521 Mahabhä§ya-Mahan 522 själf och deras gemensamma maka, Draupadi. Fri-gifna inlåta de sig i ett nytt spelparti, som också förloras, och panduiderna måste som följd häraf underkasta sig 12 års landsflykt. Denna skildras - med inläggande af en hel mängd episkt och filosofiskt stoff - i 3:e boken, som sålunda kan betraktas som den förnämsta upplagsplatsen för det utanför ramen liggande innehållet. Det 13:e året, som de enligt öfverenskommelsen skulle tillbringa i bebodt land, men okända af alla till ursprung och karaktär, uppehålla de sig i tjänares skepelse hos kung Viräta (4:e boken), hvilken, när de till slut ge sig till känna, uppträder som deras bundsförvant. I 5:e boken skildras båda sidornas förberedelser till den slutliga striden, som utförligt skildras i böckerna 6-10. I denna strid stupa alla deltagare å båda sidor utom Pändusönerna, Krsna och hans körsven å ena sidan samt den gamle Dhrtarästra å den andra. Följa så dödsklagan och begrafning af hjältarna (ll:e boken), hvartill sluta sig 12:e och 13:e böckerna, innehållande en mängd stoff af sedvane-rättsligt, etisk-religiöst innehåll med en mängd inskott af legender och andra berättelser. I 14:e-18:e böckerna berättas om Yudhisthiras stora hästoffer, Dhrtarästras och Krsnas död, Yudhisthiras tronafsägelse och hjältarnas upptagande i Indras himmel. Härtill sluter sig som ett tillägg dikten Harivamca (se d. o.). Handlingen har visserligen till stor del karaktär af saga; men sannolikt är, att den delvis grundar sig på historiska händelser, som torde vara att datera till senvedisk tid. - M. är icke blott ett epos: det är och vill också vara en encyklopedi af det förnämsta, som hör till indiskt socialt, religiöst och politiskt lif öfver hufvud. Den utger sig för att vara en 5:e veda och gäller för att vara på samma gång epos och en lärobok i rätten (dfiarmacästra). - På grund af denna sin universella karaktär har M. blifvit uppsamlingsplats för så mycket olikartadt innehåll och har undergått flera redaktioner i sammanhang med den fortgående utvidgningen. I dikten själf omtalas också kortare sådana på 8,800 och 24,000 cloka'er (dubbelverser). Den slutliga redaktionen i sin nuv. omfattning torde skett de närmaste århundradena före och efter Kr. f. Redan på 300-talet e. Kr. gällde M. som en dharmacästra, och på 500-talet hade det af allt att döma samma omfång som nu. Man har också bevis för tillvaron från 600-talet af bruket att offentligen uppläsa M. i templen som en helig handling. - Då M. är ett sammelverk, som först efter flera århundraden nått sitt nuv. omfång, är det naturligt, att flera recensioner med delvis rätt afvikande innehåll och anordning af materialet skola förefinnas. Eedan de båda hittills förefintliga hufvudupplagorna (se bd XII, sp. 549) afvika rätt mycket från hvarandra. Recensionerna torde dock kunna begränsas till två hufvudgrupper, en nordlig och en sydlig. En internationell kommission är sedan flera år sysselsatt med konstituerande af en normaltext af M. - Litt.: Lassen, "Indische altertumskunde" I (2:a uppl. 1867) samt i "Zeitschrift fur die kunde des Morgen-landes7' I-III, M. Williams, "Indian epic poetry" (1863), Wheeler, "History of India", I (1867), Holtzmann, "t)ber das alte indische epos" (1881), "Arjuna. Ein beitrag zur rekonstruktion des Mahabharata" (1879), "Das M. und seine teile" (4 bd, 1892-95), Sörensen, "Om Mahä-bharata's stilling i den indiske litteratur" (1883), Biihler och Kirste, "Indian studies", 2 (i "Sitz-ungsberichte der Wienerakademie der wissenschaf-ten", bd 127, 1892), viktig för kronologien af Mahäbhäratas uppkomst och redaktioner, Dahl-mann, "Das M. als epos und rechtsbuch" (1895; jfr Barths recension i "Journal des savants" april, juni, juli 1897), "Genesis des M." (1899), Hopkins, "The great epic of India" (1902), Ja-cobi, "Mahåbhärata" (1903), samt framställningarna hos v. Schröder, "Indiens litteratur und cultur" (1887), Oldenberg, "Die litteratur des alten Indiens" (1903), och Winternitz, "Geschichte der indischen litteratur", I (1908). K. F. J. Mahäbhäsya [-bhäjj-], d. v. s. "den stora kommentaren" (till Päninis indiska grammatik), författad af Patanjali i 2:a årh. f. Kr., är eg. ett förklarande försvar för Pänini mot Kätyäyanas anmärkningar. Den är af stor vikt såväl för kritiken af Päninis text som genom de historiska upplysningar den innehåller. Den är utgifven (i litografi) i Benares 1872 (5 hftn) och (i fotolitografi) genom Goldstiicker på indiska regeringens bekostnad i London 1874 (3 dlr), kritisk uppl. af Kielhorn "The Vyäkarana-Mahäbhäsya of Patanjali" (Bombay, 1878-85; ny uppl. 1892). Inledningen är öfversatt af 0. A.' Danielsson (i "Zeitschr. der deutschen morgen-ländischen gesellschaft", XXXVII). Viktigaste arbeten om M. äro Kielhorn, "Kätyayana and Patanjali" (1876) och Weber i "Indische studien", bd XIII (1873). K-F. J Mahäde'va, ind. myt., "stör-guden", ett namn på guden Qiva (se d. o.). Mahädévi, ind. myt. Se D u r g ä. Mahadfa, stad. Se M a h e d i a. Mahaffy [mohä'fi], JohnPentland, engelsk historiker och arkeolog, f. 1839, studerade i Dublin, var professor där i gammal historia 1869- 1900 och till 1902 universitetets sekreterare. Bland hans många mycket lästa skrifter må nämnas Social life in Greece from Homer to Menander (1874; 9:e uppl. 1896), Greek antiquities (1876), Rambles and studies in Greece (1876; 5:e uppl. 1907), History of classical greek litterature (1880; 4:e uppl. 1903), Greek life and thought from Alexander to the roman conquest (2:a uppl. 1896), Alexanders empire (1886; 4:e uppl. 1890), The empire of the Ptolemies (1896) och The Flinders Petrie papyri (3 bd, 1892-1904). J. C. Mahalla (arab., "rastställe") betecknar i Marokko och det öfriga nordvästra Afrika läger för en krigshär och äfven själfva hären. Mahamandir. Se J o d h p u r, sp. 1425. Ma-han, ett forntida rike i Korea (se d. o., sp. 1032). Mahan [mohä'n], Alfred Thayer, amerikansk sjöofficer, marinskriftställare, f. 27 sept. 1840 i West Point, New York, ingick 1854 i Förenta staternas flotta, genomgick marinakademien 1856 -59, blef midshipman 1859, underlöjtnant 1861, tjänstgjorde under inbördeskriget 1861-65 på flera blockadeskadrar, blef kaptenlöjtnant 1865, "com-mander" 1872 och "captain" 1885, var 1896 chef å nordamerikanska Medelhafseskaderns flaggskepp och tog s. å. afsked från aktiva tjänsten. Han