teckna mångfärgade tillverkningar i allmänhet,
särskildt när ornamenten eller figurerna framträda
mot en färgad, ej hvit botten.
Majonnäs (af fr.
mayonnaise med osäker härledning),
en tjock sås, bestående af olja, omrörd med skirad
äggula samt ättika, senap, salt och peppar; maträtt
(t. ex. hummer, lax, höns), som är tillredd med sådan
sås och alltefter ämnet kallas hummermajonnäs etc.
Major (lat.; större), i det gamla romerska
riket namn på föreståndaren för den mestadels
ofria arbetarbefolkningen på en större landtgård
(lat.
villa). Namnet öfvergick -- i Frankrike under
formen
maire, i England under formen
mayor och i
Tyskland under formen
meier -- till förvaltarna på
storgodsen i de till följd af folkvandringen uppkomna
rikena, och den doms- och förvaltningsrätt, som där
genom immunitetsprivilegier tillföll godsinnehafvarna
(seignörerna), handhades af dessa förvaltare (se
Länsväsen, sp. 199) äfven i de på seignörens område
belägna städerna. I Frankrike och England blef titeln
maire bruklig blott i dessa och bibehölls, sedan
städerna vunnit kommunal själfstyrelse (se
Borgare,
sp. 1169), för att beteckna deras förnämsta municipala
tjänstemän. Från den stora revolutionen kallas i
Frankrike äfven landskommunernas föreståndare mairer
(se
Kommunernas historia, sp. 669, och
Frankrike, sp. 1134).
S. B.
Major (af lat.
major, större,
äldre),
krigsv., benämning på lägsta
regementsofficers-(stabsofficers-)graden inom de
flesta arméer. Majoren för vanligen befälet öfver en
bataljon infanteri eller en af några batterier bildad
artillerienhet eller sköter en administrativ tjänst
vid ett regemente eller innehar befattning i en stab
e. d. Majorsgraden infördes i midten af 1500-talet i
de spanska och tyska arméerna, och dess innehafvare
ställdes till regementschefens biträde. Efter
bataljonsindelningens införande fick majoren
småningom i alla arméer, liksom öfverstelöjtnanten,
befälet öfver en bataljon. Efter regementsindelningens
fastställande i Sverige 1634 hade hvarje regemente
af regementsofficerare en öfverste (regementschef),
en öfverstelöjtnant och en major, af hvilka den
sistnämnde ofta förde öfverstens bataljon. Liksom den
1757 tillkomne andre majoren och den något senare
vid flera regementen tillkomne tredje majoren hade
majoren intill 1833 års lönereglering kompani och
kompanichefsindelning. Alla regementsofficerarna,
med undantag af regementschefen, kallades därefter
majorer (förste, andre och tredje major), af hvilka
förste majoren vanligen hade öfverstelöjtnants
grad. Benämningarna andre och tredje major förändrades
till major 1875, samtidigt med att öfverstelöjtnants-
och förste majorsbefattningarna fast förenades vid
infanteriet och kavalleriet; benämningen förste
major bortlades 1901. Äfven vid öfriga trupper och
vid staber förekommer majorsgraden. Denna har i
norska armén icke förekommit förr än efter 1905 och
afskaffades 1884 i den ryska. I franska armén kallas
endast den officer, som har regementets ekonomi om hand,
major (öfriga regementsofficerare kallas
chef
de bataillon eller
chef d'escadron). Där förekommer
titeln dock i flera sammansättningar. Redan under
1500-talet fick
äldste underofficeren vid kompaniet, motsvarande
vår fanjunkare, titeln
sergeant-major, hvilket
ännu fortfar. Före revolutionen kallades äldste
kaptenen vid regementet
capitaine-major, och
ännu i dag för bataljonschefens adjutant titeln
capitaine-adjudant-major. I sammansättningen
aide-major förekommer titeln i alla civila
tjänstegrenar vid armén, såsom
médecin-aide-major
o. s. v., och anföraren för musiken kallas
tambour-major eller
trompette-major. --
Major-général
har alltifrån medeltiden betecknat generalstabschefen
vid den franska armén, och den till dennes biträde
närmast ställde officeren kallades under 1700-talet
brigade-major. Numera betecknar
état-major hvarje stab
och
état-major-général generalstaben. --
Generalmajor
kallas i Sverige lägsta generalsgraden (jfr
General);
platsmajor benämnes ofta den officer, som är närmaste
biträde åt kommendanten i en fästning eller annan garnisonsort.
C. O. N.
Major,
Georg, tysk luthersk
teolog, f. 1502, d. 1574, sedan 1536 teol. professor
i Wittenberg, föranledde den s. k.
majoristiska striden.
Denna bestod i en kontrovers
<img r>
emellan M. och teologen N. v. Amsdorf rörande trons
förhållande till de goda gärningarna. M:s påstående,
att de sistnämnda voro nödvändiga till saligheten,
syntes frånkänna tron dess allena rättfärdig- och
saliggörande kraft och således vara ett återfall i
den katolska läran. Då detta icke var M:s mening,
enär han hufvudsakligen ville betona det oupplösliga
sammanhanget emellan tron och det nya lifvet, förklarade han sin åsikt
vara den, att goda gärningar vore nödvändiga blott
för frälsningens bevarande. På M:s sida trädde Justus
Menius; synoden i Eisenach 1556 häfdade, att
äfven förblifvandet i frälsningen berodde på
tron allena samt att i hvarje fall M:s lära vore
egnad att framkalla missförstånd. I motsats
till M. förklarade Amsdorf (1559), att goda
gärningar vore skadliga för saligheten; med denna
sats menade han närmast blott att, som Luther,
framhålla omöjligheten af att förtrösta på de
egna gärningarna. Melanchthon fattade emellertid
Amsdorfs sats som gudsförsmädelse. Konkordieformeln
bestämde, att goda gärningar äro i enlighet
med Guds vilja, att de framspringa ur tron
såsom dess frukter samt att förblifvandet
i frälsningen hade sin grund i tron allena.
G. A--n.
Major [m<over>e</over>djor],
Herman Wedel, norsk psykiater,
f. 1814 i Kristiansand, från 1847 föreståndare för
"Oslo hospital", gaf bl. a. genom
Sindssygeforholdene i Norge (1846)
impulsen till betydelsefulla reformer i landets
offentliga hospitalsväsen. Lagen härom af 17 aug. 1848
var en direkt frukt häraf. Också var det främst M:s
förtjänst, att Gaustads anstalt för sinnessjuka kunde
öppnas 1855. Stadd på resa till Amerika, där M. ämnade
bosätta sig, omkom han med hela sin familj vid ett
skeppsbrott 26 sept. 1854.
K. V. H.
