genom hvilka aristokratien i åtskilliga länder under medeltiden till sin fördel utnyttjade den germanska uppfattningen af konungamaktens begränsbarhet (se Germaner, sp. 1042--43). Också är det i full öfverensstämmelse med denna uppfattning, liksom med den feodala, som Magna charta genom rätt till väpnadt motstånd och ej genom moderna konstitutionella garantier söker betrygga de aftvungna villkorens helgd. Dess 61:a § bemyndigade nämligen en af och bland baronerna utsedd 25-mannanämnd att, om konungen bröte öfverenskommelsen, med hjälp af hela landet ("cum communa totius terræ") göra honom all möjlig skada, genom intagande af hans borgar och besittningar, till dess rättelse vunnes (jfr ett liknande stadgande i Kalmar recess, se d. o.). Ej heller proklamerar Magna charta några allmänna frihetsprinciper, utan dess bestämmelser gå ut på afskaffandet af bestämda faktiska missbruk -- såsom stridande mot häfdvunnen rätt -- något, som äfven sedermera blef utmärkande för engelska frihetssträfvanden. De flesta af dessa bestämmelser afsågo skydd mot länsherrliga öfvergrepp af konungen (missbruk af förmynderskap, giftorätt o. s. v.), såsom naturligt var, då Magna charta närmast framtvungits af länsaristokratien. Betydelsefullt var emellertid, att skyddet sökts i allmängiltiga rättsnormer. I Frankrike, där länsaristokratien i sådana fall hufvudsakligen litade blott till individuella resningar, fick konungamakten öfverhanden och blef enväldig. I England hade vasallerna hädanefter att stödja sig på en af konungen som bindande erkänd urkund, och deras opposition kunde därför antaga konstitutionella former och leda till konstitutionella konsekvenser. Som ofvan nämnts, genomdrefvos under medeltiden äfven utom England aristokratiska konungaförsäkringar, men i olikhet med de flesta af dessa kom Magna charta att gagna äfven icke aristokratiska samhällsklasser. Då all jordbesittning i England var af feodal natur, berördes nämligen alla jordinnehafvare med tryggad besittningsrätt (se Freehold och Länsväsen, sp. 203), äfven ofrälse angel-saxiska, af de stipulerade inskränkningarna, helst dessa (§ 60) uttryckligt förklarades skola binda äfven kronvasallerna i förhållande till deras läntagare, och dessutom måste "baronerna" gälda de öfriga folkklassernas medverkan genom att i Magna charta intaga åtminstone några direkta bestämmelser till dessas fördel. Till följd häraf ha sträfvandena att åt hela folket vinna konstitutionell frihet kunnat erhålla stöd i detta öfvervägande feodala frihetsbref, och därför har Magna charta icke utan skäl kommit att i England betraktas som den nationella frihetens palladium. -- Magna charta var urspr. ej indelad i paragrafer, men de tryckta editionerna ha uppdelats i 63 sådana. Af dem, som voro riktade mot missbruk af de iänsherrliga rättigheterna, ha i synnerhet §§ 12 och 14 blifvit ryktbara, hvilka för utkräfvande af scutagia och icke sedvanliga feodala bevillningar (aids, se Länsväsen, sp. 199) fordra samtycke af en riksförsamling (commune concilium), bestående ej blott såsom dittills af kronans andliga och världsliga storvasaller ("lorder", "baroner"), utan äfven af samtliga mindre omedelbara vasaller. Man har nämligen häri sett upphofvet till parlamentets skattebevillningsrätt, men en sådan riksförsamling kom aldrig till stånd, och stadgandena därom liksom § 61 (om rätten till väpnadt motstånd) utelämnades vid kartans förnyande under Johans son Henrik III. I st. f. samtliga mindre kronvasaller kallades sedermera valda grefskapsriddare och ombud från städerna (se England, sp. 612), och först därigenom bereddes möjlighet till parlamentariska garantier för skattebevillningsrätten. En del §§ sökte, ej blott i aristokratiens, utan ock i rättssäkerhetens intresse, reglera den domsrätt, hvarigenom de engelske konungarna inskränkt den feodala (se Länsväsen, sp. 203), och en af dessa var den ryktbara 39:e, som stadgade, att ingen fri man fick fängslas, beröfvas egendom eller straffas utan laga dom af sina likar (pares) eller enligt landets lag. Det är sannolikt, att med "fri man" här menas blott freeholder, och visst är, att "dom af likar" ej, såsom antagits, syftade på jurydom, utan på de feodala domstolarnas sammansättning (se Länsväsen, sp. 199), men i alla fall blef detta stadgande grundläggande för den följande engelska lagstiftningen till betryggande af egendomsrätt och personlig säkerhet. Bland stadganden till förmån för andra klasser än den egentliga feodaladeln märkas stadfästelse af den engelska kyrkans fri- och rättigheter, löfte, att förbudet mot egenmäktigt påläggande af aids skulle komma äfven Londons borgerskap till godo, bekräftelse på Londons och andra städers gamla friheter, löfte om likformighet i mått och vikt och tillåtelse för köpmän att fritt komma in i landet och lämna det. -- Magna charta utfärdades i en mängd officiella exemplar, af hvilka 4 finnas i behåll (2 i British museum, 1 i Salisbury och 1 i Lincoln). -- Innocentius III löste Johan från hans samtycke till Magna charta, men under det däraf förorsakade inbördes kriget afled Johan 1216, och under hans efterträdare Henrik III förnyades akten 1216, 1217 och 1225 med vissa förändringar; 1225 års karta gällde länge för att vara den ursprungliga och låg till grund för de äldre tryckta editionerna (den äldsta trol. 1499). Den första kritiska uppl. utgafs 1759 af Blackstone (se denne). I S\erige är Magna charta utgifven af H. Hjärne, "Medeltidens statsskick, valda texter" (1895). Jfr W. Stubbs, "Select charters" (1870), och W. Sh. McKechnie, "Magna carta" (1905). S. B. Magna charta island [mä'gna kä't8 äiland], en ö i Thames, mellan Staines och Windsor nära Egham (se d. o.), där konungens och baronernas ombud underhandlade om Magna charta, innan konungen stadfäste den på Runnymedes än». J- F- N. Magnälium. Se G j u t n i n g, sp. 1234, och L e-ge r i n g, sp. 40. Magna mäter, lat. ("stormodern"). Se C y be le och R h e a. Magnan [manja7], Bernard Pierre, marskalk af Frankrike, f. 1791, d. 1865, ingick 1809 i franska armén och deltog som kapten i slaget vid Waterloo 1815. Han gick 1832 i belgisk krigstjänst och utnämndes till brigadgeneral, återinträdde 1839 i fransk krigstjänst och utnämndes 1840 till befälhafvare öfver 16:e militärdivisionen (i dep. Nord). När prins Louis Napoleon 1840 förberedde expeditionen till Boulogne, lät hac