hans son kunde icke göra något verksamt motstånd, så att de redan i juli s. å. af det egentliga Sverige ej innehade mera än Västergötland, Värmland och Dal. På våren 1365 sökte de visserligen återtaga det förlorade, men blefvo slagna (i mars) på Gata skog, nära Enköping, hvarvid M. äfven blef tillfångatagen. Han satt därefter fången till 1371, då han vid den till hans förmån företagna resningen frigafs mot en dryg lösesumma. Han lefde sedermera hos sin son i Norge. Man vet ej, hvar han ligger begrafven. M. hade 1335 förmält sig med Blanche (se d. o.) af Namur och hade med henne de ofvan nämnde sönerna Erik och Håkan. Ehuru M. såsom alltför svag, lättledd och godtrogen ej var vuxen de stormiga tider, under hvilka han lefde, är hans regeringstid minnesvärd för den storartade verksamhet, som då utöfvades på lagstiftningens och rättskipningens områden. M. utfärdade nämligen en mängd stadgar, genom hvilka han aflyste träldomen, sökte förebygga våldgästning och öfvervåld samt närmare bestämde utöfvandet af den kungliga domsrätten. Till största delen ingingo dessa sedermera i den omkr. år 1350 utarbetade, för hela landet gällande landslagen, den s. k. konung Magnus Erikssons landslag, och kunna betraktas som förarbeten till denna. Otvifvelaktigt är vidare, att han utfärdat flera andra stadgar, hvilka äfven införlifvats i landslagen (se Landskapslagar och Landslag). Om hans verksamhet på rättskipningens område vittna de ej få ännu i behåll varande domar, som utfärdats af honom eller å hans vägnar. 2--4. K. H. K. (S. T--g.) Magnus, svenska prinsar: 1. Magnus Birgersson, son till konung Birger Magnusson och prinsessan Märta af Danmark, f. 1300, utsågs till tronföljare 1304 och erkändes som sådan äfven af sina farbröder, hertigarna Erik och Valdemar. Då hans föräldrar vid den s. k. Håtunaleken (1306) fängslades, räddades han af en Arvid Smålänning och fördes till Danmark, hvarest han sedermera synes ha vistats, till dess han hemkallades af sin fader till hjälp, då hela svenska folket efter Nyköpings gästabud (1317) reste sig. Åtföljd af en liten dansk här, inträngde M. i Sverige, men måste efter sin faders flykt till Gottland (1318) innesluta sig i Stäkeborg (Stegeborg) och till sist ge sig åt de belägrande svenskarna. Han hölls därefter fängslad på Stockholms slott och afrättades 1320. Hans lik nedsattes i samma graf i Stockholms franciskankyrka (nuv. Riddarholmskyrkan), hvari hans farfader, Magnus Ladulås, hvilade. 2. M., hertig af Östergötland eller, som han ock kallas, hertig till Västanstång (Östergötland v. om Stångån), grefve till Dal och Vadsbo, Gustaf I:s andre son i hans äktenskap med Margareta Leijonhufvud, f. 25 juli 1542, d. 26 juni 1595 på Kungsbro, fick som konungens öfriga söner en vårdad uppfostran. Genom faderns testamente erhöll ´ han 1560 ett betydande hertigdöme (se Hertigdöme), inom hvilket hans myndighet dock redan 1561 inskränktes genom Arboga artiklar (se d. o.). Ej långt efter denna tid blef han urståndsatt att styra sitt område. Han angreps nämligen 1563 af en sinnessjukdom, som fortfor till hans död. I allmänhet höll han sig lugn och stilla, men stundom blef han så våldsam, att man måste hålla honom inspärrad. Tidtals var han jämförelsevis redig, tidtals kände han ej igen sina närmaste. Hans vistelseorter voro omväxlande Vadstena, Norrbyhus och Kungsbro vid Motala ström. M., som aldrig var förmäld, ligger begrafd i Vadstena klosterkyrka, där ett praktfullt monument utvisar hans hviloläger (se fig.).

Hertig Magnus' graf i Vadstena klosterkyrka.

Han var en godsint, men svag natur. I likhet med sina bröder älskade han, äfven under sitt sjuka tillstånd, musik; men liksom dessa var han också häftig och sinnlig. Sägnen har mycket sysselsatt sig med den olycklige furstens öde. Så berättas, att han en gång lockades af hafsfrun att från ett fönster i Vadstena slott störta sig i hennes armar, men att han oskadad blef af sina väktare upptagen ur slottsgrafven. M. behandlas i K. Livijns operatext ”Hafsfrun” och I. Hallströms opera ”Hertig M. och sjöjungfrun” (text af Fr. Hedberg). Litt.: L. G. T. Tidander, ”Hertig Magnus af Östergötland 1542--1595” (1895). 1. K. H. K.* 2. Fr. W. Magnus, danska prinsar. 1. M. Nilsson, kallad den starke, son af Nils Svensson (Sven Estridssons son) och Margareta Fredkulla (svenske konungen Inge d. ä:s dotter), f. 1107, utmärkte sig genom sin skönhet och sin höga gestalt samt genom tapperhet och härskarbegåfning, men var därjämte våldsam och afundsam. Under faderns svaga styrelse (1104--34) var M. hufvudman för det parti vid hofvet och bland stormännen, som ville häfda gammalt nordiskt skick i motsats till de många nya bruk, som hans äldre kusin, Erik Ejegods son, Knut Lavard, Sönderjyllands hertig, ville införa från Tyskland. Hufvudanledningen till fiendskapen emellan M. och Knut var dock den, att M. befarade, att folket efter konung Nils’ död skulle taga Knut till konung, så mycket mera som denne redan utöfvade stort inflytande. Margareta Fredkulla höll striden tillbaka, och så länge hon lefde, kom det icke till några svårare slitningar. Efter Inge d. y:s död (1125) valdes M. af västgötarna till konung, och så snart drottning Margareta aflidit (1130), mördades Knut genom svek af M. (7 jan. 1131). Denne dömdes på tinget som mördare och måste fly ur landet, men hans fader kallade honom snart tillbaka. Knuts broder, Erik (Emune), gjorde då uppror mot konungen som M:s medbrottsling. I det krig, som med anledning däraf uppblossade, var M. anförare för konungens anhängare och vana