rich von Falkenberg (se denne, sp. 1309--10), stormades
10 (20) maj 1631, plundrades på det gräsligaste sätt,
hvarvid 30,000 af dess 36,000 invånare dödades, samt
uppgick i lågor. Endast domkyrkan, Vårfrukyrkan och
omkr. 130 hus räddades. Till midten af 1800-talet
ansågs med orätt
Fig. 2. Magdeburg under belägringen 1631. (Efter "Theatrum europæum".) Den högsta kyrkan (t. v.) är domkyrkan.
Tilly ha vållat katastrofen, O. Klopp ("Tilly",
2 bd, 1861) kastade skulden på Gustaf II Adolf och
Falkenberg, Droysen ("Forschungen zur deutschen
geschichte", III, 1863) på Pappenheim, Wittich
("Magdeburg, Gustav Adolph und Tilly", 2 bd, 1874;
"Dietrich v. Falkenberg", 1892) tillskref den
Falkenberg och förtviflade magdeburgare. Staden
hämtade sig dock underbart snabbt efter denna
olycka. 1632 besattes staden af svenskarna efter en
af Banér utförd långvarig belägring, hvarefter dess
försvarsverk förstärktes, och 1636 öfverlämnades den
till de kejserlige och sachsarna. 1648 förvandlades
ärkebiskopsstiftet till ett världsligt hertigdöme,
som skulle tillfalla Brandenburg vid den siste
administratorns död, som inträffade 1680. Efter slaget
vid Jena föll M. 1806 utan svärdsslag i fransmännens
händer och lades sedan till konungariket Westfalen,
men återlämnades till Preussen 1814. M. omgafs 1866
med en ny enceinte af polygonal utstakning, och 13
detacherade provisoriska verk utfördes. Citadellet
kan ännu anses ega en viss betydelse, och M:s
befästningar i öfrigt ha fortfarande värde
såsom skyddande därvarande Elbeöfvergångar.
(
J. F. N. L. W:son M.)
Magdeburg-centurierna (lat.
Centuriæ
magdeburgenses), ett kyrkohistoriskt verk i 13
folioband (utg. i Basel 1559--74), hvars fullständiga
titel är
Ecclesiastica historia, integram ecclesiæ christianæ ideam complectens, congesta per aliquot studiosos et pios viros in urbe Magdeburgica.
Arbetet skrefs af Flacius Illyricus med bistånd af Vigand,
Basilius Faber m. fl., och syftet därmed var att genom en
framställning af kristendomens historia bevisa protestantismens
öfverensstämmelse med den ursprungliga kristendomen. Hvarje
band innehåller en centuria, ett århundrades historia. Hela
verket utmärker sig för grundliga källstudier, skarp kritik
och lidelsefull polemik (se
Kyrkohistoria, sp. 491).
Mot detta arbete riktade C. Baronius sina "Annales ecclesiastici".
(
Hj. H--t.)
Magdeburg-halfkloten (
Magdeburgska hemisfärerna),
fys. Se
Luftpump, sp. 1305.
Magdeburgische zeitung [-borgiʃe tsa'jtoŋ]. Se
Magdeburg.
Mage. 1.
Anat., i dagligt tal ofta detsamma som buken
(
abdomen), är i själfva verket den i buken
inneslutna säckformigt vidgade delen af
matsmältningskanalen, som äfven kallas
magsäcken
l.
ventrikeln (lat.
ventriculus,
stomachus,
grek.
gast<over>e</over>r). Ehuru magen vid olika fyllnadsgrad
och olika sammandragningar af sin muskulatur rätt
väsentligt varierar till sin form, kan denna senare
dock i det stora hela sägas likna ett pärons. Magen
ligger tvärs öfver bukhålans öfre ända, hufvudsakligen
åt vänster, och sträcker sig under lefvern och
hjärtat. Ehuru från hjärtat skild genom mellangärdet
(
diafragma), kan magen genom starkare utvidgning (af
födoämnen eller gaser) vålla tryck på detsamma och
därigenom framkalla en förnimmelse af beklämning. På
magens vänstra sida har mjälten sin plats. Omedelbart
efter matstrupens passage genom mellangärdet öfvergår
den i magsäcken, öfvergångsstället kallas
Fig. I. Människans magsäck, sedd framifrån.
magmunnen (lat.
cardia; se fig. I,1), som hos människan
bildar en särskildt byggd zon af magväggen med
endast några få millimeters bredd. På kardiadelen
följer magens
kropp (lat.
corpus; se fig. I,3), som
åt vänster, i riktning mot mjälten, är säckformigt
utvidgad, magens
botten (lat.
fundus; fig. I,2). Åt
höger aftager magkroppen något trattlikt och
öfvergår i den tarmen (fig. I,6) närmast liggande
portvaktar- l.
pylorusdelen (lat.
pars pylorica; se
fig. I,4). Gränsen mellan magen och tarmen markeras
genom
portvakten l.
portvalveln (lat.
pylorus; se
fig. I,5), en i digestionskanalens lumen inskjutande
ringformig valk. -- Magens
