Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik / 499-500 (1912) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magnetism ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Erik den helige och blef därefter konung öfver
Svealand. Han blef dock redan 1161 slagen och
dödad af de förbittrade svenskarna, som anfördes
af Karl Sverkersson.

        3. M. Ladulås, andre son till Birger jarl och
Ingeborg, konung Erik Knutssons dotter, f. 1240, d.
18 dec. 1290 på Visingsö, nämnes som hertig och
erhöll efter faderns död (1266) Södermanland som
län, hvarjämte han synes i egenskap af Sveahertig
innehaft en makt liknande de forne jarlarnas. Ett
spändt förhållande inträdde snart emellan M:s äldre
broder konung Valdemar å ena sidan samt M.
och hans yngre broder Erik å den andra.
Tvedräkten slog ut i full låga, då Valdemar 1274
kom hem från en pilgrimsfärd till Rom.
Understödda af en dansk här, inträngde nämligen M. och
Erik i Västergötland, slogo Valdemar vid Hofva


Fig. 1. Magrms Ladulås’ sigill.

(1275) och tvungo honom att fly till Norge. M.
hyllades därefter s. å. vid Mora stenar som konung
och kröntes 1276 i Uppsala. Han råkade
emellertid sedermera i oenighet med konung Erik Klipping
i Danmark, som understödde Valdemar, och måste
1277 afstå södra delen af riket till Valdemar.
Redan 1279 återtog dock M. (som 1278 slutit fred
med Danmark) denna del, troligen på grund af att
Valdemar varit delaktig i Folkungarnas uppror.
1278 hade nämligen några af rikets stormän, som
uppgifvas ha tillhört Folkungaätten, begynt
uppror, dödat en konung M:s gunstling, tillfångatagit
konungens svärfader och belägrat Jönköping.
M. ingick visserligen förlikning med dem, men 1280 lät
han halshugga resningens hufvudmän. Sedermera
förde han regeringen i fred och ro. I det krig, som
egde rum emellan Norge och Danmark, intog han
en medlande ställning och utsågs äfven (1285) till
skiljedomare i en tvist emellan Norge och Lybeck.
- Med gottlänningarna, som länge intagit en viss
själfständig hållning till Sverige, träffades 1285 en
öfverenskommelse, hvarigenom de gjordes mer
beroende af den svenske konungen, och då en tvist
uppstått emellan borgarna i Visby och de gottländske
bönderna, gjorde M. med kraft sin höghetsrätt
gällande. I likhet med sin fader upprätthöll han på
det strängaste friden i landet och erhöll därför
det hedrande tillnamnet Ladulås (emedan han
liksom satt lås för bondens lada). Genom
Alsnöstadgan (se d. o.), från maj 1279, förnyade han sin
faders edsöreslagar och förbjöd våldgästning.
Genom Skeninge stadga (1284) sökte han stäfja
blodshämnden, särskildt genom förordnandet om
konungsfriden (se d. o.). Alsnöstadgan innehöll vidare
medgifvande af skattefrihet för dem, som gjorde
krigstjänst till häst, och i detta stadgande har
man att se en af de första grunderna till det svenska
adliga frälsets uppkomst (se Frälse, sp. 26). M.
blef begrafven i Stockholms franciskankyrka (nuv.
Riddarholmskyrkan; den i denna kyrka befintliga


Fig. 2. Magnus Ladulås’ grafvård i Riddarholmskyrkans
högkor.

grafvården öfver M., fig. 2, lät Johan III uppföra,
se Huwen). M. hade 1276 förmält sig med Helvig
(d. på 1320-talet), en dotter till grefve Gerhard I
af Holstein. Med henne hade han sönerna Erik (d.
1276), Birger, som efterträdde honom på tronen,
Erik och Valdemar samt döttrarna Ingeborg, g. m.
konung Erik Menved i Danmark, och Rikissa,
abbedissa i Klara kloster i Stockholm. En af S. Curman
1911 upptäckt bild i Riddarholmskyrkan i
Stockholm anses af Curman härstamma från 1300-talet
och föreställa M.

        4. M. Eriksson, den föregåendes sonson, son
till hertig Erik Magnusson (se Erik, sp. 792-
793) och Ingeborg, norske konungen Håkan V:s
dotter, f. i april eller maj 1316, d. 1374 (genom
drunkning) i Bömmelfjorden i Norge, hyllades
endast tre år gammal efter sin morfaders död (1319)
till konung i Norge och valdes 8 juli s. å., sedan
ett unionsfördrag blifvit upprättadt emellan de två
rikena, till konung äfven i Sverige. Till en början
erhöll hans moder, hertiginnan Ingeborg (se
Ingeborg, norska prinsessor 3), ett öfvervägande
inflytande på regeringen i de båda rikena, men 1322
slöto sig de svenske stormännen tillsammans,
fråntogo henne styrelsen och öfverlämnade den åt
rådet, i hvars spets stod drotsen Knut Jonsson
(Blå). Detta exempel följdes 1323 af norrmännen,
som till riksföreståndare utsago herr Erling
Vidkunssön. Unionen emellan de båda rikena
inskränktes därefter enligt unionsfördraget till ett
försvarsförbund. Med Ryssland, till hvilket land
förhållandet länge varit spändt, ingicks en märklig
fred i Orechovcts (Nöteborg) 1323. År 1332 blef M.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>