Erik den helige och blef därefter konung öfver Svealand. Han blef dock redan 1161 slagen och dödad af de förbittrade svenskarna, som anfördes af Karl Sverkersson. <tab>3. M. Ladulås, andre son till Birger jarl och Ingeborg, konung Erik Knutssons dotter, f. 1240, d. 18 dec. 1290 på Visingsö, nämnes som hertig och erhöll efter faderns död (1266) Södermanland som län, hvarjämte han synes i egenskap af Sveahertig innehaft en makt liknande de forne jarlarnas. Ett spändt förhållande inträdde snart emellan M:s äldre broder konung Valdemar å ena sidan samt M. och hans yngre broder Erik å den andra. Tvedräkten slog ut i full låga, då Valdemar 1274 kom hem från en pilgrimsfärd till Rom. Understödda af en dansk här, inträngde nämligen M. och Erik i Västergötland, slogo Valdemar vid Hofva

Fig. 1. Magrms Ladulås' sigill. (1275) och tvungo honom att fly till Norge. M. hyllades därefter s. å. vid Mora stenar som konung och kröntes 1276 i Uppsala. Han råkade emellertid sedermera i oenighet med konung Erik Klipping i Danmark, som understödde Valdemar, och måste 1277 afstå södra delen af riket till Valdemar. Redan 1279 återtog dock M. (som 1278 slutit fred med Danmark) denna del, troligen på grund af att Valdemar varit delaktig i Folkungarnas uppror. 1278 hade nämligen några af rikets stormän, som uppgifvas ha tillhört Folkungaätten, begynt uppror, dödat en konung M:s gunstling, tillfångatagit konungens svärfader och belägrat Jönköping. M. ingick visserligen förlikning med dem, men 1280 lät han halshugga resningens hufvudmän. Sedermera förde han regeringen i fred och ro. I det krig, som egde rum emellan Norge och Danmark, intog han en medlande ställning och utsågs äfven (1285) till skiljedomare i en tvist emellan Norge och Lybeck. - Med gottlänningarna, som länge intagit en viss själfständig hållning till Sverige, träffades 1285 en öfverenskommelse, hvarigenom de gjordes mer beroende af den svenske konungen, och då en tvist uppstått emellan borgarna i Visby och de gottländske bönderna, gjorde M. med kraft sin höghetsrätt gällande. I likhet med sin fader upprätthöll han på det strängaste friden i landet och erhöll därför det hedrande tillnamnet Ladulås (emedan han liksom satt lås för bondens lada). Genom Alsnöstadgan (se d. o.), från maj 1279, förnyade han sin faders edsöreslagar och förbjöd våldgästning. Genom Skeninge stadga (1284) sökte han stäfja blodshämnden, särskildt genom förordnandet om konungsfriden (se d. o.). Alsnöstadgan innehöll vidare medgifvande af skattefrihet för dem, som gjorde krigstjänst till häst, och i detta stadgande har man att se en af de första grunderna till det svenska adliga frälsets uppkomst (se Frälse, sp. 26). M. blef begrafven i Stockholms franciskankyrka (nuv. Riddarholmskyrkan; den i denna kyrka befintliga

Fig. 2. Magnus Ladulås' grafvård i Riddarholmskyrkans högkor. grafvården öfver M., fig. 2, lät Johan III uppföra, se Huwen). M. hade 1276 förmält sig med Helvig (d. på 1320-talet), en dotter till grefve Gerhard I af Holstein. Med henne hade han sönerna Erik (d. 1276), Birger, som efterträdde honom på tronen, Erik och Valdemar samt döttrarna Ingeborg, g. m. konung Erik Menved i Danmark, och Rikissa, abbedissa i Klara kloster i Stockholm. En af S. Curman 1911 upptäckt bild i Riddarholmskyrkan i Stockholm anses af Curman härstamma från 1300-talet och föreställa M. <tab>4. M. Eriksson, den föregåendes sonson, son till hertig Erik Magnusson (se Erik, sp. 792- 793) och Ingeborg, norske konungen Håkan V:s dotter, f. i april eller maj 1316, d. 1374 (genom drunkning) i Bömmelfjorden i Norge, hyllades endast tre år gammal efter sin morfaders död (1319) till konung i Norge och valdes 8 juli s. å., sedan ett unionsfördrag blifvit upprättadt emellan de två rikena, till konung äfven i Sverige. Till en början erhöll hans moder, hertiginnan Ingeborg (se Ingeborg, norska prinsessor 3), ett öfvervägande inflytande på regeringen i de båda rikena, men 1322 slöto sig de svenske stormännen tillsammans, fråntogo henne styrelsen och öfverlämnade den åt rådet, i hvars spets stod drotsen Knut Jonsson (Blå). Detta exempel följdes 1323 af norrmännen, som till riksföreståndare utsago herr Erling Vidkunssön. Unionen emellan de båda rikena inskränktes därefter enligt unionsfördraget till ett försvarsförbund. Med Ryssland, till hvilket land förhållandet länge varit spändt, ingicks en märklig fred i Orechovcts (Nöteborg) 1323. År 1332 blef M.