459 Magelang-Mager 400 den andra pylorusafdelningen. I allmänhet är magens form afpassad efter kroppsformen; sålunda ega rockoraa en mera på tvären utbredd mage än flertalet andra fiskar. Detsamma gäller om am-fibier och kräldjur: grodorna och sköldpaddorna ha en mera utvidgad och tvärställd mage än öfriga amfibier och kräldjur. Hos ormarna ligger magen i kroppens längdaxel, är spolformig och eger förmåga att utvidgas ofantligt (detta står i sammanhang med den ofta i mycket stor mängd samtidigt intagna, otuggade födan). Krokodilernas magsäck företer en högre utbildning än de öfriga kräldjurens: den är starkt muskulös, och på såväl öfre som undre sidan finnes ett senigt parti, från hvilket muskeltrådarna utstråla. Till denna magform ansluter sig fåglarnas. Hos dessa har i så måtto en arbetsfördelning inträdt, som magens främre afdelning, på grund af sin körtelrikedom benämnd körtelmagen, deltar i matsmältningens kemism, medan den bakre afdelningen, muskelmagen, utöfvar en uteslutande mekanisk inverkan på födoämnena; den senares väggar äro starkt muskulösa, försedda med två senskif-vor, och dess insida är beklädd med ett mer eller mindre tjockt hornartadt öfverdrag. Hos fröätande fåglar är muskelmagen starkast utbildad, svagare hos insektätande, medan dess väggar äro tunnast hos de köttätande. I öfverensstämmelse med det mycket växlande näringssättet företer magen hos däggdjuren många modifikationer. Hos kloakdjuren saknar magen körtlar, och dess insida är beklädd med ett flerlagradt epitel. Liknande förhållanden anträffas å större eller mindre partier af magen hos en del andra däggdjur. Hos växt-ätarna är magsäcken i allmänhet större och mera komplicerad än hos kött- och insektätarna samt består ofta af flera afdelningar. Hos hvaldjuren har magsäcken en mycket sammansatt byggnad - den består af 4-5 afdelningar - på grund däraf, att födan ej tuggas, utan sväljes hel. Hos idisslarna komma till magen i egentlig mening (löpmagen) vissa magafdelningar, som icke ega magens, men väl matstrupens kännemärken och därför också äro närmast att uppfatta som säckformiga utvidgningar af matstrupens intill magen stötande ända och lämpligast torde betecknas som "förmagar", nämligen vommen (rumen), nätmagen (reticulum, ollula) och b l a d m a-gen (psalterium 1. omasus). Se därom vidare I d i s s l a r e. 1. E. Ugn. 2. L-e. Magelang, stad. Se Kedoe. Magelhaens [mageljalj]. Se Magalhäes. Magelixir. Se Elixir. Magellan, fransk [ma J lä'], engelsk [madje'lan] och tysk [mägellan eller magellän] namnform for Magalhäes (se d. o.). Magellone [madjelåne], fr. Maguelonne, den sköna, "dotter till konungen af Neapel", är hjältinnan i en medeltida riddarroman, som handlar om kärleken emellan henne och Peter af Provence samt deras oblida öden och lyckliga återförening. Sagan finns redan på 1100-talet i Frankrike, en tysk version trycktes 1527, och som folkbok har sagan åtnjutit mycken ynnest i flertalet europeiska länder. Tieck verkställde en bearbetning af den i "Yolksmärchen von Peter Lebrecht" 1797. R-n 13. Magelssen, Ida. Se B a s i l i e r. Magelungen, sjö. Se D ref vi ken. Magendie [majädi], Frän 9013, fransk fysiolog, f. 1783, d. 1S55, var prosektor vid medicinska fakulteten i Paris och därefter läkare vid Hötel-Dieu samt blef 1831 professor vid College de France. Genom sina många experimentella arbeten inlade M. synnerligen stora förtjänster om medicinens utveckling. Sålunda var det han, ej Charles Bell, som först upptäckte lagen om de främre och bakre ryggmärgsrötternas olika uppgift. Den experimentella toxikologien har honom att tacka för många arbeten af utmärkt värde. På hithörande undersökningar hvilar M:s Formulaire pour 1'emploi et la préparation de plusieurs nou-veaux médicaments (1821, 9:e uppl. 1836; öfv. till flera språk, till svenska 1827). Bland M:s öfriga skrifter märkas Lejons sur les phénoménes phy-siques de la vie (4 bd, 1836-38), Lejons sur les fonctions et les maladies du systéme nerveux (1839) och Recherches physiologiques et cliniques sur le liquide céphalorhachidien (1842). 1821-31 utgaf M. "Journal de physiologie expérimentale et pato-logique". R. T-dt. Magenta [madje'nta], "kem., ett annat namn på anilinfärgämnet fuchsin (se Anilinfärger, sp. 1032). Magenta [madje'nta], stad i italienska prov. Milano, vid landsvägen och järnbanan Milano- Novara, 6 km. ö. om floden Ticino, 5,988 inv. (1901; 7,974 i hela kommunen). Minnesvårdar öfver Napoleon III (1862) och Mac Mahon (1895). Vid M. drabbade fransmän och österrikare samman 4 juni 1859. Napoleon III hade 3 juni på aftonen låtit gardesgrenadjärdivisionen besätta den icke förstörda bron öfver Ticino, samtidigt med att general Mac Mahon med tre divisioner (en af dessa kom dock senare) gick öfver floden vid Turbigo, 10 km. längre upp. De utefter stora vägen till M. framryckande gardesgrenadjärerna stormade kl. 9,30 f. m. broarna öfver den stora kanalen Naviglio grande, 3 km. v. om M. Mac Mahon, som satt sig i marsch kl. 10 f. m., ryckte långsamt framåt och träffade kl. l e. m. på fienden, 32,000 man stark, under fältmarskalklöjtnanten Clam-Gallas, hvarefter kring orten Buffalora, n. om stora vägen, en häftig strid uppblossade, i hvilken äfven gardesgrenadjärerna deltogo. Friska österrikiska trupper inträffade småningom på slagfältet och kastade kl. 3 e. m. gardesgrena d i ärerna efter ett ytterst tappert försvar tillbaka j-å andra sidan kanalen, hvarefter andra österrikiska trupper från s. ryckte fram emellan kanalen och Ticino, men där möttes af den anländande franska kåren Canrobert. Striden fortgick med häftighet intill aftonen, då Mac Mahon genom att storma staden M. af gjorde densamma. Därefter drogo sig österrikarna tillbaka dels åt Milano, dels söderut. De hade haft omkr. 70,000 man i striden, fransmännen omkr. 56,000. österrikarna förlorade nära 10,000 man, af hvilka 4,000 fångar, fransmännen 5,000. - General Mac Mahon utnämndes på själfva slagfältet till hertig af Magenta. C. O. N. Måg. eq., förkortning för lat. magister equitum (se under Magister). Mager (grek. mafgoi, lat. ma'gi, plur. af grek. magos, lat. magusy Apg. 13: 8) kallades en-