473 Maglerup-Magna charta 474 byggd på fynden i Mas d'Azilgrottan (se d. o. och H i a t u s 2). Enligt R. Sernanders undersökningar torde emellertid Maglemosefynden vara något yngre, än Sarauw beräknat, och först tillhöra Litorinatiden. Sernander visar nämligen, att furubestånden fortlefvat mycket längre (ännu under bronsåldern) i Danmark, än Steenstrup och efter honom Sarauw antagit. På en nivå, belägen under ett troligen till bronsåldern hörande tallstubblager, ha Maglemosefynden anträffats. Litt.: Sarauw, "En stenålders boplads i Maglemose ved Mullerup" (i "Aarböger for nordisk oldkyndighed og historie", 1904) och "Maglemose" (i "Praehistorische zeit-schrift", 1911, 1912); Sernander, "Om Ancylus-tidens människa och tallperioden i södra Skandinavien" (i Geol. fören:s i Stockholm Förhandlingar, bd 30, 1908). T. J. A. Maglerup, socken. Se Maglarp. Magiestenen. Se Ljungby horn och pipa, sp. 877. Magliabecchi [maljabe'kki], Antonio, italiensk bibliograf, f. 1633 i Florens, d. 1714, var till sitt 40:e år guldsmed, men förvärfvade sig på egen hand vidsträckt vetande och utnämndes 1673 till bibliotekarie hos Cosimo 111. M. ut^af flera katalogverk och gamla arbeten samt brefväx-lade med sin tids förnämsta lärde (en stor del af hans bref utcrafs 1745, i 5 bd). Det af honom samlade magliabecchiska biblioteket, som innehåller dyrbara handskrifter och äldre verk, testamenterade M. till storhertigen, hvilken skänkte det till staden Florens. Jfr Bibliotek, sp. 273. Magliani [maljäni], Agostino, baron, italiensk finansman och statsman, f. 1824, d. 1891, gjorde sig bemärkt som nationalekonom af frihandelsskolan, blef senator 1871 och var 1877-88 med korta afbrott finansminister samt afskaffade som sådan tvångskursen. Magma (grek., knådbar massa, salfva), plur. magmor (i grek. är ordet neutrum), geol., petrogr., en inom jordkroppen under starkt tryck befintlig eller därur frambrytande, plastisk, amorf, af hufvudsakligen smälta silikat bestående glödflytande massa. Enligt nyare åsikter äro magmorna verkliga smältlösningar. När en magma långsamt afkyles och stelnar på större eller mindre djup under jordytan, hvarvid en kristalliseringsprocess hinner försiggå inom massan och flera olika silikatmineral utskiljas, uppstår en kristalliniskt kornig bergart, en s. k. djupbergart (abyssisk bergart), såsom granit, diorit eller andra alltefter magmans sammansättning. Om däremot magmans afsvalning och stelnande sker jämförelsevis hastigt, på eller nära jordytan, och någon kristallisering af beståndsdelarna således blott i ringa grad eller alls icke medhinnes, öfvergår magman alltefter omständigheterna till antingen finkorniga och täta eller mer och mindre glasartade bergarter, såsom porfyrer, diabaser, basalter, trakyt, obsidian m. fl. s. k. ytbergarter. Lavan ur nutida vulkaner framkommer i form af en magma. E. E. Magmun, anat. Se Kardia och Mage, sp. 456. Magna Charta, lat. (eng. The great charter, "det stora frihetsbrefvet" ; jfr Charta och Frihetsbref) är namnet på en ryktbar urkund från 1215, som anses utgöra grunden för Englands konstitutionella frihet. Att Magna charta, hvars utfärdande närmast var en feodal seger, kunnat få en sådan betydelse, berodde på det engelska länsväsendets egendomlighet. De normandiske konungarnas och den förste konungen af huset Plantagenet Henrik II:s (1154--89) kraftfulla regemente räddade England (se d. o., sp. 608 o. f.) från att genom feodalismen hemfalla under anarki. Där behöfde därför ej såsom i andra feodala länder skapas en stark regeringsmakt, för att lagbunden frihet skulle kunna uppstå, utan hvad som i England kräfdes härför var skrankor mot despotiska missbruk af den starka konungamakten. Sådana hade nämligen förekommit vid sidan af dennas nyttiga verkningar och drabbat ej blott den ofrälse, genom den normandiska eröfringen (1066) undertryckta angelsaxiskt befolkningen, utan ock den härskande, till börden hufvudsakligen normandiska länsadeln, som medelst de feodala skyldigheterna oskäligt betungats (se Länsväsen, sp. 204). En verksam opposition häremot omöjliggjordes länge af motsatsen mellan de båda folkelementen, men denna förlorade sin söndrande kraft till följd af den förbittring, som Henrik II:s yngre son, Johan utan land (1199--1216), genom sin måttlösa despotism uppväckte inom alla klasser, och då förlusten af hans flesta franska besittningar och hans skamliga underkastelse under påfven Innocentius III (se England, sp. 611) äfven ådrogo honom allmänt förakt, kom missnöjet till utbrott. Det första motståndet restes af den feodala högadeln, då norra Englands "baroner" vägrade att fullgöra sin rusttjänst vid Johans 1213 tillämnade försök att återeröfra de förlorade besittningarna, men baronerna fingo understöd af prästerskapet under ledning af ärkebiskopen i Canterbury Stephen Langton, och denne skall ha gett rörelsen dess riktlinjer genom att på ett möte af andliga och världsliga stormän i S:t Paulskyrkan i London framdraga Henrik I:s karta (se England, sp. 609) till bevis på, att det gällde häfdandet af lagligt grundade, ehuru kränkta rättigheter. Johans tilltag (1214) att utskrifva "scutagia" (se Länsväsen, sp. 204) till dittills ej brukligt belopp framkallade efter nederlaget vid Bouvines (se d. o. samt England, sp. 611) en väpnad resning af baronerna. Fåfängt sökte Johan genom medgifvanden åt prästerskapet draga detta öfver på sin sida, och lika fruktlöst blef hans försök att vinna anhängare bland de ofrälse genom ett privilegiebref (karta) åt London. Stadens portar öppnades 17 maj 1215 för baronernas här under befäl af Robert Fitzwalter (se denne), och vid det allmänna affall, som nu följde, återstod för Johan intet annat än att på Runnymedes äng (nära Windsor) börja underhandlingar. Redan på dessas första dag, 15 juni, måste han underkasta sig baronernas fordringar, framställda i 49 artiklar ("capitula"), och på grundvalen af dessa utskrefs Magna charta. Den blef sannolikt ej färdig att mottaga Johans stadfästelse -- genom påtryckning af det kungliga sigillet -- förr än 19 juni, men den är (ante)daterad 15 juni (underkastelsedagen). Den bekräftades med ömsesidiga eder. -- Åtskilliga försök ha gjorts att inordna Magna charta under moderna rättskategorier (grundlag, oktrojerad författning o. s. v.); i själfva verket var den en af dessa konungaförsäkringar (se Handfästning),