Ignatii Loyolæ (1585), Historiarum indicarum libri XVI (1588) och en historia öfver Gregorius XIII:s pontifikat (utg. 1743). Hans samlade arbeten utgåfvos 1747. J.C. Maffei. 1. Alessandro di M., markis, bajersk fältmarskalk,, f. 1662, d. 1730 i München, hade stor del i segern öfver turkarna vid Belgrad 1717 och efterlämnade memoarer, viktiga för samtidens historia (utg. 1737). -- 2. Francesco Scipione di M., markis, den föregåendes broder, italiensk fornforskare och skådespelsförfattare, f. 1675 i Verona, d. där 1755. Efter uppfostran i Parmas jesuitkollegium begaf han sig till Rom, där han egnade sig åt studiet af den italienska skaldekonsten, i synnerhet Dantes verk, och upptogs bland medlemmarna i Accademia degli Arcadi. 1703 och 1704 deltog han som bajersk frivillig i Spanska tronföljdskriget, men bosatte sig sedan i Verona (i släktens praktfulla palats vid Piazza d'Erbe). Emellertid finna vi honom redan 1709 i Padua som medredaktör i "Giornale de' letterati d'Italia". I Turin, dit han därefter begaf sig, gjorde han bekantskap med en af den tidens förnämsta skådespelare, och därigenom riktades hans håg åt dramatiskt författarskap. Frukten blef sorgespelet Merope (1713), som imiterats af Voltaire och kommenterats af Lessing, och senare lustspelet Le cerimonie samt "Teatro italiano", en samling äldre italienska teaterstycken. 1716 gaf han på Veronas antika amfiteater ett tornerspel till ära för den bajerske tronföljaren, hvarvid han själf uppträdde. Emellertid hade han egnat sig äfven åt historia och fornforskning, och detta blef småningom hans egentliga lifsgärning. Ryktbart, ännu ej i sitt slag öfverträffadt är hans arbete Verona illustrata (1731-32, ny uppl. 1825-27 i 4 bd). Veronas fornsaksmuseum, som han beskrifvit i Museum veronense (1749), är hans skapelse. För fornforskningen har M. stor betydelse som kännare och kritiker af romerska inskrifter. Han kände äfven sin tids naturvetenskap och kämpade mot öfvertron i Arte magica annichilata (1754). Hans arbeten äro utgifna i 21 bd (1790). Jfr bl. a. Pindemonte, "Elogio del marchese Scipione di Maffei". 1--2. J. C. Maffei, Giuseppe, italiensk litteraturhistoriker, f. 1775, d. 1859, blef professor i italienska litteraturen vid Salzburgs universitet 1805 och vid Münchens 1826. Hans viktigaste arbete är Storia della letteratura italiana (3 bd, 1825; 3:e uppl. 1853, 4 bd). Maffei, Andrea, italiensk skald och öfversättare, f. 1798 (l. 1800 l. 1802), d. 1885. I sin ungdom var han mycket tillsamman med skalden Monti (se d. o.). Sina poetiska öfversättningar började han 1818 med Gessners idyller; sedan följde "Faust" m. m. af Goethe, Schillers tragedier, Grillparzers "Medea", flera af Shaksperes dramer, Miltons "Förlorade paradiset", större delen af Byrons dikter, skaldestycken af Th. Moore. M:s öfversättningar äro stundom väl fria, men på det hela mästerliga. Bland hans originalarbeten må nämnas Dal Benaco (1854), Versi editi ed inediti (1858), Arti affetti e fantasie (2:a uppl. 1864). J. C. Maffia. Se Mafia. Mafflien [-iä~'], arkeol., kallas af den belgiske forskaren Eutot den mellersta delen af den eolitiska tiden (d. v. s. den allra tidigaste, förpaleolitiska stenåldern), som af honom indelas i reutelien, reutelo-mesvinien l. mafflien och mesvinien. Epoken tillhör den tidigaste kvartärperioden. De funna redskapen, som skola karakterisera densamma, utgöras af grofva flintstycken med några få retuscher. De kunna ej skiljas från annan eolitisk industri. T. J. A. Mafia (Monfia), en 434 kvkm. stor ö vid Afrikas östra kust, ö. om floden Rufidjis mynning. M. är en korallö; på dess östra kust ligga stora hopar pimsten, som anses ha ditkommit från det vulkaniska utbrottet på Sundaöarna 1883. Ön har omkr. 200,000 kokosträd; f. ö. odlas maniok, bönor, batater, bananer och ris. Äfven boskapsskötseln och fisket äro af vikt. På ön flätas mattor af palmbladsfibrer. Invånarna äro en brokig samling af olika slags negrer, araber, indier och ett fåtal européer -- inalles omkr. 6,000. -- Hufvudort är Tschole, på en liten angränsande holme. Ön, som förr egdes af sultanen af Sansibar, tillhör sedan 1890 Tyska Öst-Afrika. J. F. N. Mafia (riktigare än Ma'ffia), namn på en egendomlig social företeelse på Sicilien, i viss mån jämförlig med den ryktbara camorran (se d. o.) å södra Italiens fastland, men som långt mindre än denna kan betraktas som endast ett vanligt röfvarförbund. Namnets ursprungliga betydelse är omstridd, och mafians uppkomst härledes ur ett slags gendarmeri, "compagnie d'armi", som omkr. år 1800 organiserades af regeringen på Sicilien till röfvarväsendets bekämpande, men snart själf började göra sig skyldigt till utpressningar hos den förmögnare delen af befolkningen och vann åtminstone passiv anslutning inom alla folklager på ön. Detta onda fortfor, äfven sedan Garibaldi 1860 upplöst "compagnie d'armi"; och ehuru mafian tidtals (i midten af 1870-talet och 1892) våldsamt förföljts af den italienska regeringen, härskar den ännu som ett slags kontrollerande samhällsinstitution vid sidan af de lagliga myndigheterna. Dess medlemmar, af allmänheten kallade mafiosi, tillhöra alla samhällsklasser, äfven de högsta, men återfinnas mest bland underhafvandena å de större godsen. Med dolk eller revolver utöfva mafians medlemmar utan betänkligheter sin själftagna straffmakt, och icke minst strängt straffas dess egna medlemmar, då de missbrukat sin ställning. En betydande del af Siciliens invånare hyser större förtroende till mafians domslut än till regeringsdomstolarnas, och befolkningens tvister afgöras i stor utsträckning af mafian såsom skiljedomare, medan däremot polisens och domstolarnas verksamhet vid uppdagande och bestraffande af brott försvåras. De politiska valen på ön ligga nästan fullständigt i dess hand. Med italienska emigranter har mafian äfven öfverförts till Förenta staterna. Jfr Umilta, "Camorra et M." (1878), Le Faure, "La