrigt ha på svenska scener
gifvits följande af M:s dramer: "Pelléas och
Mélisande", "Monna Vanna" och "Den objudna
gästen" ("L’in-truse"). 1911 belönades M. med
Nobelska världspriset i litteratur. Se A. van
Bever, "M. M." (1904), och S. Söderman,
"M. M." (1911). S.S-n.
Maevius. Se B a vi u s.
Mafeking, stad i det med Kapkolonien förenade
Syd-Betsjuanaland i Syd-Afrika, nära Transvaals gräns,
vid floden Molopo (biflod till Oranje) och järnvägen
från Kapstaden till Sambesi, omkr. 1,320 km. från
den förra. 8,500 inv. (1899), hvaraf 7,000 färgade;
2,713 inv. (1904), hvaraf 1,328 hvita. Staden, som
jämväl är säte för förvaltningen af protektoratet
Betsjuanaland och en viktig handelsplats, är mest
bekant genom belägringen 16 okt. 1899–17 maj 1900
under boerkriget (se d. o.), då den försvarades af
engelske öfversten Baden-Powell mot boergeneralerna
Cronje och (sedermera) Snyman. M., en viktig vägknut
och upplagsplats för en del förråd, särskildt af
gevärsammunition, inneslöts redan en vecka efter
krigsutbrottet af boerna. Stadens för tillfället
organiserade garnison utgjordes då af omkr. 900
hvita – polistrupper och frivilliga (volunteers)
–, hvaraf omkr. hälften beriden samt vid pass 350
färgade. Af artilleri funnos endast några få små
mynningsladdningskanoner, en gammal slätborrad
skeppskanon samt några kulsprutor. För spanings- och
ordonnanstjänst organiserades ett slags "kadettkår",
bestående af ynglingar om 9–15 års ålder, hvilken
organisation utgjorde ursprunget till den sedermera
så utbredda boy-scoutrörelsen. Ett af kommendantens
första åtgöranden var att omge den fullkomligt öppna
och på en vidsträckt slätt belägna staden med en
gördel (med omkr. 2,5 km. radie) af fältbefästningar
och bereda bombsäkra rum för åtminstone en del af
invånarna. Belägringskåren räknade till en början
omkr. 6,000 man, med moderna 7,5 cm. fältpjäser och
en 15,5 cm. positionskanon (den s. k. Long Tom),
men minskades, när Cronje aftågade söderut med 1,500
man. Äfven boerna använde fältbefästningar i stor
utsträckning för att kunna upprätthålla cerneringen. Å
deras sida gingo ansträngningarna ut på att medelst
uthungring i förening med bombardemang samt smärre
anfall – endast mot slutet af belägringen företogs
ett större dylikt – söka betvinga staden, medan
dennas besättning å sin sida sökte genom ihärdigt
fasthållande af sina ursprungliga ställningar
och talrika utfall hindra boerna att nå sitt
mål. Baden-Powells kanske största förtjänst var
hans utomordentliga förmåga att ingjuta mod och
förtröstan hos besättning och invånare. Staden
befriades därigenom, att den från s. anryckande
undsättningskåren, under öfverste Mahon, i förening
med en annan, norrifrån anmarscherande kolonn, under
öfverste Plumer, natten till 17 maj 1900 lyckades,
dock först efter en förbittrad strid, fördrifva de
v. om staden stående boerna och intränga i denna. För
den lysande tapperhet och nästan otroliga uthållighet,
hvarmed Baden-Powell ledt försvaret, hyllades han i
England som nationalhjälte.
H. J-dt.
Maffei, Giovanni Pietro, italiensk histo-rieskrifvare,
jesuit, f. 1536, d. 1603, författade bl. a. på elegant
latin De vita et moribus S:ti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
