485 Magnesiumsilikat-Magnetisering 486 kloroform, utan att djuret dör; det vaknar åter och kommer sig, i mån som saltet utsöndras ur kroppen genom njurarna. Förslag har framställts att inspruta magnesiumsalt i stället för att kloroformera, och metoden har äfven något pröfvats på människa, men icke fått någon betydelse. - Om på ett af magnesiumsalt förlamadt djur insprutas en lämplig dos af ett lösligt kalciumsalt, t. ex. klorkalcium, upphäfves förlamningen hastigt, och djuret repar sig. Magnesiums (eller rättare de s. k. magnesium-ionernas) förlamande giftverkan synes bero därpå, att dessa, när de oförmedladt uppträda i öfverskott uti blod och väfnadssaft, ha förmåga att undantränga de för cellernas retbar-het nödvändiga kalcium-ionerna. Om åter kal-cium-ioner tillföras i tillräcklig mängd, synas dessa senare kunna återeröfra sin plats i cellerna och återskänka dessa deras retbarhet och verksamhetsförmåga. Vi se häri ett fall af motgiftverkan eller antagonism. 1. H. E. 2. C. G. S. Magnesiumsilikat, kem. Se Magnesium-! s a l te r. j Magnesiumsulfat, kem. Se Magnesium- j s a l t e r. i Magneskog. Se Mangskog. j Magnet (troligen af grek. magéu'éin, utöfva magisk konst, förtrolla), fys., en kropp, som eger förmåga att på afstånd draga till sig järn och stål och fasthålla det och som, fritt svängande i horisontalplanet, intar en bestämd ställning till väderstrecken och horisontalplanet, d. v. s. till det jordmagnetiska fältet. Emedan det jordmagnetiska fältet är ganska svagt, är det endast ett fåtal kroppar (järn, stål, magnetisk järnmalm), som röna inverkan af detsamma och som således äro magneter enligt ofvanstående definition. Emellertid har det visat sig, att alla kroppar intaga ett bestämdt läge till ett magnetiskt fält, blott detta är tillräckligt starkt. Alla kroppar förhålla sig emellertid ej lika i det magnetiska fältet. Har man gett kroppen, som skall undersökas, en långsträckt form, visar det sig, att den ställer sig antingen i de | magnetiska kraftlinjernas riktning eller också vin- kelrät däremot. Man indelade fordom kropparna på grund häraf i paramagnetiska, såsom järn, och i diamagnetiska, såsom vismut (se D i a m a g n e tism). Numera brukar man indela kropparna med ( afseende på deras magnetiska egenskaper i starkt magnetiska 1. ferromagnetiska kroppar och svagt magnetiska kroppar. Till den förra gruppen räk- nar man de olika järn- och stålsorterna, nickel och kobolt, några legeringar (se Magnetiska le- | geringar) och malmer. Beteckningarna para- magnetiska och diamagnetiska användas blott för svagt magnetiska kroppar. Detta är så mycket lämpligare, som en del nyare teorier leder till det resultat, att de fenomen, som iakttagas hos de ferromagnetiska kropparna, bestämt skilja sig från de fenomen, som iakttagas hos de öfriga paramagnetiska ämnena. Om naturliga och konstgjorda magneter m. m. se vidare Magnetisering och Magnetism. Om elektromagnet se d. o. D. S-t. Magnetberg, af rent magnetjärn, omtalas i indiska och kinesiska berättelser; deras dragningskraft är så stark, att järnspikar fara ur den förbigåendes skor och den förbiseglandes skepp. Dessa sagor vandra sedan mot v. Piiuius berättar om ett underbart magnetberg vid Indus. I "Gudrunslied" och andra medeltidssånger och sagor omtalas dylika berg. I verkligheten finnas de ej, och de berg, som så kallas, t. ex. det på Elba, visa ingen benägenhet att tillegna sig järnsaker. Magneter (grek. ma'gnetes), invånare i det tessaliska landskapet Magnesia. Magnet-induktionsmaskin, fys. Se Clarkes maskin. Magnetisering. 1. Fys., meddelande af magnetisk kraft åt föremål, s. k. konstgjorda magneter. Sådana fabriceras af stålstycken genom vissa manipulationer, som gå ut på att bringa dem under inflytande af den magnetiska kraften hos en eller flera starka magneter i deras omedelbara närhet och detta på så sätt, att den i dem uppväckta magnetismen regelbundet fördelar sig inom deras massa, på samma gång som denna magnetism blir så kraftig som möjligt. I detta fall sägas de vara "magnetiserade till mättning". Magnetisering sker genom s. k. strykning, såsom enkel strykning, söndrad strykning, dubbelstrykning, cirkelstrykning m. fl. Vid strykning lägges den stålstång, som skall magnetiseras, i horisontal ställning, helst med sina ändar hvilande på de oliknämniga polerna af två starka magneter. Enkel strykning tillgår så, att den ena polen af en stark magnet nedställes på stålstångens ena ända och sedan längs stången föres till dess andra ända, där den upplyftes, hvarefter samma operation flera gånger upprepas. Härvid erhåller den ändan af stången, vid hvilken strykmagneten aflyftes, motsatt pol mot den, med hvilken strykningen verkställes, och stångens andra ända lik-nämnig pol med denna. Söndrad strykning tillgår så, att man nedsätter två magneter i lutande ställning med sina oliknämniga poler på ömse sidor om stångens midt, för dem samtidigt med en jämn rörelse till hvar sin ända af stången, där aflyfter dem och sedermera ånyo nedsätter dem vid midten af stången för att flera gånger verkställa nämnda operation. På detta sätt blir den ända af stången, som strykes med en nordpol, sydmagnetisk och den, som strykes med en sydpol, nordmagnetisk (se fig.). I stället för att stryka stångens båda hälfter med hvar sin magnet kan man låta båda magneterna följas åt och stryka med dem fram och tillbaka längs med hela stången. Denna metod benämnes dubbelstrykning. Två lika långa stålstänger kunna lätt samtidigt magnetiseras förmedelst s. k. cirkelstrykning. Stängerna läggas därvid parallellt på något afstånd från hvarandra, och deras ändar förenas med mjuka järnstycken. En kraftig magnet ställes vertikalt med ena polen på midten af den ena stången och föres i denna ställning flera gånger öfver den rektangel, som bildas af stålstängcrna och de mjuka järnstyckena, samt aflyftes slutligen vid samma ställe, där den först