559 Maiz del monte-Majano 560 typographorum aliquot parisiensium (1717) och Annales typographici (9 bd, 1719-41, upptagande alla till 1557 tryckta böcker; 2 bd suppl. af Denis 1789; ånyo utg. i en till år 1536 gående bearbetning, 5 bd 1793-97). Maiz del monte, bot. Se Balanophoraceae. Maizena, bot. Se Maj se na. Maizuru. Se M a i d z u r u. Maj (lat. Majus; se M a i a 2), årets femte månad (i den romerska kalendern dess tredje), består af 31 dagar. Dess svenska namn är b l o m-stermånad. I Skandinavien håller våren sitt egentliga intåg under loppet af denna månad, men flertalet växter blommar först senare. Frostvindar från n. v. göra, att månaden är förrädisk i klimatiskt afseende (jfr Luddenätter). Medeltemperaturen i Sverige under maj växlar mellan + 2° C. (Karesuando) och +10° (syd- och västkusten), medelnederbörden mellan 22 (Karesuando) och 66 mm. (Borås). Erfarenhetsregeln "Maj våt och kall fyller bondens lador all" hvilar på det sakförhållandet, att en så beskaffad väderlek hämmar de för grödan skadliga insekternas utveckling. Som en följd af de romerska månadernas införande synes redan tidigt under vår medeltid det gamla nordiska sommarhalfårets begynnelse ha framflyttats från 14 april eller tiden däromkring till l maj (l majs motpol är l nov., "vintermånadens" ingång, som trädt i stället för 14 okt.), om ock den gamla märkesdagen fortfarande bibehölls i godt minne hos allmogen. Första maj firades med gästabud, och seden att "dricka märg i benen" har förblifvit gängse. Särskildt vid de svenska universiteten hög-tidlighålles ännu dagen med fester af olika slag, såsom muntra gillen, besök ("hälsningar") nationerna emellan, karnevalsupptåg o. s. v., liksom den sedan långt tillbaka i tiden i regel var byalagens och handtverksskrånas stora årsdag, l maj anställdes ock mönstring med städernas vapenföra manskap. Sedan 1890 firas dagen af socialdemokraterna jorden rundt som årets förnämsta demonstrationsdag, särskildt för åtta timmars arbetsdag. Ej blott allmogen, utan äfven städernas borgare plägade fordom vid majgillena tillställa ett festtåg, anfördt af en man, som var prydd med den karga årstidens löf och blomster samt kallades majgrefve (lat. comes florealis). Vid dennes sida uppträdde i regel en majgrefvinna 1. m a j b r u d. Ofta hörde det till upptåget, att maj-grefven kämpade med och öfvervann en i snöiga djurhudar höljd bjässe, som föreställde vintern. Man brukade flerstädes, åtminstone i våra sydligaste landsdelar, "bära (sjunga) Maj i by", i det man på valborgsmässoaftonen vandrade från gård till gård med välönskningssånger och strängaspel för att utdela nyutslagna kvistar eller små stänger prydda med vårblommor (se Folklekar, sp. 766). Jfr Majstång. (N. E. H.) Maja. 1. Astron., en af småplaneterna. - 2. Grek.-rom. myt. Se M a i a l och 2. - 3. (Maj ä) Ind. myt. Se M a y a. - 4. Zool. Se S j ö s p i n-d e l n. Maja, flod i rysk-sibiriska guv. Jakutsk, börjar på vänstra sluttningen af Ochotska bergen, 100 km. från Ochotska hafvet, och faller ut i Lenas biflod Aldan. 1,100 km., hvaraf 470 km. äro segelbara. J. F. N. Majaki, hamnstad i ryska guv. Chcrson, vid Dnjestr. 4,619 inv. (1897). M. har betydelse för Odessas handel, i det att de varor, som komma på Dnjestr och äro destinerade till Odessa, lossas vid M. för att landvägen föras dit. J- F- N- Majano [-nå]. 1. Giuliano d a M., italiensk arkitekt och dekoratör, f. 1432 i Majano, d. 1490 i Neapel, började som träsnidare, men öfvergick sedan till arkitekturen. Af konung Alfons af Arago-nien kallades han till Neapel, där han utförde det luftiga sommarpalatset Poggio reale, som nu är försvunnet, men kändt genom afbildning hos Serlio, samt 1484 Porta Capuana, en båge, omfattad af kolonner emellan 2 torn, med hög fris och ättika, af Burkhardt uppskattad som måhända renässansens skönaste portbyggnad. F. ö. var han liksom sin broder Benedetto en mästare i dekoration, i synnerhet när det gällde intarsia (inläggning i trä), såsom å dörren till Sala de Gigli i Palazzo Vecchio (Florens). - 2. Benedetto da M., den föregåendes broder och lärjunge, italiensk bildhuggare och arkitekt i Florens, f. 1442 i Majano, d. 1497, började liksom brodern som träsnidare och utförde som sådan präktigt skurna och inlagda väggpanel i sakristian till kyrkan S. Croce i Florens. Sedan egnade han sig åt marmorskulpturen och utförde i samma kyrka på beställning af Pietro Mellini den härliga predikstolen, ansedd som den skönaste i Italien, berömd för sina statyetter och reliefer. Men innan han fullbordade denna, modellerade han den nämnde beställarens byst (1474, nu i Museo nazionale i Florens), och genom denna bysts upp-komstår föres äfven predikstolen till mästarens yngre dagar. Besläktad med predikstolen i stil är ett grafmonument åt S. Savinus i domen i Faénza (1472). Något senare utförde han det för sin fina ornering vidtberömda ciborium (altarbaldakinen) i S. Domenico i Siena, och 1480 fullbordade han med sina bröder Giovanni och Giuliano en madonnabild af terrakotta, kallad Madonna delV Ulivo, som nu finnes i domen i Prato. Ett motstycke till denna i målad terrakotta i Berlins Kaiser-Friedrich-mu-seum hör äfven till hans yppersta verk. Kallad till Neapel, utförde han där ett marmoraltare i Chiesa di Monte Oliveto och antages äfven (efter Antonio Kossellino) ha fullbordat en grafvård öfver hertiginnan Maria af Aragonien. Därefter var den flitige och lätt arbetande mästaren verksam i S. Gimignano, där han efter 1491 formade en del figurer i domen och i S. Agostino, samt i Florens, där han i S. Maria Novella utförde ett grafmonument åt sin gynnare, Fiiippo Strozzi. Samtidigt byggde han åt honom det 1489 började Palazzo Strozzi, den florentinska ungrenässansens palatstyp i dess härligaste form (se bild å pl. XIV till art. Byggnadskonsten). Ingenstädes, säger Burckhardt, har endast genom kontrast i ytbehandlingen, nämligen med rustika i uppåt aftagande grad