med 1/12 af längden samt tjockleken hos små magneter lika med 1/s och hos större omkr. l/5 af bred den. I öfrigt bör en magnetnål i allmänhet förena ringa vikt med stor magnetisk styrka. (Om magnetnålars användning för bestämmande af väderstreck se Kompass.) Ofta förenas flera tunna magnetiserade lameller till s. k. magnetiska magasin (fig. 2 och 3). Dessa lameller läggas på hvarandra, med de liknämniga polerna (se nedan) vända åt samma håll, och sammanhållas nära ändarna af mässingsband. Alldenstund magnetismen försvagas, när två magneter läggas med liknämniga poler tätt intill hvarandra, ger man stållamellerna något olika längd och placerar den längsta af dem i midten samt de följande efter aftagande längd utåt. Vid båda polerna plägar man lägga mjuka järnstycken, som bidraga till att förhindra magnetismens förminskning, som med tiden inträffar. Ett sådant magasin kan göras starkare magnetiskt än en enda stålstång af lika stor massa, [bildtext o bild] Fig. 3. Magnetiskt magasin enligt Coulomb. emedan tunna stållameller låta magnetisera sig fullständigare än gröfre stänger. Äfven hästskomagneter förfärdigas af tunna lameller, hvilka förenas till ett magasin (Jamins hästskomagnet, fig. 2). 2. Permanenta och tillfälliga magneter. Pemanent magnetism. Stålmagneterna förlora med tiden en del af sin magnetism, men fortfara dock att vara magnetiska lång tid efter sin magnetisering. De pläga därför kallas permanenta magneter till skillnad från de tillfälliga magneter, som uppkomma, när stycken af mjukt järn försättas i magnetiskt tillstånd genom influensverkan (se Magnetisering) från andra magneter eller genom elektriska strömmar, som kretsa rundt omkring dem (se Elektromagnet). När den yttre orsaken ej längre finnes för handen, försvinner det mjuka järnets magnetisering, ehuru icke alldeles ögonblickligt och aldrig fullständigt. Den kvarblifvande svaga magnetiseringen kallas remanent. 3. En magnets poler och indifferenszon. Hvarje Fig. 4. magnet har två ställen, där den magnetiska kraften är störst. Dessa ställen kallas magnetens poler. Hvar dessa ligga, finner man lätt genom att lägga ett papper på magneten och utströ järnfilspån på detsamma, då spånen lägga sig tätast omkring polerna. Vid midten finnes ett område, den s. k. indifferenszonen, där ingen magnetism är märkbar. Af polerna benämnes den ena nordpol, den andra sydpol, emedan en magnet, som har formen af en stång eller nål, om den upphänges på en spets eller [t?]råd, så att den fritt kan svänga i horisontalplanet (fig. 5), ställer sig så, att nordpolen är riktad ungefär åt n. och sydpolen åt s. (se Jordmagnetism). 4. Krafter mellan magnetpoler. Om man till en sådan fritt sväfvande magnetnål närmar en magnet [bildtext] Fig. 5. så, att dess sydpol kommer nära intill nålens sydpol, vrider sig nålen ur den magnetiska meridianen, i det att dess sydpol repelleras bort från magnetens sydpol. Närmar man åter magnetens sydpol till nålens nordpol, eger en attraktion dem emellan rum. Som nu ett motsvarande förhållande gäller för nordpolen, plägar man uttrycka denna lag sålunda: liknämniga poler repellera, oliknämniga poler attrahera hvarandra. Är ett järnstycke omagnetiskt, inträder alltid en attraktion. Detta beror därpå, att järnstycket vid närmandet till magnetnålen blir en tillfällig magnet genom influens, då vid det ställe, som kommer nära en af nålens poler, uppstår magnetism af motsatt slag mot denna pols magnetism. Enligt C o u l o m b s lag är den krait, k, som verkar mellan två magnetpoler, omvändt proportionell mot kvadraten på afståndet a och direkt proportionell mot produkten af magnetpolernas styrkor (m, m'}. Coulombs lag uttryckes således genom formeln T i L m m' k = konst. ----. a* En magnetpol har styrkan l, om den påverkas af en annan lika stark magnetpol på l cm. af- stånd med en kraft, som är = l dyn (d. ä. -x . af l gr.). 5. Elementarmagneter. Om en magnet sönderdelas i flera delar, huru små som helst, blir hvarje del en särskild magnet med sin nordpol och sydpol. Häraf har man dragit den slutsatsen, att det magnetiska tillståndet har sitt säte i hvar och en af järnstyckets molekyler. Indifferenszonen på en magnet är overksam, icke därför att magnetism där skulle saknas, utan därför att de särskilda magnetiska molekylerna eller elementarmagneterna i denna zon upphäfva hvarandras verkningar. Man an emellertid äfven uppfatta magnetismen som uppkommen genom en serie sinsemellan parallella, omkring elementarmagneterna kretsande elektriska strömmar. 6. Magnetiskt moment kallas produkten af den magnetism, som finnes i polen af en magnet, och afståndet mellan dess båda poler. Magnetiska momentet utgör storleken hos det kraft-par, som söker vrida magneten omkring sin midt-punkt, om den däri ställes vinkelrätt mot den magnetiska kraft, som verkar på densamma, och denna kraft är lika med kraftenheten. 7. Magnetiskt jält