443 Magadis-Magalhäes' arkipelag 444 likt, att äfven ardhamagadhi grundar sig på Ma-gadhalandets språk, fast det senare förändrats genom en delvis konstlad - litterär - blandning med andra prakritspråk, särskildt mähärästri i samband med deras skrifters öfverflyttning eller apte-ring för andra landsändars befolkning. Jfr företrädesvis Pischel, "Grammatik der präkritspra-chen" (1900; i Biihlers "Grundriss der indoari-schen philologie und altertumskunde", I, 8). K- F- J-Ma'gadis, mws., ett harpan liknande forngrekiskt stränginstrument med 20 strängar, hvaraf 10 voro stämda i oktav under de öfriga; det spelades med bägge händerna. Magalda'n, stad i prov. Pangasinån på ön Luzon bland Filippinerna, omkr. 3 km. från Lingayen-viken. 15,841 inv. (1903). Magalhães [port. utt. magaljãïʃ], äfven skrifvet Magelhaens (fr. Magellan, sp. Magallanes), Fernão de, portugisisk sjöfarande, f. omkr. 1480 i Villa de Sabrosa (prov. Traz-os-Montes) af adlig familj. Tidigt kom han till hofvet i Lissabon, där han erhöll god uppfostran. 1505 slöt han sig frivilligt till den af Almeida anförda expeditionen till Indien. Under sin sjuåriga krigstjänst där förvärfvade han under segling i de indiska farvattnen geografiska insikter och tillfälle att grundligt bereda sig för sitt blifvande värf som ledare af en maritim upptäcktsresa. F. ö. utmärkte han sig genom mod och duglighet. Efter återkomsten från Indien slöt han sig till den straffexpedition, som 1513 afgick till Marokko, och erhöll i en af striderna där ett sår i knäet, som gjorde honom halt för hela lifvet. Återkommen till Portugal 1514, utsattes han för hvarjehanda småaktiga trakasserier, fick afslag på sin begäran om förhöjning i sin blygsamma pension som f. d. tjänsteman i Indien och drog sig tillbaka från hofvet samt sysslade med planer för nya forskningsresor, hvarvid han särskildt hade Molukkerna i tankarna. Han ville nå dem genom att segla västerut, "den spanska vägen", öfvertygad om, att ett sund till de asiatiska farvattnen fanns någonstädes genom Nya världen. Men då han ej fick något understöd af konung Emanuel, som dels icke trodde, att något sådant sund fanns, dels ej vågade i strid med Tordesillastraktaten af 1494 segla i den spanska andelen af jorden, lämnade M. Portugal, gick i Karl V:s tjänst och fick spansk medborgarrätt samtidigt med sin vän astronomen Ruy Faleiro. 22 mars 1518 slöts en "kapitulation" mellan Karl V samt M. och Faleiro, hvarvid konungen förband sig att utrusta en flotta på 5 skepp, som uteslutande skulle hålla sig inom det spanska halfklotet, där Molukkerna voro förlagda på en företedd jordglob. De 5 fartygen, som räknade tills. 480 ton och hade en besättning af omkr. 280 man af en mängd olika nationaliteter, voro gamla och murkna med "spanten mjuka som smör". De afgingo 20 sept. 1519 från S. Lúcar, nådde 13 dec. Rio de Janeirobukten och 11 jan. 1520 La Plata utan att finna det sökta sundet. Sedan M. öfvervintrat i Puerto San Julian på Patagoniens kust och med kraft undertryckt ett där utbrutet myteri, nådde han 21 okt. 1520 vid ingången till sundet den udde, som han kallade De las Virgenes, och framträngde genom den dittills h. o. h. okända vattenväg, som sedermera erhöll namnet Magalhães' sund (se d. o.), till Söderhafvet, som han först varseblef 28 nov. och för dess ständigt lugna vattenspegel benämnde Stilla oceanen. Ett af hans fartyg hade förolyckats på Patagoniens kust, med ett annat hade hans personlige fiende, den portugisiske lotsen Gomez, återvändt hem ur sundet. M. genomseglade med de tre återstående fartygen på tre månader och tjugu dagar Stilla hafvet samt upptäckte, då han var nära att duka under af brist på vatten och lifsmedel, 6 mars 1521 Ladronernas (Marianernas) ögrupp och kort därefter Filippinerna. Han omvände till kristendomen härskaren på Cebu (en af dessa öar). Men då han ville göra denne till öfverherre öfver alla öarna, stupade M. på ett krigståg mot ön Mactans höfding 27 april 1521. Endast ett af hans fartyg, "Victoria", återkom, under Sebastian el Canos ledning, 6 sept. 1522 med 31 mans besättning till Spanien, rikt lastadt med kryddor, hvarigenom kostnaden för eskaderns hela utrustning blef mer än dubbelt betald. -- M. efterlämnade själf inga dagböcker. Den bästa originalberättelsen om den första jordomseglingen är författad af hans följeslagare italienaren Ant. Pigafetta och utgifven på italienska först omkr. 1524 i Venezia, i fransk öfv. omkr. 1525 och efter en annan handskrift af Amoretti 1800 (fr. öfv. 1801). Den är jämte fem andra originalberättelser intagen i den hittills fullständigaste beskrifningen öfver resan, lord Stanleys "The first voyage round the world" (Hakluyt society 52, 1874). Se F. H. H. Guillemard, "The life of Ferdinand Magellan and the first circumnavigation of the globe" (1890), och E. Falk, "M. och den första verldsomseglingen" (i Heimdals folkskrifter 1899). Wbg. Magalhães [magaljãïʃ], Domingos José Gonçalves de, brasiliansk skald och diplomat, f. 1811 i Rio de Janeiro, d. 1882 i Rom, reste 1833 till Europa, var 1836--38 attaché i Paris, en tid därpå professor i filosofi i Rio de Janeiro, och senare efter hand brasilianskt sändebud i Turin, Wien och Washington. M. framstod som hufvudman för den nya nationella och romantiska skaldeskolan i sitt fädernesland, sedan han utgett den lyriska samlingen Suspiros e saudades (1836), följd af de filosofiska dikterna Mysterios, sorgespelen Antonio José (1839) och Olgiato (1841) samt ett epos, A confederação dos Tamoyos (1857), som med väl träffad lokalfärg skildrar indianstammarnas kamp mot portugiserna och Rio de Janeiros grundläggning. Vidare märkes Urania (1862), en samling kärleksdikter, och det första filosofiska arbetet af en brasilian, Factos do espirito humano (1858). M:s Obras completas utgåfvos 1864--65, i 8 bd. Magalhães' arkipelag [magaljãïʃ], bland sjöfarande benämning på de n. om Marianerna, mellan 20° och 32° n. br. samt 130° och 156° ö. lgd spridda öarna och ögrupperna, omkr. 110 kvkm.