Maevius-Maffei 438 leder ur detta en ny konsekvens. I stället för att skrämda draga oss undan våra sinnen och vårt förstånd för att fördjupa oss i vårt omedvetna själs-lif (hvilket endast bör ske, då den inre kallelsen är ett imperativ), böra vi med stoisk pliktkänsla underkasta oss tillvarons mystär och använda all vår förmåga på hvad som där möjligen kan vara att genomtränga med vårt förstånd och motstå med vår moraliska vilja. Människan har alltså en plikt att f, Ila. Hvart denna plikt för oss, veta vi ej, men vi veta, att vi måste följa den trofast, oförtrutet, utan tvekan och utan hänsyn --. liksom bien i kupan frambringa honung för ett ändamål, som är dem obekant. Denna synpunkt utföres teoretiskt i essaysamlingarna La sagesse et la destinée (1898; "Visheten och ödet", 1909; 2:a uppl. 1911), Le temple enseveli (1902; "Det begrafna templet", 1911) och i företalet till M:s "Thé-åtre" (1901-02), får sina poetiska former i La me des abeilles (2 öfv. 1902; "Bikupan", 1910) - en hänförande skildring af det af okända lagar reglerade, arbetsamt och plikttroget fyllda lifvet i bikupan - och det italienska renässans-dramat Monna Vanna (1902; sv. öfv. 1903), samt utvecklar sina yttersta - optimistiska och utopiska - konsekvenser i essaysamlingarna Le double jar-din (1904; "Den underbara trädgården", s. å.) och L'intelligence des fleurs (1907; "Blommornas intelligens", 1908). Då M. i "Monna Vanna" till-lämpar detta pliktbud i sin dramatiska dikt, sker en fullständig förvandling af hans teater. Den hemska leken med hjälplösa varelser upphör med ens, de automatiska marionetterna förvandlas till tänkande och ansvariga människor, dialog, rörelser och apparitioner bli verklighetstrogna, och det skugglika sagolandet ersattes af en af historiska samhällsförhållanden bestämd miljö. Men trots den förändrade yttre formen förlorar den Maeterlinckska poesien ej sin inre egenart, och uttrycket är alltjämt för-andligadt och transparent. Inom den samtida litteraturen är M. den egendomligaste företeelsen och en af de största skaldebegåfningarna. Han har uttryckt några af de väsentliga idéerna inom den renässans, poesien för närvarande genomgår, och tillfört den moderna dikten nya sällsamma skönhetselement. - Utom redan nämnda verk, som ge de bestämmande dragen af M:s åskådning och konstnärliga uttryckssätt, har han utgifvit i fransk om-diktning "L'ornement des noces spirituelles" af medeltidsmystikern Jan van Kuijsbroeck, "Les disciples å Sais et les fragments de Novalis", tragedien "Annabella" af den engelske renässansdra-niatikern John Ford och en prosatolkning af "Macbeth", vidare ett knippe symboliska ballader, Douze chansans (1896), och följande dramatiska arbeten: Ariane ei Barbe-bleue (1900), mirakelspelet Soeur Beatrice (1901), kärlekssagan Joyzelle (1903; sv. öfv. s. å.) och den allegoriska fesagan L'oiseau bleu (1939; "Fågel blå", 1910) samt (på tyska) den farsartade satiren Das wunder des heiligen Antonius (1904) och Maria Magdalena (1909). I Stockholm blef M. först spelad af Lugné-Poe, som 1899 framförde "Pelléas et Mélisande" och "L'in-truse". 1903 gaf diktarens maka, den franska skådespelerskan Georgette Leblanc, också några gästspel här, hvarvid spelades "Monna Vanna", "Joyzelle", "Aglavaine et Sélysette" och "L'in- truse". För öfrigt ha på svenska scener gifvits följande af M:s dramer: "Pelléas och Mélisande", "Monna Vanna" och "Den objudna gästen" ("L'in-truse"). 1911 belönades M. med Nobelska världspriset i litteratur. Se A. van Bever, "M. M." (1904), och S. Söderman, "M. M." (1911). S.S-n. Maevius. Se B a vi u s. Mafeking, stad i det med Kapkolonien förenade Syd-Betsjuanaland i Syd-Afrika, nära Transvaals gräns, vid floden Molopo (biflod till Oranje) och järnvägen från Kapstaden till Sambesi, omkr. 1,320 km. från den förra. 8,500 inv. (1899), hvaraf 7,000 färgade; 2,713 inv. (1904), hvaraf 1,328 hvita. Staden, som jämväl är säte för förvaltningen af protektoratet Betsjuanaland och en viktig handelsplats, är mest bekant genom belägringen 16 okt. 1899--17 maj 1900 under boerkriget (se d. o.), då den försvarades af engelske öfversten Baden-Powell mot boergeneralerna Cronje och (sedermera) Snyman. M., en viktig vägknut och upplagsplats för en del förråd, särskildt af gevärsammunition, inneslöts redan en vecka efter krigsutbrottet af boerna. Stadens för tillfället organiserade garnison utgjordes då af omkr. 900 hvita -- polistrupper och frivilliga (volunteers) --, hvaraf omkr. hälften beriden samt vid pass 350 färgade. Af artilleri funnos endast några få små mynningsladdningskanoner, en gammal slätborrad skeppskanon samt några kulsprutor. För spanings- och ordonnanstjänst organiserades ett slags "kadettkår", bestående af ynglingar om 9--15 års ålder, hvilken organisation utgjorde ursprunget till den sedermera så utbredda boy-scoutrörelsen. Ett af kommendantens första åtgöranden var att omge den fullkomligt öppna och på en vidsträckt slätt belägna staden med en gördel (med omkr. 2,5 km. radie) af fältbefästningar och bereda bombsäkra rum för åtminstone en del af invånarna. Belägringskåren räknade till en början omkr. 6,000 man, med moderna 7,5 cm. fältpjäser och en 15,5 cm. positionskanon (den s. k. Long Tom), men minskades, när Cronje aftågade söderut med 1,500 man. Äfven boerna använde fältbefästningar i stor utsträckning för att kunna upprätthålla cerneringen. Å deras sida gingo ansträngningarna ut på att medelst uthungring i förening med bombardemang samt smärre anfall -- endast mot slutet af belägringen företogs ett större dylikt -- söka betvinga staden, medan dennas besättning å sin sida sökte genom ihärdigt fasthållande af sina ursprungliga ställningar och talrika utfall hindra boerna att nå sitt mål. Baden-Powells kanske största förtjänst var hans utomordentliga förmåga att ingjuta mod och förtröstan hos besättning och invånare. Staden befriades därigenom, att den från s. anryckande undsättningskåren, under öfverste Mahon, i förening med en annan, norrifrån anmarscherande kolonn, under öfverste Plumer, natten till 17 maj 1900 lyckades, dock först efter en förbittrad strid, fördrifva de v. om staden stående boerna och intränga i denna. För den lysande tapperhet och nästan otroliga uthållighet, hvarmed Baden-Powell ledt försvaret, hyllades han i England som nationalhjälte. H. J-dt. Maffei, Giovanni Pietro, italiensk histo-rieskrifvare, jesuit, f. 1536, d. 1603, författade bl. a. på elegant latin De vita et moribus S:ti