brohufvudet Kastel ansågs redan då som en mycket stark fästning. 1792 öppnade staden sina portar för de republikanska franska trupperna under general Custine, gick förlorad för dem 1793, men återtogs 1797. 1814 kom staden åter till Tyskland och öfverlämnades 1816 till storhertigen af Hessen-Darmstadt, men erhöll som tysk förbundsfästning en garnison af hessiska, preussiska och österrikiska trupper. Sedan 1871 har M. varit tysk riksfästning, och efter detta år utvidgades enceinten, som nu vid öfre Rhenstranden börjar med en rad bastionerade fronter, bakom hvilka citadellet ligger; därpå följa mot s. v. flera bastionerade och tenaljerade fronter, och vid bastionen Alexander ansluter sig i rak linje den efter polygonal utstakning byggda front, som sedan slutar vid Hardenbergs yttersta spets, hvarifrån den nya nordvästfronten fortsätter fram till floden. I s. bilda de medelst jordlinjer förenade forten Karl, Welsch, Elisabeth, Philipp, Josef och Hauptstein en framskjuten linje, och ytterligare 1 km. längre fram ligga forten Hechtsheim, Bingen, Gonsenheim, m. fl. Äfven ön Petersau i Rhen är befäst. Kastel har 4 bastionerade fronter med detacherade lynetter, till hvilka ansluta sig uppströms 3 Rhenskansar och på andra sidan Mainmynningen forten Alte och Neue Rheinspitze samt nedströms fort Grossherzog von Hessen. På senare tid har en långt framskjuten fortgördel börjat byggas, och efter dess färdigblifvande skall den då öfverflödiga enceinten slopas. Redan finnas åtminstone forten Hochheim och Richter på högra samt Hechtsheim, Donnersberg och Lenaburg på vänstra Rhenstranden. 2. Fordom ärkebiskopsstift (kurfurstendöme) i Kur-renska kretsen vid Rhen och Main, stiftades af Bonifatius 747. Det omfattade efter ärkebiskopsstiftet Kölns utbrytning (785) till midten af 1300-talet 14 biskopsstift, bland dem somliga så vidt skilda från hvarandra som Chur, Olmütz, Prag och Terden. Olmütz och Prag frånskildes 1344, Halberstadt och Verden sekulariserades 1648, hvaremot Fulda och Corvey tillkommo under 1700-talet. Ärkebiskopens område var större än det nuv. storhertigdömet Hessen. Ända till Lunéville-freden (1801) omfattade det en areal af 8,260 kvkm. och hade 1803 320,000 inv. Ärkebiskopen var den förste bland de tre andlige kurfurstarna i Tyska riket, Heliga romerska rikets ärkekansler i Tyskland och Tysklands primas samt hade ledningen på riksdagen och i kurfurstekollegiet. Bland M:s mest bekanta ärkebiskopar må nämnas Rabanus Maurus (847--856), Hatto I (891--913), den genom sagan om rått-tornet vid Bingen bekante Hatto II (968--970), Willigis (975--1011), domens uppbyggare, samt Albrekt II af Brandenburg (1514--45), tillika ärkebiskop af Magdeburg. 1803 sekulariserades ärkestiftet, och dess område skiftades på flera händer. En liten del, furstendömena Aschaffenburg och Regensburg samt grefsk. Wetzlar m. m., tillföll koadjutorn K. T. von Dalberg, som innehade den till 1813. Ärkebiskopssätet flyttades redan 1801 till Regensburg, och M. är sedan dess endast biskopssäte, sedan 1829 lydande under ärkebiskopen i Freiburg. 1. (J. F. N. L. W:son M.) 2. (J. F. N.) Mainz-fluss [majnts-]. tion, sp. 12S1. Se Glasfabrik a- Mäioni'a, grekiska namnet på Lydien (se d. o.). Maioniden (grek., den från Maionien, d. v. s. Lydien, härstammande), benämning på Homeros. Enligt mångas mening skulle den store skalden ha varit från Smyrna på Lydiens kust. Mäiore^CU, T i t u, rumänsk politiker och skriftställare, f. 1840 i Krajova, Valakiet, idkade universitetsstudier i Wien, Berlin och Paris samt utnämndes 1862 till professor i filosofi vid universitetet i Jassy. M. var en bland stiftarna af föreningen "Junimea" (se J u n i m i s t e r) och framstod tidigt som hufvildman för den s. k. "nya riktningen", hvilken i litterärt hänseende yrkade på grundlig vetenskaplighet och inom politiken ville främja en folklig-organisk utveckling af landets institutioner. Som undervisningsminister 1874-76 och 1888-89 inlade M. mycken förtjänst om folk- och realskolornas utveckling. Han skickades 1876 som diplomatisk agent till Berlin, invaldes sedermera i parlamentet och blef 1884 professor i logik och den nyare filosofiens historia vid Bukarests universitet. Han är sedan 1911 professor honorarius där. M. | är medlem af rumänska senaten, var jan. 1911- j apr. 1912 utrikesminister i ministären Carp och l trädde apr. 1912 som konseljpresident i spetsen för j en ny ministär. Bland M:s skrifter må nämnas j Poesia rumana (1867), Critice (1874), Logica (1876) och Discursuri p ariamen t ar e (2 bd, 1897). Maiöter. Se M a i o t i s. Maiotis l. Maietis (grek. Μαιῶτις l. Μαιῆτις, lat. Lacus Mæotis l. Palus Mæotis, Meotissjön l. -träsket), det af forntidens greker och romare nyttjade namnet för nuv. Azovska sjön; det kringboende folket kallades maioter. Föreställningarna i äldre tider om dessa trakters geografi voro synnerligen dunkla. Före Alexander den stores tid trodde man, att M. var en vik af den stora nordliga oceanen. A. M. A. Maipó [majpå'], vulkan i prov. Santiago, sydamerikanska republiken Chile, under 34° 11' s. br. 5,336 m. Vid foten af densamma upprinner den 210 km. långa floden M., som flyter genom ofvannämnda prov. och faller ut i Stilla hafvet. (J. F. N.) Maiquetia [majke'tia], förstad. Se Guaira. Maira [mai'-], it. Mera. 1. Alpström i schweiziska kantonen Graubünden, upprinner i närheten af Septimerpasset, strömmar genom Val Bregaglia och faller ut i öfre ändan af Comosjön. -- 2. Flod i italienska prov. Cuneo (Piemonte), upprinner i Cottiska alperna och faller ut i Po (fr. h.), 67 km. lång. 1--2. J. F. N. Maire [mär], fr. (eng. mayor, af lat. major, se d. o.), mär, styresman för en fransk kommun. Se Frankrike, sp. 1134, och Major. Mairen och hans biträden, adjoints, åtnjuta intet arfvode. -- Mairie [märī], en märs ämbete, den tid detta varar, hans ämbetslokal l. ämbetsbyggnad. Maire [mar], Louis le, dansk kartograf, f. 25 jan. 1836, blef 1857 löjtnant i artilleriet och 1860 i generalstaben, var under 1864 års krig ! adjutant vid högkvarteret, 1867-70 kapten vid | artilleriet, men tjänstgjorde sedan vid generalsta-| bens topografiska afdelning till 1901, sedan 1882 | som dess chef, och fick generalmajors afsked. Han i visade utmärkt skicklighet, slutförde landets kart-i verk (skala l : 20000f och fullbordade en Atlas i över Körrejylland (133 blad, 1903). Dessutorr