509 Magnus Bengtsson-Magnusson 510 struorade äfven en jordtermoineter och anställde undersökningar öfver det strålande värmet, särskildt gasernas absorptionsförmåga för detsamma. Af stort värde äro också hans mätningar af gasers värmeledningsförmåga. Hans arbeten återfinnas hufvudsakligen i Poggendorffs "Annalen". 1. G-g N. 2. (S- A-s.) Magnus Bengtsson, lagmän i Östergötland. Se Fö l k u n g a ä 11 e n, sp. 793. Magnus Billung, hertig af Sachsen. Se Billungarna. Magnus Broke. Se F o l k u n g a ä t te n, sp. 792. Magnus contemplator. Se Rikard af S:t Victor. Magnusen, Finn. Se M agn us son, F. Magnus Eriksson, konung. Se Magnus, svenska konungar 4. Magnus Haraldsson, den siste katolske biskopen i Skara, var ärkedjäkne där, då han 1522 valdes till stiftets styresman. Han var i början tillgifven Gustaf Vasa, men blef snart missnöjd med dennes sätt att behandla den gamla kyrkan. Vid 1527 års riksdag i Västerås samtyckte han emellertid, ehuru motvilligt, till recessen och Läckö slotts indragning från biskopsstolen till kronan. Han lät äfven, ehuru hans val ej bekräftats af påfven, på konungens befallning nyåret 1528 inviga sig i sitt ämbete af Västeråsbiskopen Peder Månsson, tjänstgjorde en vecka senare vid konungens kröning och infann sig äfven på kyrkomötet i Örebro 1529. Men på våren sistn. år deltog han - troligen lockad af Ture Jönsson (Tre rosor) - i försöken att uppresa västgötaallmogen mot konungen. Med herr Ture flydde han till Danmark, hvarifrån han utfärdade en formlig protest mot Västerås recess. I likhet med sin medflykting dömdes han på riksdagen i Strängnäs (1529) att mista all sin egendom i Sveriges rike. På våren 1530 nödgades de båda herrarna lämna Danmark. De kommo i sept. till Kristian II i Nederländerna och följde honom på expeditionen till Norge 1531, vid hvars olyckliga utgång (1532) M., liksom konung Kristian, fördes till Köpenhamn. Han begaf sig därefter till Mecklenburg och skall efter att ha till-bragt sina sista år i ett kloster nära Eostock ha aflidit där omkr. 1560. (Fr. W.) Magnus Marinasson. Se Leopard 2. Magnus Minniskiöld. Se Folkungaätten, sp. 792. Magnus Nilsson, dansk prins. Se Magnus, danska prinsar 1. Magnussen, H ar ro, tysk skulptör, f. 1861 i Hamburg, d. 1908, var elev af R. Begås i Berlin, utförde flera Bismarcksmonument (i Kiel, på Knivsberg i Nordschleswig), Fredrik II som gammal (1899, i marmor, Sanssouci), Vilhelm I (sittande staty, i Bonn), Roons monument i Berlin (1904) m. .fl. G-gN. Magnus Smek, numera mindre brukligt vedernamn på konung Magnus Eriksson. Magnusson, Greger. Se Lama. Magnusson, Aurora Floren tina. Se De la Brache. Magnusson, Arne (isl. Årni Magnusson, lati-nis&radt Arnas Mafjncens), isländsk historiker och samlare, f. 13 nov. 1003, d. O ian. 1730, var präst- son och räknade bland sina förf n der på fäderne-sidan Snorre Sturlasson, på mödernesidan Gisle Jönsson, protestantisk biskop i Skålholt. M. blef 1685 teol. kandidat och amanuens hos Thomas Bartholin d. y. samt vistades i dennes hus till hans död (1690). 1694 blef han professor i Köpenhamn, dock utan lön, företog 1694-96 en studieresa i Tyskland och utnämndes 1697 till sekreterare i geheime-arkivet, 1701 till professor i dansk fornkun-skap ("Antiquitates danicse") och 1721 i historia. Det är dock osäkert, huruvida han någonsin höll föreläsningar. Redan 1702 sändes han till Island för att tills, med P. Vidalin ordna öns jordbeskattning; hans utkast till en ny jorde-bok innehåller en mängd historiska och statistiska upplysningar. På Island stannade han 10 år och samlade där ett stort antal gamla handskrifter och dokument, som han medförde till Danmark. I sitt samlarnit visade han ej alltid aktning för eganderätten; där han ej kunde komma åt originalen, försäkrade han sig dock om pålitliga afskrifter. Äfven från Danmark och i synnerhet från Norge förvärfvade han genom donation eller köp värdefulla dokument. Vid den stora eldsvådan i Köpenhamn 1728 miste han sin egen boksamling och sina lärda anteckningar, men blott en ringa del af sin dyrbara handskriftsamling. Vid sin död skänkte han denna (Arnamagnse-anska samlingen) till universitetsbiblioteket, jämte ett kapital (Arnamagnseanska le ga t e t, f. n. 64,000 kr.), afsedt till bekostnad af fornskrifters utgifvande och till understöd åt isländska studenter (sedan 1890 innehar en årligt stipendium på 1,000 kr.), som egna sig åt sådant arbete. Samlingen vårdas sedan 1760 af en särskild kommission och har sedan 1883 sin egen bibliotekarie. Den omfattar öfver 2,800 handskrifter (däraf 500 på pergament) och öfver 10,000 dokument, antingen original (5,600) eller afskrifter, från Island, Norge och Danmark. En katalog utkom 1888-94 i 2 bd. Själf utgaf M. endast några få af fornskrifterna, men genom sin samling har han verkat mera än någon annan för studiet af Nordens forntid och för alltid gjort Köpenhamn till den naturliga medelpunkten härför. Arnamagnaeanska legatet har bekostat utgifvandet af en mängd viktiga fornskrifter. E. Ebj?. Magnusson, Sk u Ii, isländsk ämbetsman, f. 1711, d. 1794, blef 1734 syssloman och 1749 landsfogde på Island samt framkallade genom sitt nit många nyttiga inrättningar och företag. Det var han, som gaf impulsen till frigifvandet af handeln på Island (1786), hvilket var ett hufvud-villkor för öns materiella utveckling. E. Ebg.* Magnusson, Fi n nu i, vanligen kallad Finn Magnusen,' isländsk fornforskare, f. 27 au?. 1781 (ej 1787, som i art. Isländska litteraturen felaktigt uppfes) på Skålholt, d. 24 dec. 1847, blnf