kontrollerande verksamhet med afseende på de rent kommunala myndigheterna. (I Stockholm utöfvar öfverståthållarämbetet magistraternas vanliga funktion med afseende på exekutionsverket samt uppbörds- och polisväsendet, hvaremot Stockholms magistrat genom en särskild afdelning, Förmyndarkammaren, öfvar vård och inseende öfver förvaltningen af omyndigas samt frånvarande och okända arfvingars medel.) Magistratens kommunala befogenheter ha ingalunda h. o. h. gått förlorade, lika litet som dess egenskap af kommunalt organ fullständigt utplånats. Å ena sidan inverkar nämligen kommunen på magistratsledamöternas tillsättande, i det att borgmästare i alla städer, likasom äfven rådmän och magistratssekreterare i Stockholm, af K. M:t utnämnas efter och inom ett tremannaförslag, som upprättats af stadens till riksdagsmannaval till Andra kammaren röstberättigade invånare (R. F. § 31), samt rådmän och magistratssekreterare (utom. i Stockholm) väljas af allmän rådstuga eller af stadsfullmäktige, där sådana finnas, hvarefter de befullmäktigas af K. M:ts befallningshafvande. Å andra sidan har äfven efter de nya kommunallagarna (1862) åt magistraterna förbehållits inflytande på de kommunala angelägenheterna, dels af ledande och förberedande, dels af kontrollerande och verkställande art. Det tillkommer sålunda magistraten att sammankalla allmän rådstuga (magistratens ordf. är äfven rådstugans) samt att genom borgmästaren eller annan sin led. närvara vid stadsfullmäktiges sammanträden och i öfverläggningarna deltaga. Magistraten eger att hos den beslutande kommunala myndigheten framställa förslag i alla ämnen, som röra stadens gemensamma angelägenheter, och kan äska stadsfullmäktiges sammankallande. Magistraten skall med ledning af de från drätselkammaren infordrade upplysningarna årligen uppgöra ett utgifts- och inkomstförslag för staden och, sedan efter dettas granskning af allmän rådstuga eller stadsfullmäktige staten för det kommande året fastställts, upprätta debiterings- och uppbördslängd samt den kommunala röstlängden. Magistraten skall vara representerad i stadens hälsovårdsnämnd och byggnadsnämnd samt ha inseende öfver dessa och andra af stadskommunen tillsatta styrelsers förvaltning samt eger att i allmänhet tillsätta vid stadens förvaltning anställda tjänstemän och betjänte. Magistraten eger ock att öfvervaka, att allmän rådstugas eller stadsfullmäktiges beslut bringas till verkställighet, men med rätt och skyldighet att vägra handräckning till ett besluts verkställande, som den pröfvar stridande mot lag eller ej i enlighet med laga föreskrift underställdt. Slutligen är magistraten den borgerliga myndighet, inför hvilken civiläktenskap i Sverige afslutas i stad. Magistratens befogenheter med afseende på kommunalförvaltningen äro sålunda i allt väsentligt af rent formell natur. I praktiken inskränker den sig numera till att öfvervaka iakttagandet af de laga formerna och gränserna för de egentliga kommunalmyndigheternas, främst stadsfullmäktiges, beslutanderätt. Äfven i Danmark och Norge kallas den lokala statsförvaltningsmyndigheten i städerna magistrat. Magistraten framträder emellertid i dessa länder endast undantagsvis som särskildt organiserad myndighet. I de flesta städerna utöfvas magistratsgöromålen af stadens underdomare, "byfogeden", som i Danmark i detta fall bär titeln både af "borgmester" och af "byfoged". I Norge förekommer kollegialt organiserad magistrat endast i Kristiania och Bergen, som ha 3 borgmästare. I fyra andra städer tillsättes jämte byfogden 1 särskild borgmästare. I Danmark har endast Köpenhamn en kollegial magistrat (se Danmark, sp. 1289-90). I sex andra danska städer finnes särskild borgmästare. Vid dennes sida väljas i några få städer "borgerliga rådmän" att biträda borgmästaren i dennes befattning med kommunalförvaltningen. Utom sina uppgifter som lokalt statsförvaltnings-organ i allmänhet har magistraten i de norska och danska städerna att i flera hänseenden samverka med de kommunala representationerna. I de danska "byraaden" (stadsfullmäktige) är borgmästaren ordf. I allmänhet har magistraten i Danmark och Norge en mera ingående befattning med och större inflytande på kommunalförvaltningen än i Sverige. - I Tyskland är magistraten stadskom-munernas centrala verkställighets- och förvaltningsmyndighet, på samma gång den äfven har vissa statsliga förvaltningsuppgifter. - I England betecknas med magistrate företrädesvis judiciella myndigheter. Se Yngve Larsson, "Kommunalförvaltningens organisation och arbetssätt i Sverige och utlandets städer" (1909). ^{K. H. B.*} Magistratspredikan kallas den gudstjänst, som enl. k. förordn. 18 april 1849 skall hållas "vid årets början, innan rådstufvurätt första gång till domsäte träder" (Rättegångsbalk 6: 4). Redan i 1686 års kyrkolag föreskrifves en dylik predikan. Jfr Hofrättspredikan (Suppl.). Riksdagspredikan och Tingspredikan. Magistratssekreterare. Se Magistrat. Magistratus (lat., af magister, se d. o.) betecknade hos forntidens romare, såväl ämbotsmakt (magistratur) som ämbetsmaktens innehafvare Magistraturen under republikens tid måste anses ha tagit arf efter konungen (magister populi, folkets chef); dock funnos bestämda olikheter, såsom att ämbetsmännens makt var delad på mer än en porson; att de valdes för viss tid, vanligen ett år; att provokation (vad till folket) medgafs; att ämbetsmännen kunde ställas till ansvar för sin förvaltning, efter ämbetets nedläggande, hvarjämte bör märkas, att folktribunatet uppstod själfständigt. I stort sedt hade konungarnas makt öfvergått till konsulerna (se Konsul), från hvilkas ämbete efter hand utbrytningar af särskilda äm-betsbefattningar skedde. - Magistratus voro befattningar utan lön, d. v. s. förtroendeuppdrag eller hedersposter (honores). Särskilda behörighetsprof fordrades icke; dock förutsattes vissa egenskaper, beträffande hvilka genom praxis och lag vissa regler småningom blefvo gällande, särskildt i fråga om en bestämd ålder och jämväl en bestämd ordningsföljd vid befordran till de olika ämbetena. Denna ordningsföljd var under republikens sista århundrade kvestur, kurulisk edilitet, pretur och konsulat vid respektive 27 eller 30, 37, 40 och 43 år (så t. ex. Cicero). Äfven gällde i allmänhet för de senare tiderna, att ingen fick bekläda samma ämbete förr än efter 10 års mellantid. Undantag gåfvos dock från såväl de ena som de andra