myndig, och s. å. vände sig Skånes inbyggare till honom med begäran om beskydd mot de holsteinske pantinnehafvarna. M. visade sig villig att ge det, och för att ytterligare försäkra sig om besittningen

Magnus Erikssons sigill. af Skåne köpte han det formligen af pantinnehafvarna för 34,000 mark silfver. När danske konungen Valdemar Atterdag sedermera vägrade erkänna konung M:s eganderätt till Skåne och M., som vändt sig till påfven med begäran om bekräftelse på köpet, af denne erhöll endast ett undvikande svar, invecklades M., närmast på grund af sin moders panträtt till vissa slott i Danmark, i krig med konung Valdemar. Fred dem emellan slöts först på hösten 1343 i Varberg, hvarvid Valdemar formligen afträdde Skåne och Halland. Då från förmyndarregeringen inga penningar funnos hopsparade, vållade anskaffandet af ofvannämnda köpesumma äfvensom utbetalandet af hans syster Eufemias brudskatt betydliga svårigheter, och flera af rådet måste ikläda sig ansvarsförbindelse samt nödgades äfven själfva utbetala stora summor. Däraf tvingades äfven konungen att förpanta stora delar af riket. Detta väckte allmänt missnöje, i synnerhet som konungen och hans gemål trots penningbristen synas ha fört ett yppigt och slösande lif. Också klagades, att konungen förbigick sina gamla och erfarna rådgifvare. Samtidigt härskade stark jäsning äfven i Norge, som M., med förbigående af rådet och utan att tillsätta kansler, sökte till stor del styra från Sverige. En öfverenskommelse med de missnöjde där träffades visserligen 1339; men missnöjet fortfor, och 1343 valdes M:s yngre son, Håkan, till konung i Norge, visserligen tills vidare under sin faders förmynderskap, men den egentliga styrelsen kom dock därefter i rådets hand. - Följande året (1344) valdes M:s äldste son, Erik, till tronföljare i Sverige. På ryska gränsen hade förhållandena länge varit osäkra, och M. öfvergick därför 1348 med en här till Finland. Till en början hade han framgång. Men hans fördelar gingo snart förlorade; och då digerdöden 1350 började rasa i Sverige, upphörde kriget småningom, utan kändt fredsslut, af sig själft. Samtidigt var M. äfven betänkt på att förskaffa sig besittningar i Estland och Livland. Till följd af dessa planer och den afvoghet M. under ryska kriget visat Novgorodfararna kom han i fientligt förhållande till hansestäderna, mot hvilka han icke heller förut någonsin visat sig särdeles vänligt stämd. Stillestånd ingicks visserligen med dem, men ständigt på kort tid. Vid dessa förhandlingar tjänstgjorde alltid M:s svåger, hertig Albrekt af Mecklenburg, som fredsmäklare. Under ryska kriget hade M. måst upptaga ett lån af de penningar, som för påfvestolens räkning hopsamlades i Sverige, och då han icke på utsatt tid kunde återbetala dessa, hotades såväl han som hans löftesmän (flera af rikets store) med bannlysning. Det häraf alstrade missnöjet ökades genom den gunst M. visade hertig Bengt Algotsson. Troligen på inrådan af denne sökte konungen inskränka stormännens ofog att slå under sig skattegods, hvarjämte han äfven återkallade flera af de andliges friheter. Det af allt detta närda missnöjet fick sitt utbrott i den resning, som M:s äldste son, junker Erik (se Erik, svenska konungar 8), i förening med flera af rikets stormän 1356 företog. Genom denna tvangs hertig Bengt att fly ur landet, och M. måste (1357) till sin son afstå en stor del af riket. Oenigheten dem emellan upplågade e mellertid snart ånyo, och M. vände sig då till konung Valdemar i Danmark med begäran om hjälp samt ingick med honom ett fördrag 1359. Emellertid afled konung Erik helt plötsligt (juni s. å.), och M. blef därigenom åter ensam härskare öfver hela Sverige. Konung Valdemar ansåg sig vara bedragen af M. samt började ett fälttåg mot Skåne och lyckades, troligen genom förräderi af hertig Albrekt af Mecklenburg, komma i besittning af Hälsingborgs slott (1360). Inom kort intogs hela Skåne. 1361 eröfrades Öland med Borgholms slott och plundrades Visby. M. hade emellertid utsändt flera af sina rådgifvare till Tyskland för att sluta förbund med hansestäderna emot konung Valdemar. Ett sådant blef också ingånget, i Greifswald (sept. 1361), men på för Sverige ytterst hårda villkor, och de svenska sändebuden öfverskredo därvid sina instruktioner. Då M. därför ej ville ratificera fördraget, uppkom oenighet emellan M. och hans son, konung Håkan, och denne lät till och med fängsla sin fader (nov. 1361). I febr. 1362 blef Håkan formligen vald till konung äfven öfver Sverige; men kort därpå ingicks en förlikning emellan honom och hans fader, hvarefter de förde regeringen öfver Sverige gemensamt. Det mot Valdemar började kriget ledde ej till något resultat, och redan hösten 1362 börjades fredsunderhandlingar. På vintern förändrades ställningen helt och hållet, i det att Håkan, troligen i förhoppning att därigenom återfå Skåne, äktade Valdemars dotter, Margareta (april 1363). Därigenom bröts den af stormännen å hans vägnar ingångna förlofningen med Elisabet af Holstein. Samtidigt blefvo äfven flera af de svenske stormännen drifna i landsflykt. Dessa vände sig då till hertig Albrekt af Mecklenburg och erbjödo svenska kronan åt hans son, hertig Albrekt. I nov. 1363 ankom denne med en här till Stockholm, hyllados af dess borgare och valdes i febr. 13G4 vid Mora stenar till konung. M. och