Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magerman ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efter författaren, ej senare än 900-talet e. Kr.),
ett konstepos, skrifvet efter den senare utbildade
indiska poetikens (konstlärans) synnerligen invecklade
och detaljerade regler. Edition af Vidyā Cara Miçra
och Qyāma Lālā (1815). K. F. J.
Maghnisa, stad. Se Manisa.
Maghrib, arab., eg. (sol-)nedgångsort; väster.
— El-maghrib ("västern") är det allmänna
arabiska namnet på norra Afrika med undantag
af Egypten. — M. el-a’ksa ("den aflägsna
västern") är arabernas namn på Marokko.
Maghzen (Machsen, Machzen,
Makhzen l. Makzen), arab., urspr, förrådshus,
"magasin" (som härstammar från detta ord), benämning
på centralregeringen i Marokko (se d. o.).
Maghzi, folkstam. Se Iraner.
Magi (grek. magei’a, lat. ars ma’gica],
teckentydning, häxeri, trolldom, svartkonst. Ordet är
härledt från det mediska och persiska namnet på
de vise män, "mager" (se d. o.), som troddes vara
i besittning af underbara, öfvernaturliga kunskaper.
— "Magi" i vidsträckt bemärkelse sönderfaller
i två olika arter: mantik (se d. o.) l. divination
(spådomskonst), som söker läsa i de gudomliga
makternas för de dödlige förborgade afsikter,
och egentlig magi (trolldom), som söker tvinga
dessa makter att bevilja, hvad de dödlige begära.
Båda stå de på samma botten som religionen.
Liksom denna ha de sitt ursprung i människans bäfvan
för hvad hon ej kan öfvervinna eller förklara samt
hennes begär att blidka högre väsenden och komma
till delaktighet af deras kraft. Ja, det kan väl
sättas i fråga, om det någonsin har funnits eller
skall finnas en religion, som ej i sig upptager något
af mantik och magi. Men dessa ha desto större
betydelse, ju lägre ett folk eller en individ och
dess religion stå. — Ju längre vi gå tillbaka i tiden,
dess starkare finna vi tron på möjligheten att genom
vissa symboler, formler eller handlingar kunna
tvinga osynliga makter, onda eller goda, att
bönhöra människan. Därmed sammanhänger att, där
två folk på olika kulturstadier bo i samma land,
det högre folket vanligen tillskrifver det lägre
stående trolldomsgåfvor. Så tro hinduerna om
dravidafolken; så trodde ända in i senaste tider
skandinaverna, ja till och med finnarna om sina
grannar lapparna. — De gamle egypterna egde en
utbildad tro på kraften af besvärjelser, mystiska
reningar, offer, amuletter samt symboliska tecken
och handlingar. De ansågo besvärjelserna verka
t. o. m. på andra sidan grafven, och den s. k.
Dödsboken (se d. o.) består till en stor del af
sådana, hvilka skulle afvända de faror, som den
aflidne hade att utstå, innan han kom till aalu,
de saliges fält. Kilskrifterna lära oss, att trolleriet
till alla sina delar sedan urminnes tid var inhemskt
hos semiterna och de äldre folk, från hvilka de fått
sin civilisation. Kaldéerna använde äfven astrologien
i magiens tjänst. Judarna trodde, såsom vi
finna t. ex. af berättelsen om häxan i Endor, på
möjligheten af att frammana andar och tvinga dem
efter sin vilja, och i hela österlandet gällde Salomo
som den ypperste af alla mager, hvars signet hade
makt att binda eller lösa andarna. Bekanta äro
exemplen i "Tusen och en natt".
Ju mera ljus som genom de nyare upptäckterna
sprides öfver den äldre grekiska odlingen, dess
klarare framstår dennas sammanhang med den
österländska. Mindre Asien eller stundom Egypten
är därvid ofta förmedlarinna, och den därifrån
kommande vidskepelsen och trolldomsväsendet
blandade sig tidigt med den inhemska magien. Redan
hos Homeros finna vi trolldrycker (Helena iskänker
en dylik, hvartill hon fått receptet från Egypten,
åt den trötte Telemachos), helbrägdagörelse genom
trollformler, förvandling af människa till djur,
uppväckande från de döde o. s. v. I senare tider
är det i synnerhet underjordens gudinna, Hekate,
som förlänar kraft åt de magiska medlen. Men
äfven andra gudar, såväl som demoner, äro ofta
verksamma vid trolldomen, framför andra "den
stora modern", Frygiens högheliga gudinna, hvars
präster utöfvade magiska konster samt kokade läke-
och giftdrycker. Som väldiga undergörare ansågos
den mytiske skalden Orfeus samt filosoferna
Pythagoras och Empedokles. Hela familjer och släkter,
såsom klytiderna i Troja, stodo i rykte för
trolldomsförmåga, och människor af samhällets lägsta
klasser ströko omkring i mängd, förtjänande sitt
bröd genom föregifven förbindelse med öfvernaturliga
makter. — Etruskerna, med sin dystra grafreligion,
voro naturligtvis hängifna åt magiska
konster, ehuru vi ej känna mycket därom. Äfven
öfriga italiska folk, såsom marser och osker,
befattade sig därmed. Särdeles vanlig måtte hos dem
varit den s. k. exsekrationen (defixionen), d. v. s.
invigande åt underjordens makter. Sådana exsekrationer
skrefvos väl merendels på blytaflor, sådana
som den, hvilken, funnen i en oskisk graf
vid det gamla Capua, nu förvaras i Museo nazionale
i Neapel. Trots Buchelers, Bréals och Bugges
m. fl:s skarpsinne är den ännu ej i allo tydd; men
så mycket är säkert, att den innehåller en exsekration,
hvarigenom en viss Vibia inviger en Paquius
Cluentius och andra fiender åt den underjordiska
Ceres. — Hos romarna var allt slags trolldom i
bruk i allra äldsta tider. Man ansåg sig kunna
förmå en fiendestats gudar att öfvergå på romarnas
sida. De "tolf taflornas lagar" förbjuda bl. a.
att genom trollformler locka skördar öfver till sig
från grannens åker. Dock ha vi först mot slutet
af republiken, i synnerhet hos Horatius, mera
rikliga upplysningar att tillgå om den romerska
magien. Till sin spets drefs emellertid trolldomsväsendet
under den romerska kejsartiden, då italisk,
romersk och österländsk magi sammansmälte.
Appulejus och Lukianos lämna oss lifliga beskrifningar
på det ofog, som bedrefs af alla dessa
bedragare, hvilka under namn af mager, babylonier,
kaldéer, filosofer, Isispräster och häxor fyllde
städer och landsvägar. Med sånger, förbannelseformler,
mystiska bokstäfver, stenar, örter, talismaner,
trollknutar, sejd, människooffer m. m. påstodo de
sig kunna ingripa i naturkrafternas gång, förmörka
solen och hejda stjärnorna i deras lopp. Månen,
uppgåfvo de, måste på deras befallning vandra
ned från himlen; jorden rämnade, floderna
stannade, och bergen hofvo sig upp. Trollmän och
häxor foro genom luften. Torka eller regn, fruktbarhet
eller missväxt kunde de framkalla. Sjukdomar
och ormbett botade de. Men de förstodo ock
att åstadkomma sjukdom genom det s. k. onda
ögat; i synnerhet kvinnor med dubbel pupill kunde
på det sättet förvandla människor till djur. Kärlek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
