493 Magnetisör- Magnetkis 494 är det område, inom hvilket en magnet utöfvar sin verkan. Denna verkan är i allmänhet icke lika stor öfverallt inom fältet. Om detta är mycket stort och man tager i betraktande endast en liten .del af detsamma, såsom t. ex. förhållandet är, när man talar om den relativt obetydliga del af det jordmagnetiska fältet, som rymmes inom ett hus, en mindre stad e. d., kan man anse kraftens riktning och storlek vara densamma för alla punkter inom denna del af fältet. Ett sådant fält kallas därför likformigt, och i denna mening säges det jordmagnetiska fältet vara ett likformigt fält. Om man därför på två ställen, t. ex. inom samma rum, upphänger två kompassnålar, ställa de sig parallellt med hvarandra. Så är däremot ej förhållandet, om man upphänger två små magnetnålar nära intill en stor och kraftig stålmagnet. Som dennas fält är olikformigt, ställa sig de båda nålarna i allmänhet i olika riktningar under stålmagnetens inflytande, och äfven den kraft, hvarmed denna verkar på dem, är i allmänhet olika. Den magnetiska kraftens olika förhållande i olika delar af fältet åskådliggöres på grafisk väg genom de af F a r a- d a y införda magnetiska krajtlinjerna, hvarmed förstås linjer, som äro dragna på sådant sätt i fältet, att deras tangent i hvarje punkt sammanfaller med den riktning, som den magnetiska kraften har i samma punkt och som genom sin täthet (antal linjer genom l kvcm.-yta, lagd vinkelrätt mot fältets riktning) betecknar storleken hos den magnetiska kraften i området i fråga. Fig. 6 återger kraftlinjerna omkring en magnetstång NS. Vid magnetstångens poler ligga kraftlinjerna mycket tätt, hvilket anger, att magnetstångens verkan där är mycket stor, medan närmare stångens midt, liksom äfven på större afstånd från densamma i andra riktningar, dessa linjer alltmera aflägsna sig från hvarandra, antydande en aftagande intensitet, ju mer man aflägsnar sig från polerna. Järnfilspån, som utströs på ett papper tätt ofvanför en magnet, lägger sig utefter de magnetiska kraftlinjerna, så att man däraf kan få en åskådlig bild af fältets magnetiska beskaffenhet (se fig. 7). En väsentlig ändring af fältet orsakas af införda magnetiska kroppar, l allmänhet visa kraftlinjerna en tendens att sugas in i järn. 2. Om s. k. animal magnetism se d. o. och Hypnotism. 1. R. R. (1). S-t.) Magnetisör. Se Animal magnetism och Hypnotism. Magnetit Haidinger, miner., ett mineral, som kristalliserar i reguljära oktaedrar eller sällsynt rombdodekaedrar; hårdheten = 5,5-6, eg. v. 4,9-5,2. Magnetitens kemiska sammansättning kan anges genom formeln Fe3 04 eller Fe O . Fe2 03, d. v. s. järnoxidul-oxid, eller också kan magnetiten uppfattas som en ferroferrit (Fe (Fe 02)2; i densamma ingå 72 proc. järn och 28 proc. syre. Ofta bildar en titanhaltig magnetit en beståndsdel i graniter, gnejsgraniter (= järngnejs), gabbroarter, diabaser, basalter o. s. v. samt också i sediment, bildade genom dessas förvittring och omlagring. Vid förvittring bildas bruna eller röda massor af järnoxidhydrat eller järnoxid. Kolsyrehaltigt vatten utlöser ur magnetiten surt ferrokarbonat = "järnhaltigt vatten"; vid kolsyrans bortgång utfällas rostmassor. Magnetiten bildar den magnetiska järnmalmen 1. svartmalmen (se J ä r n-malmer). A. Ung. Magnetkis (Lefverkis, Pyrrhotin), miner., ett mineral, som sällan förekommer kristalliseradt och då i hexagonala systemet samt vanligen träffas i derba eller korniga massor tills, med andra svafvelmetaller. Hårdheten är 3,5-4,5, färgen bronsgul, dock oftast på ytan brokigt anlöpande. Pulvret är magnetiskt; stundom visa hela stycken polarisk magnetism. Den kemiska sammansättningen afviker obetydligt från formeln Fe S, dock är alltid något mera svafvel närvarande. Magnet-kisen löses i saltsyra under utveckling af vätesvafla. Den förekommer dels som accessorisk beståndsdel i äldre massformiga bergarter, t. ex. diorit och gabbro, dels som själfständiga lagermassor i förening med svafvelkis och kopparkis, t. ex. vid Falun, Nya Kopparberget, Bodenmais i Bajern, vidare på mineralgångar, t. ex. Kongsberg i Norge (kristalliserad), Andreasberg på Harz. - Mineralet är ofta något nickelhaltigt och förtjänar bearbetas som nickelmalm, äfven om nickelhalten är ganska liten. Sådan nickelhaltig magnetkis finnes vid Klefva i Småland, Slättberg och Kuso i Dalarna, Sulitelma, Merkenesdalen, Modum i Norge m. fl. ställen. Sedan nyare metoder möjliggjort uttagande af järn och nickel jämte svafvel ur den nickelhaltiga magnetkisen (t. ex. vid Sulitelmaverken i Hälsingborg), har dennas värde som malm i afsevärd grad stegrats. - Magnetkis förekommer äfven i meteorstenar och har då namnet t r o i l i t. Dess sammansättning motsvarar då fullkomligt formeln Fe S, och den har något högre eg. v. (4,8)