efter författaren, ej senare än 900-talet e. Kr.), ett konstepos, skrifvet efter den senare utbildade indiska poetikens (konstlärans) synnerligen invecklade och detaljerade regler. Edition af Vidyā Cara Miçra och Qyāma Lālā (1815). K. F. J. Maghnisa, stad. Se Manisa. Maghrib, arab., eg. (sol-)nedgångsort; väster. — El-maghrib ("västern") är det allmänna arabiska namnet på norra Afrika med undantag af Egypten. — M. el-a'ksa ("den aflägsna västern") är arabernas namn på Marokko. Maghzen (Machsen, Machzen, Makhzen l. Makzen), arab., urspr, förrådshus, "magasin" (som härstammar från detta ord), benämning på centralregeringen i Marokko (se d. o.). Maghzi, folkstam. Se Iraner. Magi (grek. magei'a, lat. ars ma'gica], teckentydning, häxeri, trolldom, svartkonst. Ordet är härledt från det mediska och persiska namnet på de vise män, "mager" (se d. o.), som troddes vara i besittning af underbara, öfvernaturliga kunskaper. — "Magi" i vidsträckt bemärkelse sönderfaller i två olika arter: mantik (se d. o.) l. divination (spådomskonst), som söker läsa i de gudomliga makternas för de dödlige förborgade afsikter, och egentlig magi (trolldom), som söker tvinga dessa makter att bevilja, hvad de dödlige begära. Båda stå de på samma botten som religionen. Liksom denna ha de sitt ursprung i människans bäfvan för hvad hon ej kan öfvervinna eller förklara samt hennes begär att blidka högre väsenden och komma till delaktighet af deras kraft. Ja, det kan väl sättas i fråga, om det någonsin har funnits eller skall finnas en religion, som ej i sig upptager något af mantik och magi. Men dessa ha desto större betydelse, ju lägre ett folk eller en individ och dess religion stå. — Ju längre vi gå tillbaka i tiden, dess starkare finna vi tron på möjligheten att genom vissa symboler, formler eller handlingar kunna tvinga osynliga makter, onda eller goda, att bönhöra människan. Därmed sammanhänger att, där två folk på olika kulturstadier bo i samma land, det högre folket vanligen tillskrifver det lägre stående trolldomsgåfvor. Så tro hinduerna om dravidafolken; så trodde ända in i senaste tider skandinaverna, ja till och med finnarna om sina grannar lapparna. — De gamle egypterna egde en utbildad tro på kraften af besvärjelser, mystiska reningar, offer, amuletter samt symboliska tecken och handlingar. De ansågo besvärjelserna verka t. o. m. på andra sidan grafven, och den s. k. Dödsboken (se d. o.) består till en stor del af sådana, hvilka skulle afvända de faror, som den aflidne hade att utstå, innan han kom till aalu, de saliges fält. Kilskrifterna lära oss, att trolleriet till alla sina delar sedan urminnes tid var inhemskt hos semiterna och de äldre folk, från hvilka de fått sin civilisation. Kaldéerna använde äfven astrologien i magiens tjänst. Judarna trodde, såsom vi finna t. ex. af berättelsen om häxan i Endor, på möjligheten af att frammana andar och tvinga dem efter sin vilja, och i hela österlandet gällde Salomo som den ypperste af alla mager, hvars signet hade makt att binda eller lösa andarna. Bekanta äro exemplen i "Tusen och en natt". Ju mera ljus som genom de nyare upptäckterna sprides öfver den äldre grekiska odlingen, dess klarare framstår dennas sammanhang med den österländska. Mindre Asien eller stundom Egypten är därvid ofta förmedlarinna, och den därifrån kommande vidskepelsen och trolldomsväsendet blandade sig tidigt med den inhemska magien. Redan hos Homeros finna vi trolldrycker (Helena iskänker en dylik, hvartill hon fått receptet från Egypten, åt den trötte Telemachos), helbrägdagörelse genom trollformler, förvandling af människa till djur, uppväckande från de döde o. s. v. I senare tider är det i synnerhet underjordens gudinna, Hekate, som förlänar kraft åt de magiska medlen. Men äfven andra gudar, såväl som demoner, äro ofta verksamma vid trolldomen, framför andra "den stora modern", Frygiens högheliga gudinna, hvars präster utöfvade magiska konster samt kokade läke- och giftdrycker. Som väldiga undergörare ansågos den mytiske skalden Orfeus samt filosoferna Pythagoras och Empedokles. Hela familjer och släkter, såsom klytiderna i Troja, stodo i rykte för trolldomsförmåga, och människor af samhällets lägsta klasser ströko omkring i mängd, förtjänande sitt bröd genom föregifven förbindelse med öfvernaturliga makter. — Etruskerna, med sin dystra grafreligion, voro naturligtvis hängifna åt magiska konster, ehuru vi ej känna mycket därom. Äfven öfriga italiska folk, såsom marser och osker, befattade sig därmed. Särdeles vanlig måtte hos dem varit den s. k. exsekrationen (defixionen), d. v. s. invigande åt underjordens makter. Sådana exsekrationer skrefvos väl merendels på blytaflor, sådana som den, hvilken, funnen i en oskisk graf vid det gamla Capua, nu förvaras i Museo nazionale i Neapel. Trots Buchelers, Bréals och Bugges m. fl:s skarpsinne är den ännu ej i allo tydd; men så mycket är säkert, att den innehåller en exsekration, hvarigenom en viss Vibia inviger en Paquius Cluentius och andra fiender åt den underjordiska Ceres. — Hos romarna var allt slags trolldom i bruk i allra äldsta tider. Man ansåg sig kunna förmå en fiendestats gudar att öfvergå på romarnas sida. De "tolf taflornas lagar" förbjuda bl. a. att genom trollformler locka skördar öfver till sig från grannens åker. Dock ha vi först mot slutet af republiken, i synnerhet hos Horatius, mera rikliga upplysningar att tillgå om den romerska magien. Till sin spets drefs emellertid trolldomsväsendet under den romerska kejsartiden, då italisk, romersk och österländsk magi sammansmälte. Appulejus och Lukianos lämna oss lifliga beskrifningar på det ofog, som bedrefs af alla dessa bedragare, hvilka under namn af mager, babylonier, kaldéer, filosofer, Isispräster och häxor fyllde städer och landsvägar. Med sånger, förbannelseformler, mystiska bokstäfver, stenar, örter, talismaner, trollknutar, sejd, människooffer m. m. påstodo de sig kunna ingripa i naturkrafternas gång, förmörka solen och hejda stjärnorna i deras lopp. Månen, uppgåfvo de, måste på deras befallning vandra ned från himlen; jorden rämnade, floderna stannade, och bergen hofvo sig upp. Trollmän och häxor foro genom luften. Torka eller regn, fruktbarhet eller missväxt kunde de framkalla. Sjukdomar och ormbett botade de. Men de förstodo ock att åstadkomma sjukdom genom det s. k. onda ögat; i synnerhet kvinnor med dubbel pupill kunde på det sättet förvandla människor till djur. Kärlek