heliges rätta efterträdare. Tio år därefter organiserade Eystein (Öistein) Meyla ett uppror. Det lyckades Erling Skakke att slå honom och hans parti, birkebeinarna (se d. o.), på Re, vid Tunsberg, där Eystein stupade (1177). Men i slaget på Kalvskindet vid Nidaros 19 juni 1179 mot birkebeinarnas nye ledare, Sverre, stupade Erling, och 27 maj 1180 led M. själf ett afgörande nederlag på Ilevoldene vid Nidaros. Han flydde till Danmark, samlade ånyo en här och sökte med sitt parti, ”heklungerne”, förjaga Sverre ur landet, men stupade efter långa, uppslitande strider i sjöslaget vid Fimreite i Norefjord, en vik af Sognefjorden, 15 juni 1184. M. bisattes i Kristkyrkan i Bergen, och Sverre höll själf minnestalet öfver sin motståndare. 6. M. Lagaböte, son till Håkan Håkansson den gamle och Margareta Skulesdotter, f. 1238, d. 9 maj 1280 i Bergen, blef redan under faderns lifstid 1257 hyllad som konung och krönt 1261, men besteg tronen först vid Håkans död, 1263. Han var en fredsälskande konung. Hans första regeringshandling var (1263) att öfverlåta Suderöarna (Shetlandsöarna) till konungen af Skottland mot en ringa tribut till norska kronan. M. var lagstiftaren, lagförnyaren framför någon annan både före och efter honom på Norges tron. Däraf äfven hans folkliga binamn. Han lät utarbeta en för hela riket gemensam lagbok (antagen på lagtingen i Norge 1276 och senare äfven på Island, Färöarna och Grönland), hvars bestämmelser voro uttryck för tidens högsta rättsmedvetande. Han lät äfven utarbeta ny stadslag för Bergen, efter hand gällande äfven för landets öfriga städer. Den praktälskande M. omorganiserade hirden (se d. o.), landets adel; dess olika klasser erhöllo nya europeiska titlar (”baroner”, ”riddare”, ”väpnare”); han gaf den ärftliga sköldemärken och utvidgade dess privilegier, särskildt genom att ge den skattefrihet. Eventuella trontvister sökte han förebygga genom att få statsrättsligt erkändt, att Norges rike dädanefter skulle vara ett och odelbart samt att kronan skulle gå i arf till konungens äldsta, äkta son. Ödesdiger blef hans kortsynta eftergifvenhetspolitik gentemot hanseaterna och hierarkien, hvars glupskhet han var för svag att hindra. M. var fader till konungarna Erik Magnusson och Håkan V. 7. M. Eriksson. Se Magnus, svenska konungar 4. 1--6. K. V. H. Magnus, finska biskopar. 1. M. (I), f. på Märtälä gård i Rusko socken, är märklig såsom Finlands förste inhemske biskop (1291--1308). Han valdes enligt den finska biskopskrönikans uppgift ”via compromissi” sålunda, att kaniken Laurentius, som förmodligen var domkapitlets äldsta medlem, erhöll i uppdrag att förrätta valet, medan de öfrige kanikerna förbundo sig till att underkasta sig hans beslut. Under M:s tid slutfördes uppbyggandet af Åbo domkyrka, hvarjämte biskopssätet från S:t Marie flyttades till Åbo. M., som torde varit en from och godsinnad man, är den förste af Finlands biskopar, som blifvit begrafven i Åbo domkyrka. -- 2. M. (II). Se Tawast. -- 3. M. (III). Se Stiernkors. M. G. S. Magnus (II), hertig af Sachsen-Lauenburg, son af hertig Frans I (d. 1581) och Sibylla af Sachsen, brorson till Erik XIV:s moder, drottning Katarina, f. 1543, d. 14 maj 1603, kom i början af Erik XIV:s regering till Sverige, trolofvades med konungens halfsyster, prinsessan Sofia, och användes något i kriget mot Danmark. Han sökte ställa sig in hos konungen genom att tjänstgöra som spejare på dennes bröder och deras släktingar och uppträdde 1567 vid rättegången på Svartsjö som en af angifvarna mot de anklagade herrarna. Sin belöning erhöll han i juli 1568, då hans och Sofias bröllop firades i samband med Eriks och Karin Månsdotters. I sept. s. å. öfvergaf han emellertid konungen och slöt sig till de upproriske hertigarna. Sedan hans fader 1571 nedlagt regeringen, återvände han till Tyskland, samlade trupper och sökte med våld taga hertigdömet från sin yngre broder Frans (1574). Han misslyckades likväl, flydde tillbaka till Sverige och fick af Johan III 1575 i förläning Soneburgs slott och län på Ösel. Där kom han genast i strid med danske ståthållaren på Arensburg (på Ösel) och höll på att uppväcka ett nytt krig i Norden. Efter Soneburgs intagande af danskarna s. å. begaf han sig åter till Sverige, där han var illa liden, bl. a. för sitt brutala uppförande mot sin gemål och sin våldsamhet mot sina underhafvande. 1578 måste han lämna riket, där hans familj kvarstannade. 1588 inspärrades han af sin broder Frans i lifstidsfängelse på Ratzeburgs slott. Han var en rå och simpel personlighet. Fr. W. Magnus, Johannes. Se Johannes Magnus. Magnus, Olaus. Se Olaus Magnus. Magnus, Sara, pianist. Se Heinze, Sara. Magnus. 1. Eduard M., tysk målare, f. 1799 i Berlin, d. där 1872, studerade för Schlesinger samt i Paris och Rom och blef 1844 professor vid konstakademien i Berlin. M. målade genretaflor, men var verkligt framstående endast som porträttmålare. M. är representerad i Berlins nationalgalleri genom flera porträtt, bland dem den berömda bilden (knästycke) af Jenny Lind (1846, graverad af H. Sagert). -- 2. Heinrich Gustav M., den föregåendes broder, tysk fysiker. f. 1892, d. 1870, blef 1827 filos. doktor i sin födelsestad, Berlin, arbetade 1828 under Berzelius på Vet. akad:s laboratorium i Stockholm, gjorde därefter en studieresa till Paris och utöfvade från 1831 en högst berömlig verksamhet som lärare i teknologi och fysik vid Berlins universitet, där han 1834 blef e. o. och 1845 ord. professor i teknologi. M. utrustade med egna medel ett fysiskt laboratorium, som blef ett mönster för de sedermera uppväxande fysiska instituten. På det kemiska området upptäckte M. isetionsyra och ett efter honom uppkalladt platinasalt m. m. samt gjorde för dåtiden utmärkta analyser å de i blodet befintliga gaserna. Långt viktigare blefvo M:s arbeten inom flera af fysikens grenar, såsom hans elektriska och hydrodynamiska experiment samt framför allt de iakttagelser, med hvilka han riktat värmeläran. Samtidigt och i märklig öfverensstämmelse med Regnault, ehuru fullt oberoende af denne, bestämde nämligen M. luftens utvidgning, hvarvid han genom användning af svensken Rudbergs metod erhöll ett riktigare talvärde än Gay-Lussacs och Daltons. I närmaste sammanhang därmed gjorde han noggranna mätningar af ångors spänstighet. M.