4(35 Magiker-Magister 466 visste man framkalla eller återväcka till lif genom drycker och på många andra sätt. Ja genom ädelstenen astro'bolos kunde man eröfra städer och flottor. Äfven guldinakeri (jfr A l k e m i) bedrefs, så t. ex. redan af kejsar Caligula, som hämtat sitt vetande därutinnan från egyptiska skrifter. Som hjälpare vid dessa unders utförande uppkallade man de döde (nekromantl) eller demoner (goiiti). Ja själfva gudarna måste på mäktiga trollkarlars bud infinna sig. Nyplatonikerna satte hela detta trolldomsväsen i system. - De kristne kejsarna sökte med sina förordningar stäfja dylika konster, men med så mycket mindre framgång, som de till en del själfva voro hängifna däråt. Medeltidens magi var i allmänhet endast en fortsättning af den antika, som redan förut uppblandats med germansk. Trollformlerna fingo emellertid en annan anstrykning, beroende på den nya religionen. Tron på magiens kraft var dock stark i alla kretsar. Man skilde mellan den hvita och den svarta magien ("svartkonst"). Den förra verkade med hjälp af de goda makterna, helgon och änglar; den senare anropade djäfvulen och hans underordnade andar. Allmän blef den tron, att man kunde ernå stora timliga fördelar (makt, rikedom o. s. v.) genom att pantförskrifva sin själ till mörksens furste, som efter viss kontraherad tid egde rätt till den. Ett utflöde af denna tro var det förskräckliga häxväsendet (se Häxeriprocesser), som dock först mot slutet af medeltiden fick sin fulla utveckling och fortfor ända till slutet af 1700-talet. Fullständig kännedom om häxväsendet och i allmänhet om de olika arterna af medeltidsmagien lämnar Sprengers beryktade "Mallens ma-leficarum", d. v. s. Häxhammare (förf. 1487). - Ända in i våra dagar fortlefvcr tron på verksamheten af magiska konster dels som folkvidskepelse, t. ex. signerier, vid "iråk", läsningar och smörj-ningar, utförda af "kloka gubbar", "helbrägda-görelse genom tron" o. s. v., dels hos de högre klasserna som spiritism, tro på "arcana" och mera dylikt. - Med naturlig magi (fysikomagi) menar man konsten att genom fingerfärdighet el!er med tillämpande af vissa naturlagar åstadkomma företeelser, hvilka för den, som ej känner deras förklaringsgrund, förefalla som under. Man talar äfven om negativ magi, som består däri, att man, för att vinna vissa mål, afhålbr sig från vissa saker, t. ex. tron på flera ställen i Europa att, om man dödar en svala, korna skola ge blodig mjölk, om man dödar en spindel eller en nyckelpiga, en olycka eller sorg skall inträffa o. s. v. Jfr Y. Rydberg, "Medeltidens magi" (1865). Ett hufvudar-bete för kännedom af magien är Hubert och Mauss i "Annöe sociologique", VII, med litteraturförteckning. Se äfven Hauck, "Realencyklopädie fur pro-tesbntische theologie und kirche", XII. J-C. Mägiker (jfr Magi), hemmastadd i magi, trollkarl. - Magisk, tillhörande magien; öfverna-turlig, trolsk, förtrollande, förtjusande. - Om s. k. magiska kvadrater och magiska kuber se Trollkvadrater. Maginflammatiön, med. Se Bukhinnein-flain mation. Magmus, astron., ett af de största ringbergen på månen, mer än 200 km. i diameter, uppkalladt efter GioTanni Antonio Magini (f. 1555, d. 1617), professor i astrologi, astronomi och matematik vid universitetet i Bologna. B-d. töagtrus, Johannes, d. 1596, medicine professor i Marburg. På trycket utgåfvos hans i manuskript förut vid universitetsundervisningen i Tyskland mycket använda Anthropologia (1603), Phy-siologia peripatetica (1605) och Patholugia (1615). "Physiologia peripatetica" har spelat en roll i Sveriges undervisningsväsen, i det att 1626 års universitetskonstitutioner föreskrefvo, att en af de med. professorerna skulle föreläsa öfver denna, och den var ock källan för de första botaniska afhand-lingarna i Sverige (Chesnecopherus', på 1620-talet). Denna "Physiologiens" egenskap af "fysikens och naturalhistoriens kanoniska bok i Sverige" upphörde, först sedan P. Hoffvenius 1678 utgifvit sin "Svnopsis physica". Jfr T. Fries, "Natural-hist. i "Sverige intill medlet af 1600-talet" (akad. pro-ram 1894). R. T-dt. Magisk. Se Magiker. Magi'ster, ett latinskt ord, som kommer af magis, mera, och således ursprungligen betyder den, som är förmer än en annan: förman, chef, "mästare". Så t. ex. kallades i äldre tider diktatorn (se d. o.) i Rom för magister pofpuli, folkets chef. Hans stående medhjälpare bar namnet m. e'qnitum, chef för rytteriet, hvilken hade hög rang jämte rätt att låta sig företrädas af sex liktorer samt begagna den kuruliska stolen och den purpurbrämade togan. Under den senare romerska kejsartiden, från Konstantin I, buro flera af de högste ämbetsmännen titeln magister, t. ex. m. admissiönum, öfverhof-ceremonimästaren, m. nulitum, fältmarskalk, m. mörum, censor, m. ofjiciörum, ministern för det kejserliga huset, m. scriniörum, kanslipresidenten. Äfven föreståndarna för flera slags korporationer och prästkollegier kallades magistri. - Redan tidigt uppkom vid universiteten den seden att benämna den, som förvärfvat godkända insikter i "de sju fria konsterna" (se Fria konster), ar-tium liberalium magister (se d. o.) eller, i dagligt tal, endast magister. Sedan kvarstod denna benämning för dem, som tagit högsta examen inom den filos, fakulteten och därefter offentligt försvarat en afhandling. Utnämningen skedde med många högtidliga formaliteter (magisterpromotion), något olika på olika tider och ställen. Dels däraf att magistrarna vanligen erhöllo rätt att föreläsa och undervisa (jfr Docent), dels däraf att i medeltidens klosterskolor chefen kallades magister schollrum, blef ordet i Sverige och Finland samt är i dessa länder ännu hos den stora massan af folket en ganska allmänt använd titel för "lärare". Om m. chirurgice se Karolinska m e d i k o - k i r u r g i s k a institutet. Numera är benämningen magister vid de svenska universitetens filos, fakultet ersatt med titeln doktor. Titeln filosofie doktor infördes i st. f. filosofie magister vid promotionen i Uppsala 1863; sedan dess heter denna ceremoni filo-sofiedoktorspromotion. - Filosofie magister-titeln tillkommer numera i Sverige den, som aflagt filos, ämbetsexamen (lärarexamen) enligt K. M:ts statuter för universiteten i Uppsala och Lund 27 nov. 1908. Vid Finlands universitet tillägges magistertiteln filos, kandidater, som, vanligen vid högtidliga promotioner, kreeras till magistrar (doktors-