505 Magnus 506 flera segrar, men nödgades först i aug. 1131 och därefter i april 1134 i Halberstadt aflägga länsed till den tyske kejsaren Lothar, som där lät kröna honom till konung. Hemkommen därifrån, riktade M. ett nytt anfall mot Erik, men stupade i det blodiga slaget vid Foteviken, 4 juni 1134. M. gifte sig 1128 med en polsk konungadotter, Rikissa, som blef moder till Knut Magnusson (se K n u t, danska konungar 3) samt sedermera äktade en rysk furste, med hvilken hon blef moder till Valdemar den stores drottning, Sofia, och slutligen i äktenskap med Sverker den äldre blef den sverkerska ättens stammoder. 2. M., "konung af Livland", yngre son af konung Kristian III, f. 1540 i Köpenhamn, d. 1583 på ett slott i Kurland, fick 1560 af sin broder, konung Fredrik II, de kort förut inköpta stiften Kurland .och ösel och valdes s. å. till biskop. I östersjöprovinserna kämpade emellertid Sverige, Polen och Ryssland om herraväldet, och M. hade mycket svårt att reda sig, i synnerhet som han hängaf sig åt ett lättsinnigt lefverne. Sveriges anfall blef en af orsakerna till Nordiska sjuårskriget (1563-70), under hvilket M. förlorade största delen af sitt land. Efter krigets slut drog han till Moskva, erkände tsar Ivan Vasiljevitj som sin öfverherre och gjordes af honom 1571 till konung af Livland, under det att Danmark indrog ösel, samt fick 1573 tsarens släkting Maria (13 år gammal) till gemål. M. var endast ett redskap i Ivans händer och lämnades h. o. h. i sticket, sedan polackerna (1577) intagit Livland. Ivan fråntog honom då större delen af det område, som ännu var honom öfrigt, hvarefter M. tog sin tillflykt till Polen. 1662 fördes hans lik till Danmark och bisattes i Roskilde domkyrka. l o. 2. E. Ebg. Magnus, norska konungar: 1. M. d e n g o d e, son till Olof den helige och hans frilla Alvhild (Elfhildis), f. 1024, d. 25 okt. 1047, fick namnet M. efter Karl den stores tillnamn. Vid 4 års ålder följde han fadern i landsflykt till Gårdarike och kom sålunda att bli uppfostrad hos storfurst Jaroslav af Novgorod, g. m. Mynt, slaget (i Lund) för Magnus den gode. hans frände Olof Skötkonungs dotter Ingegärd. Då den danske lydkonungen Sven Alfivasson, som efter Olof den heliges fall vid Stiklastad (1030) af sin fader, Knut den store af Danmark, fått Norges krona, snart gjorde sig hatad af norrmännen, kallades M. tillbaka 1035, och höfdingarna slöto sig till honom. Sven och hans angelsaxiska mor lämnade då landet. Till en början tycks M. ha obilligt strängt farit fram mot faderns fiender, men slog snart om och blef en så mild regent, att han fick tillnamnet "den gode". Vid Svens död (1036) gjorde dennes i Danmark regerande halfbroder Hardeknut anspråk på Norges krona, men tack vare konungarnas rådgifvare öfverenskoms, att den, som lefde längst, skulle ärfva den andres rike. Då Hardeknut dog, 8 juni 1042, blef således M., 18 år gammal, konung äfven i Danmark. Han tillfogade venderna, som trängt härjande upp genom Jylland, på Lyrskovheden i Slesvig 28 sept. 1043 ett tillintetgörande nederlag. Under sin vistelse i Norge insatte M. Knut den stores systerson Sven (Estridsson) som regent i Danmark. Då denne sökte lösrycka Danmark från Norges öfverhöghet, måste M. flera gånger draga i härnad mot honom. Under ett dylikt tåg afled han ombord på sitt skepp. M., som var ogift, gjorde vid sin död Sven Estridsson till sin efterträdare i Danmark. Året förut hade han tagit Olof den heliges halfbroder Harald Hårdråde till medregent i Norge. 2. M. H a r a l d s s o n, Harald Hårdrådes son, d. 1069, blef 1060 faderns efterträdare på Norges tron och tog 1067 sin broder Olof Kyrre till medregent. Själf styrde han norra delen af landet med Nidaros till hufvudstad. 3. M. B a r f o t, den föregåendes brorson, Olof Kyrres son, f. 1073, d. 24 aug. 1103, efterträdde 1093 fadern och började sin regering med ett tåg till de af norrmän koloniserade nordskotska öarna, som han tvang att betala skatt. I slutet af århundradet framkallade M. strid med Sverige och härjade i Västergötland, men förliktes med konung Inge (se denne) på fredsmötet i Kunghäll 1101 och äktade Inges dotter Margareta ("Fredkulla"). 1102 eröfrade M. ön Man och försökte äfven under-kufva Irland, men dräptes af irerna. Han begrofs i S:t Patricks kyrka i Down. M. efterträddes af sina tre oäkta söner Eystein (öistein), Sigurd och Olof. - Hans öknamn kom däraf, att han efter tåget till Skottland gick barbent och klädde sig på skotskt vis i kort kjortel. 4. M. den blinde, den föregåendes sonson, son till Sigurd Jorsalafare, f. omkr. 1115, d. 12 nov. 1139, efterträdde 1130 fadern, men måste snart taga en föregifven morbror Harald Gille (se Harald, norska konungar 5) till medregent, till hvilken landets stormän närmare slöto sig, emedan han var mera medgörlig än den stridbare M. 1133 kom det till fullständig brytning mellan de båda konungarna. Harald fick dansk hjälp och tillfångatog M., som kastrerades, bländades och inspärrades som munk i klostret på Nidarholmen (1135). Sigurd Slembe, som rest sig mot och dräpt Harald (1136), befriade M. och började krig mot Haralds söner Inge och Sigurd samt deras stormansparti. I ett sjöslag mellan dem och de unge konungarna vid Holmengraa utanför Strömstad stupade M. 5. M. E r l i n g s s o n, den föregåendes systerson, son till Erling Skakke och Sigurd Jorsalafares dotter Kristina, valdes fem år gammal vid Inge Haraldsson Krokryggs fall 1161 till konung af stormanspartiet, ehuru kronan med maktens rätt tillhörde Inge Krokryggs motkonung sedan 1157, Håkan Herdebred (se Håkan, norska konungar 3). Erling Skakke hämtade hjälp hos konung Valdemar af Danmark. Håkan stupade i sjöslaget vid ön Ssekken (1162), och hans anhängare sprängdes. Makten stannade emellertid hos de världslige stormännen och landets höga andliga herrar. 1164 kröntes dock M., den förste af Nordens konungar, i Bergen af ärkebiskop Eystein (öistein), som "per-petuus rex Norvegise" och förklarades för Olof den