471 Magistratus cum imperio-Maglemose stämmelserna, i synnerhet i tider af fara och för utomordentliga män, t. ex. Scipio Africanus d. ä., Marius, Pompejus. I de äldsta tiderna befordrades endast patricier, sedermera äfven plebejer, till ämbeten; tribunatet tillkom endast plebejer. - Till ämbetena egde anmälan rum, och de sökande gingo omkring, klädda i toga candida (en hvit toga; däraf candidatus, "kandidat", om en tjänstsökande), för att vinna folkets gunst och samla röster, i det de ställde sig in hos de väljande och tryckte deras händer (prensare manus). Valet egde rum i folkförsamlingen, comitia (se d. o.), olika för olika slag af ämbetsmän. Efter valet kallades de "utsedde", innan de tillträdde ämbetet, designali. - Tillträdet till ämbetet skedde under olika tider på olika dagar, tills slutligen efter år 153 f. Kr. l jan. blef tillträdesdag. Folktribunerna tillträdde däremot sitt ämbete' 10 dec. Både vid tillträde och afgång iakt-togos vissa formaliteter. - Afgång (utom vid dödsfall) egde stundom rum, t. ex. till följd af uppdagad felaktighet vid valet. I den afgångnes ställe valdes en ny (suffecius). Afsättning (genom folkbeslut) var en ytterst sällsynt undantagsåtgärd; så blef tribunen Octavius, då han motsatte sig Tib. Gracchus' planer, 133 f. Kr. skild från sitt ämbete, och mot republikens slut förekom detta åtskilliga gånger. Hvarje ämbetsman egde potestas, allmän befogenhet inom området för sin verksamhet, men endast vissa hade imperium (se d. o.). Till potestas hörde bl. a. rätt att pålägga vissa böter, att utfärda förordningar (edicta), att hålla folksammankomst (contio) och där tala till folket samt att anställa fågelskådningar (auspicia). Mellan ämbetsmän med samma verksamhetsområde delades göromålen genom lottning, särskild bestämmelse eller öfverenskommelse. Den ene kunde också i vissa fall lägga sig emot den andres åtgärder, så t. ex. genom tribunernas intercession. - Magistratus indelades på flera sätt. Så hade man sådana med och utan imperium (se d. o.); vidare funnos högre (af högre rang) och lägre (de förre innefattade ämbetsmän med imperium och därjämte censorer); kuruliska och icke kuruliska (se art. K u r u l i s k); stående och tillfälliga; slutligen patricii, ursprungligen tillkommande endast pa-tricierna, sedermera sådana, som icke voro ple-bejerna uteslutande förbehållna; dessa kallades plebeii. - Betjänte åt ämbetsmännen voro af flera slag, nämligen scribce, skrifvare, kanslipersonal; lictores (se L i k t o r e r), hvilka tjänstgjorde hos ämbetsmän med imperium; accensi, ordonnanser, likaledes åt ämbetsmän med imperium; viatores, ett slags vaktmästare, särskildt åt folktribunerna; prcecones (härolder). Under kejsartiden bibehöl-los de nämnda ämbetsbefattningarna, men under olika former och med allt mera minskad befogenhet. Så voro kejsarna själfva konsuler det ena året efter det andra, medan däremot andra personer blefvo konsuler för en del af året, så att i regel konsulsvärdighetens innehafvare ombyttes hvar-annan månad. Därifrån var öfvergången lätt till förlänande af blott konsulsrang. Äfven andra ämbeten begagnades som rangklasser. Däremot skapades nya, mera betydande ämbeten, såsom prcc-fectus urli, som sörjde för ordning och säkerhet i Rom, prcefectus prcetorio, befälhafvare för lif-vakten, m. fl. Från Hadrianus (117-138) kan man datera början till ett ämbetsmannastånd i egentlig mening; Diocletianus (285-305) och Konstantin (306-337) fullbordade genom den nya författningen omdaningen af det forna ämbetsvä-sendet, så att i staten sedermera fanns ett fullständigt, i olika afdelningar ordnadt ämbetsmannastånd ined en mängd till detta hörande betjänte, dels i och för hoftjänst/ dels för civila och mili-täriska befattningar med nya verksamhetsområden och namn._ R. Tdh. (H. Sg-n.) Magistratus cum imperio. Se Imperium, sp. 452. Magkatarr, med. Se Magsjukdomar, sp. 516. Magkramp, med. Se K a r d i a l g i. Magkräfta, med. Se Kräfta, sp. 143, och Magsjukdomar, sp. 518. Magkörtlar, anat., fysiol. Se Körtel, sp. 696. Maglaj, kretsstad i Bosnien, kretsen Dolnja-Tuzla, vid floden Bosna. Omkr. 4,000 inv. Stort kastell. Maglarp (Magi er u p), socken i Malmöhus län, Skytts härad. 1,152 har. 625 inv. (1911). Annex till Trelleborg, Lunds stift, Skytts kontrakt. Magleby, socken på den danska ön A m a ger, med Hollyenderbyen, 1,000 inv. (1911). Magiehem, socken i Kristianstads län, Gärds härad. 3,146 har. 1,151 inv. (1911). Annex till Hörröd, Lunds stift, Gärds kontrakt. Mäglemose [-måse], arkeol., en vid Mullerup mellan Kalundborg och Korsör på Själlands västkust belägen torfmosse, som blifvit vida känd genom de fynd från den neolitiska tidens första början, hvilka där gjorts af den danske forskaren G. Sarauw. Mossen är omkr. 300 har stor och ligger 4 m. öfver hafsytan. Torfven har bildats på snäckgyttja i en nu uttorkad sjö. Här och hvar i torfven finnas lager af tallstubbar. Fornsakslagret var 0,2-l m. tjockt och följde öfverallt sjöbottnen. Boplatsen med fornsakerna låg ute i mosse» 350 m. från närmaste fasta strand. Den upptog en yta af omkr. 30 x 35 m. Då fornsakerna här af-lagrades, skedde detta i en omkr. 2 m. djup sjö. Inga pålar till en pålbyggnad ha anträffats, hvarför Sarauw antagit, att de därvarande bebyggarna uppehållit sig på timrade flottar. Redskap af flinta, hjorthorn och ben ha i stort antal anträffats på boplatsen, sammanlagdt 20,371 stycken. Inga flintredskap voro slipade; väsentligen utgjordes de af skrapor och knifvar. Bland hornverktygen märkas yxor med skafthål, hornyxor med snedt skuren eggyta, yxor med ett hål för insättandet af en stenegg, mejslar; vidare förekomma benyxor med skaftrör, sömglättare, dolkar, prylar och harpuner af ben. Benlämningarna härröra från omkr. 30 olika djurarter, däribland uroxe, älg, kronhjort och vildsvin. Mycket kol och trädgrenar (mest tall, därnäst hassel, alm m. m.) anträffades i boplatslagret. - Den förhärskande ställning, som intages af furu- och älgresterna, häntyder enligt Sarauw på en mycket aflägsen period, nämligen den s. k. Ancylustiden, då Östersjön ännu var en söt-vattensinsjö. Frånvaron af lerkärl och benharpu-nernas rikliga förekomst göra, att Sarauw inordnar Maglcmosefyndsn i Piettes s. k. Asylientid, upp-