genom en af sina förtrogne, ryttmästaren Léduff de Mésonau, bjuda general M. 100,000 francs, om denne ville deltaga i den napoleonska sammansvärjningen, men M. tillbakavisade anbudet med orden: "Vi gamla soldater låta icke döda oss för pengar". M. utnämndes 1845 till divisionsgeneral och 1848 till befälhafvare öfver 3:e divisionen af Alparmén. Han valdes 1849 till medlem af lagstiftande församlingen och utnämndes 14 juli 1851 till öfverbefälhafvare öfver trupperna i Paris. Som sådan var han en af prins Louis Napoléons verksammaste och hänsynslösaste medhjälpare vid statskuppen 2 dec. 1851. M. utnämndes 1852 till senator och marskalk af Frankrike och 1854 till öfverhofjägmästare, allt belöningar för hans deltagande i statskuppen, men han spelade icke vidare någon politisk roll. E. W. Magnano [manjänå], italiensk by s. om Verona. Där besegrade en österrikisk armé under fältmarskalklöjtnant Kray en fransk under general Scherer 5 april 1799, hvilket föranledde den senares återtåg bakom floden Tanaro. C. O. N. Magnard [], François, fransk publicist, f. 1837 i Bruxelles, d. 1894 i Paris, var från 1876 redaktör af "Le Figaro". Magnat (nlat., plur. magnates, "stormän"), medlem af ungerska riksdagens första kammare 1. öfverhus (magnattaffeln; se Ungern, statsförfattning); i Polen fordom medlem af riksrådet eller högadeln; i allmänhet rik och mäktig man. Magne, nord. myt., son af asaguden Tor och jättekvinnan Jarnsaxa, säges jämte sin broder Mode skola ha hammaren Mjollner, då Tor förgåtts i ragnarök. Snorres Edda berättar att, när Tor föll framstupa i striden med jätten Rungner och råkade få den dödade jättens ben öfver nacken, kunde ingen af åsarna lyfta detta från Tor. Den då tre dagar gamle M. kom dit, beklagande, att han ej kommit förr, då han med blotta knytnäfven skulle ha dödat jätten. M. fick då af sin fader Rungners häst, Guldfaxe, i belöning. Namnet M. tyder på kraft (isl. megin), Mode på vrede (isl. móðr), sönerna äro alltså personifikationer af faderns egenskaper. Th. W.* Magne [manj], Pierre, fransk bonapartistisk statsman, f. 3 dec. 18 6 i Périgueux, d. 17 febr. 1879, blef 1831 advokat i sin födelsestad, 1835 prefekturråd, 1843 deputerad och i nov. 1849 understatssekreterare för finanserna. I april 1851 utnämndes han till minister för allmänna arbeten, hvilket ämbete han nedlade i okt. s. å., men återtog l dec. - dagen före statskuppen. Redan 22 jan. 1852 afgick han åter med anledning af beslutet om indragningen af de orleanska godsen, men utnämndes ånyo till samma syssla 28 juli s. å. I febr. 1855 öfvertog han finansportföljen, som han behöll till nov. 1860, hvarefter han kvarstod som minister utan portfölj till l april 1863. Sedan han 13 nov. 1867 åter blifvit finansminister, upptog han det stora statslånet 1868 ("1'emprunt de la paix") och verkade för liberala reformer, men fick ej säte i Olliviers kabinett jan. 1870. 10 aug. 1870 blef M. åter finansminister, drog sig tillbaka efter kejsardömets fall, men valdes i juli 1871 till medlem af nationalförsamlingen och var efter Thiers' afgång (maj 1873) än en gång minister för finanserna i Broglies första kabinett till 15 juli 1874. I jan. 1876 valdes han till senator. J. F. N.* Magnell, Karl Jakob, väg- och vattenbyggnadsingenjör, f. 19 maj 1857 i Kristinehamn, utexaminerad från Teknologiska institutet 1879, var biträdande ingenjör och arbetsledare vid väg-och vattenbyggnader 1879-85, lektor vid tekniska elementarskolan i Borås och i Norrköping 1885-98, trafikchef, ban- och maskiningenjör vid Uddevalla-Vänersborg-Herrljunga järnväg (som därunder utvidgades till normal spårvidd) 1898- 1903, kallades till professor i väg- och brobyggnadskonst vid Tekniska högskolan 1903 och blef rektor där 1909. Sedan 1885 har M. verkat äfven som konsulterande ingenjör inom sitt fack och var bl. a. kronans tekniska sakkunnig i processen om Trollhätte vattenfall 1901-04. M. var led. af k. trafiksäkerhetskommittén 1904-07 och af k. styrelsen för Trollhätte kanal- och vattenverk 1905-08 och led. af Vattenfallsstyrelsen från 19U9. Han har verksamt deltagit i förberedelserna till Tekniska högskolans år 1911 beslutade nybyggnad och omorganisation. M. har uppfunnit och byggt en skeppsjärnväg med fartyg, som på egna hjul framgå öfver landtungor. Från trycket har han utgifvit åtskilliga uppsatser särskildt i vattenrätts- och hållfasthetsfrågor (om de inre spänningarna i en elastisk kropp, om kraftnitning, m. m.). S. L-k. Magnentius var en krigsman af frankisk härkomst, hvilken 350 e. Kr. i Gallien inkräktade Konstans' tron. Hans välde blef dock af kort varaktighet, ty redan följande året blef han af Kon-stantius slagen vid Mursa (nu Esseg) i Pannonien. Därefter led M. nya motgångar och fann slutligen ingen annan utväg att undgå sin fiende än att själf af hända sig lifvet (353). B. Tdh. Magnesia. 1. Kem., metallen magnesiums oxid, Mg O. Namnet härstammar troligen af grek. mageuein, förtrolla, hvilket torde ha afseende på magnetens förmåga att attrahera järn. Plinius' härledning af ordet från staden Magnesia i Mindre Asien är uppenbart oriktig och har intet annat stöd än ljudlikheten. Det grekiska namnet magnesios lithos betydde urspr, magnetsten, d. v. s. den naturliga magneten. Sedermera, mot slutet af 1500- och början af 1600-talet, användes det latiniserade namnet magnesia lapis för att beteckna brunsten, för dess likhet med magnetjärn. Vid början af 1700-talet blef under namnet magnesia alba ("hvit magnesia", i motsats till m. nigra, brunsten, se d. o.) ett läkemedel (se nedan) bekant, hvilket utgjordes af orent magnesiumkarbonat. Oxiden i detta preparat kallades magnesia, sedan Black 1755 visat dess olikhet med kalkjord och Bergman 1775 underkastat den en fullständig undersökning. I Tyskland benämndes oxiden bittererde (bitterjord), emedan det mot oxiden svarande sulfatet utgör bittersalt. I Sverige begagnas ofta namnet talkjord, som först användes af den tyske geologen Werner (ty. talkerde). - Magnesia erhålles lätt genom glödgning af "magnesia alba" och bildar ett hvitt, mycket lätt pulver, kalladt magnesia usta ("bränd magnesia"). Det är fullkomligt eldfast i våra ugnar, men kan smältas för knallgasblåsröret. Det löses endast obetydligt i vatten, men lätt i syror och ger då magnesium-