511 Magnusson-Magog 512 student i Köpenhamn 1797, men måste 1800 återvända till Island och blef 1806 sakförare vid öfver-rätten i Reykjavik. 1812 begaf han sig åter till Köpenhamn, erhöll 1815 professors titel samt fick 1819 uppdrag att hålla föreläsningar i fornnordisk litteratur och mytologi vid universitetet och konstakademien. 1823 blef han amanuens vid Geheime-arkivet och 1829 geheimearkivarie. 1816 utsågs han till led. af kommittén för inhemska fornsakers bevarande och 1822 af arnamagnaeanska kommissionen, hvars sekreterare han var fr. o. m. 1829. Därjämte var han under många år ordf. i isländska litteratursällskapet och vice ordf. i Det Nordiske oldskriftserlskab. 1832 fick han säte bland de "upplyste män", som skulle rådslå om ständerförfatt-ningen, och 1835-42 var han medlem af östiftens ständerförsamling som representant för Island, 1839 blef han etatsråd. M. egde omfattande, men icke grundlig lärdom - särskildt voro hans ling-vistiska kunskaper bristfälliga - och liflig, men icke kritisk intelligens. Han var en flitig författare, men hans arbeten ha ringa bestående värde. De förnämsta bland dem voro en dansk öfv. af den äldre eddan (1821-23), Eddalceren og dens oprindelse (4 bd, 1824-26) och en redaktion af de mytologiska dikterna i Ssemunds edda i den stora arnamagnseanska uppl. (3:e bd, 1828), med ett dithörande mytologiskt lexikon (Priscce veterum borealium mythologice lexicon). Vidare besörjde han utgifvandet af Espolins isländska årsböcker (6 bd, 1821-27) och af "Grönlands histo-riske mindesmaerker" (1838-45, tills, med K. K. Rafn). Dessutom författade han ett stort antal afhandlingar af arkeologiskt innehåll, bl. a. Vdsigt över den kaukasiske menneskestammes celdste hjem-sted og udvandringer (1818), Bidrag til nordisk archceologie (1820; öfv. till svenska 1825), ett danskt inlägg i frågan om de nordiska myternas användande i skön konst, och Om de gamle skandinavers inddeling af dagens tim er (1844). M:s böjelse för hypoteser ledde honom dock stundom in på oriktiga vägar. Ett slående bevis därpå var hans skarpsinniga tolkning af "Runamo-inskriften" (1841), hvilken Worsaae senare (1844) klarligen ådagalade bero på en synvilla, i det hvad M. föreställde sig vara runor var endast produkten af en naturens lek. E. Ebg. (R. N-g.) Magnusson, E i r i k r, isländsk språkforskare, f. l febr. 1833 i BerufjörÖur, blef 1859 kandidat vid den isländska prästskolan, reste 1862 till England samt blef där 1871 underbibliotekarie vid universitetsbiblioteket i Cambridge och 1893 docent. M. har utgifvit flera fornskrifter, bland hvilka må nämnas "Lilja" (1870), "Thomas' saga erkibiskups" (1875-83), som handlar om Thomas a Becket, och "Saga library" (5 bd, 1890 -95), en samling isländska sagor i engelsk öfv. I förening med E. H. Palmer har M. öfversatt Runebergs lyriska dikter ("J. L. Runebergs ly-rical songs, idylls and epigrams", 1878). 1893 vann han i Paris guldmedalj för en plan till biblioteksbyggnad med obegränsad utvidgningsmöjlighet. E. E hg.» Magnusson, GuÖmundur, isländsk författare, f. 1873 på Rif, Islands nordligaste gård, i yngre år landtarbetare och sjöman, utbildade sig sodermera i Köpenhamn till typograf och återvände därpå till hemlandet samt har i Reykjavik arbetat inom boktryckerifacket. M. debuterade 1899 med en liten diktsamling Heima og erlendis, följd 1903 af Islandsvisur och ett skådespel på vers, Teitur, med ämne från 1400-talet, samt berättelsen Hälla (1906), med ämne ur det nutida isländska folklif-vet. 1907 utkom Leysing (Frigörelse), hvars ämne är slitningarna emellan de vid 1800-talets slut i antal och styrka växande isländska handelsbolagen och de gamla danska köpmanshusen på Island. Hetäarbyltt (Höglandsstugan; 1908-11), M:s omfångsrikaste verk, en berättelse i fyra delar, utgör delvis en fortsättning på "Hälla" och tecknar den isländska allmogens lif, såväl de förmögnare böndernas som i synnerhet den fattigaste befolkningens. Borgir (1909; ny uppl. 1911) målar lifvet i en aflägsen nordisländsk bygd, där en handelsplats hastigt växer upp med klumpig modernitet och uppkomlingslater. I tidningar och tidskrifter har M. offentliggjort en del mindre berättelser, af hvilka fem utkommit i bokform under titeln Smdsögur (1909). Ehuru i saknad af skolbildning, har M. arbetat sig fram till rangen af en bland den nyare isländska litteraturens främste. Hans böcker lida visserligen ställvis af onödig bredd, men hans konst uppnår ofta en hög grad af åskådlighet och dramatiskt lif. Hans personer ha lif och individualitet. M:s framställningskonst är påverkad af de fornisländska sagorna. Både humor och satir har han i sin makt. Vissa af hans berättelser ha öfversatts till danska och tyska. Af alltinget har honom tilldelats författarstipendium. Sina prosaarbeten har han utgifvit under pseudonymen Jon trausti (Jon trygge). R. N-g. Mago, namn på flera kartaginenser. 1. M., med tillnamnet den store, d. omkr. 500 f. Kr., var en tapper krigare, som utvidgade Kartagos makt. Han är väl ock identisk med författaren Mago. Denne skref på feniciska språket om jordbruket ett arbete, som, öfv. till latin på romerska senatens befallning, flitigt studerades i Italien och särskildt användes af de romerske skriftställare, som behandlade landthushållningen. -- 2. M., en yngre broder till Hannibal och dennes förnämste underbefälhafvare, skickades till Kartago med underrättelsen om segern vid Cannæ. Han stred därefter många år i Hispanien samt 205--203 i norra Italien och Ligurien. Efter att i början ha vunnit framgång där blef han till sist slagen och tvungen att inskeppa sig till Afrika. Under öfverfarten dog han till följd af ett sår. 1 o. 2. R. Tdh. Magog är enligt den stora folktaflan 1 Mos. 10: 2 ett jafetiskt folk, som uppräknas efter gomer (cimmerierna, som urspr. hade sitt hemvist n. om Svarta hafvet) och omedelbart föregår mederna och grekerna. Hos profeten Hesekiel (38: 2; 39: 6) är magog namn på ett land och ett folk, hvars furste Gog framställes skola i en framtid komma att göra ett sista angrepp på Juda och Jerusalem, men därvid själf lida ett förkrossande nederlag. Under förutsättning af den hebreiska textens riktighet (hvarpå många dock f. n. tvifla, då Gog eg. framställes som furste öfver Ros, Mesek och Tubal, så att M. här synes vara felaktig läsart för G.) har man alltsedan Josefos' och Hieronymus' dagar likställt magog med skyterna. Ett visst berättigande för denna identifikation har man