sium är en silfverhvit metall, af medelmåttig hårdhet. Den är i brottet grofbladig, liksom sin närmaste släkting, zinken. Dess eg. v. är l,75. Den kan hamras och dragas till tråd. I torr luft förändras den icke, men i fuktig luft anlöper den och öfverdrages med oxidhinna. Vid rödglödgningstemperatur blir metallen degig, ej tunnflytande; vid hvitglödgningshetta kan den destilleras. Upphettar man metallen i luften till rödglödgning, antändes den och brinner under utbredande af ett bländande, hvitt ljus, hvilket liksom solljuset är rikt på kemiskt verksamma strålar. Man använder därför magnesium till signalapparater och (vanligen i form af pulver) vid fotografering (se Blixtljus och Pustljus). - Magnesium löses lätt i utspädda syror och t. o. m. antändes, om det kastas på saltsyra. I kemiskt hänseende hör magnesium till de tvåatomiga metallerna. Dess atomvikt, som tecknas Mg, är (enligt 1911 års atomviktstabell) 24,32. Med syre ger det blott en oxid, magnesia (bitterjord, talkjord, se d. o.). Till svafvel har magnesium endast obetydlig frändskap. Svafvelmagnesium, Mg S, lär dock ha anträffats i en meteorsten (från Busti). Vid inverkan af kväfgas på magnesium bildas magnesiumnitrid, Mg₃ N₂, en gröngul amorf massa, som sönderdelas af fuktig luft i magnesiumoxid och ammoniak. Se vidare Magnesiumsalter. P. T. C. (H. E.) Magnesiumblixtljus. Se Magnesiumljus. Magnesiumbromid, kem., detsamma som brom-magnesium. Se Magnesiumsalter. Magnesium hydratokarbonat, farm. Se Magnesia 2. Magnesiumhydroxid, kem. Se Magnesia 1. Magnesiumkarbonat, kem. Se Magnesit och Magnesiumsalter. Magnesiumklorid, kem. Se Magnesiumsalter. Magnesiumljus (Magnesiumblixtljus). Se Blixtljus, Magnesium och Pustljus. Magnesiummixtur, kem. Se Magnesiumsalter. Magnesiumnitrat, kem. Se Magnesiumsalter. Magnesiumnitrid, kem. Se Magnesium. Magnesiumoxid, farm. Se Magnesia 2. Magnesiumpyrofosfat, kem. Se Magnesiumsalter. Magnesiumsalter. 1. Kem. Bland de i naturen förekommande magnesiumsalterna äro de viktigaste dolomit, Ca Mg (CO₃)₂, som bildar t. ex. i Tyrolen hela bergskedjor, och karnallit, K Mg C1₃ + 6 H₂ O, som utgör en betydlig del af de naturliga saltlagren, som ha uppstått genom vattnets afdunstning ur stora hafsbassänger. Karnalliten (se d. o.) bildar utgångsmaterialet för framställningen af kaliumklorid; detta salt utkristalliserar nämligen direkt ur en i värme mättad karnallitlösning, enligt formeln: KMgCl₃ = K Cl + MgCl₂. Denna spjälkning har delvis försiggått vid saltaflagringen i Stassfurt, hvilken således innehåller såväl fri magnesiumklorid som kaliumklorid. Magnesiumklorid l. klormagnesium utkristalliserar i prismor med sammansättningen Mg Cl₂ + 6 H₂ O ur saltets koncentrerade lösningar. Dessa kristaller sönderflyta i fuktig luft; vid upphettning förlora de vatten och saltsyra, hvarvid en blandning af magnesia och vattenfri magnesiumklorid uppstår. Man använder denna process för teknisk framställning af saltsyra. Magnesiumbromid, Mg Br₂, förekommer äfven i Stassfurtsalterna och vinnes ur karnallitlutarna. Äfven bundet till svafvelsyra finnes magnesium bland Stassfurtsalterna (se d. o.), som kieserit. Mg SO₄ + H₂ O; bland de viktigaste i Stassfurt förekommande dubbelsalterna af magnesiumsulfat må nämnas schönit, K₂ SO₄ + Mg SO₄ + 6 H₂ O. astrakanit, Na₂ Mg (SO₄)₂ + 4 H₂ O. - Kainit är ett dubbelsalt mellan magnesiumsulfat och kaliumklorid och är sammansatt enligt formeln Mg SO₄ + K Cl + 3 H₂ O. (I art. Kainit är den numera mindre brukliga formeln K₂ SO₄ + Mg SO₄ + Mg Cl₂ + 6 H₂O angifven. Sammandrager man denna formel till K₂ (SO₄)₂ Mg₂Cl₂ + 6 H₂O, så ser man, att den är en fördubbling af ofvanstående formel Mg SO₄ + K Cl + 3 H₂ O = K SO₄ Mg Cl + 3 H₂O.) Kainiten anses ha uppstått i saltlagren genom inverkan af vatten, som innehåller lösta sulfater, på karnallit. Ang. kainitens förhållande till andra dubbelsalter af magnesium se Stassfurtsalter. Den bekantaste formen af magnesiumsulfat är det s. k. bittersaltet, Mg SO₄ + 7 H₂O, som har medicinsk användning som laxermedel; magnesiumsulfat är äfven den verksamma beståndsdelen i bittervatten (se d. o.). Magnesiumnitrat, Mg (NO₃)₂, är mycket lättlösligt och kristalliserar därför endast ur mycket koncentrerade lösningar i form af rombiska nålar. Dubbelsaltet ammoniummagnesiumfosfat, NH₄ Mg PO₄ + 6 H₂O, är svårlösligt och faller ut, när magnesiumsaltlösningar blandas med fosfatlösningar i närvaro af ammoniak och klorammonium. Vanligen fäller man fosforsyran med s. k. magnesiamixtur, som beredes genom blandning af 110 gr. kristalliserad magnesiumklorid, 140 gr. ammoniumklorid, 1,300 gr. vatten och 700 gr. koncentrerad ammoniak (eg. v. 0,96). Ammoniummagnesiumfosfat öfvergår vid glödgning i magnesiumpyrofosfat, Mg₂ P₂ O₇. Ammoniummagnesiumarsenat, NH₄ Mg AsO₄ + 6 H₂O, förhåller sig analogt som det motsvarande fosfatet. Bland magnesiumsilikaterna må nämnas olivin, Mg₂ Si O₄, och serpentin, Mg₃ Si₂ O₇ + 2 H₂O; magnesiumdubbelsilikater äro augit och hornblände (se dessa ord). Magnesiumkarbonat, Mg CO₃, förekommer i naturen som magnesit och magnesitspat. 2. Toxik. Lösliga magnesiumsalter, t. ex. magnesiumklorid och magnesiumsulfat, ha vid djurförsök visat egendomliga giftverkningar. Om de i lösning insprutas direkt i blodet eller, i större dos, under huden, framkalla de utan föregående retning direkt förlamning af nervsystemet, såväl ryggmärg och hjärna som vissa periferiska nervbildningar, hvilka förlora sin retbarhet, medan hjärtmuskeln och skelettmusklerna ej påverkas. Hos lägre djur (groda) framträder en förlamning, lik den af curare (se d. o.). Förlamningen af hjärnan medför känsellöshet. Blodtrycket sjunker starkt, och andningen upphör. Insprutas måttliga doser under huden (O,8-0,9 gr. magnesiumklorid för hvarje kg af djurets kroppsvikt), inträder sömn som af