567 Major--Major domus 568 Major [méVdje], Richard Henry, engelsk geograf, f." 1818, d. 1891, anställdes 1844 vid Bri-tish museums kartsamling och blef 1867, då däraf bildades ett särskildt departement, dettas chef ("keeper"). Han var 1849-58 hederssekreterare i Hakluyt society, 1866-81 geografiska sällskapets sekreterare och 1881-84 dess vicepresident. Bland hans många åt upptäcktshistorien egnade arbeten må nämnas Early voyages to Terra Australis (1859), The lije of prince Henry of Portugal, surnamed the Navigatör (1868), till hvilket slöt sig The discoveries oj prince Henry the Navigatör and their results (1877) samt The voyages of the venetian brothers Nic. and Ant. Zeno to the northern seas (med öfv., anmärkningar och inledning, 1873). ' (Wbg.) Majorana Mönch, bot., örtsläkte af fam. Labi-atce, underfam. StachyoidecB, skildt från Origanum genom snedt foder. Mest bekant bland de 6 arterna, som förekcinma hufvudsakligen i Orienten, Majorana liortensis. är M. hortensis (Origanum Majorana L.; se fig.), m e j r a m, som allmänt odlas i köksträdgårdarna och användes som matkrydda. Det är en tvåårig (hos oss enårig), gråluden ört med stora gröna skärmblad och mycket små, hvita blommor. G. L-m. Majoräna-Calatabiäno. 1. Salvatore M., italiensk jurist och politiker, f. 1826, d. 1897, var professor i nationalekonomi i Catania och Messina, deltog 1860 i den nationella enhetsrörelsen, blef s. å. medlem af italienska deputeradekammaren och 1879 senator samt var 1876-77 och 1878-79 handels- och jordbruksminister. M. skref bl. a. Trattato di economia politica (1865-66). - 2. An ge lo M., den föregåendes son, jurist och politiker, f. 1865 i Catania, d. där 1910, blef vid blott 20 års ålder professor i rätts- och statsvetenskap vid universitetet i Catania, utöfvade flitig juridisk författarverksamhet, blef 1897 deputerad, slöt sig till yttersta vänstern, var från 1903 under-statssekreterare för finansärenden i Giolittis och därpå mars-dec. 1905 finansminister i Fortis' ministär, inträdde maj 1906 som skattkammar-minister i Giolittis nya ministär, men nödgades i maj 1907 af sjukdom afbryta sin lofvande politiska bana. - Hans äldre broder, Giuseppe M., f. 1863, är professor i politisk ekonomi vid Catanias universitet och medlem af italienska deputeradekammaren. Majorano [-jårānå], Gaetano, italiensk kastratsångare, f. 1703 i Bari, d. 1783 nära Neapel, kallade sig Caffarelli (efter sin lärare Caffaro), studerade fem år för Porpora, hvarefter han firade stora triumfer i synnerhet i Italien, Wien och Paris. Mycket sparsam, samlade han en betydlig förmögenhet, med hvilken han inköpte hertigdömet Santo Dorato vid Neapel, hvarefter han antog titeln ”duca” och byggde ett präktigt palats med påskrift: ”Amphion Thebas, ego domum” (Amphion byggde Tebe, jag detta hus). M. var berömd för sin koloraturfärdighet, i synnerhet i kromatiska löpningar, som han lär ha varit den förste att odla. A. L.* Majorat (mlat. majorätus), jur., benämnes i vidsträcktare bemärkelse den (i regel agnatiska) arfs-följd, enligt hvilken den arffallna egendom, hvarpå majoratsrätten är tillämplig, odelad tillfaller en person inom släkten och denna person bestämmes genom den högre åldern (lat. ma'jor natu, äldre; däraf namnet), vare sig ensamt eller i förbindelse med någon annan omständighet. Olika slag af majorat bilda sålunda senioratet, där den äldste i hela släkten tillträder arfvet, pr imo genitur en, där den äldste af äldsta nedstigande släktgrenen succederar, och majoratet i inskränktare betydelse, vid hvilken den närmaste skyldemannen, men, om flera äro lika närskylda, den äldste af dem är arfs-berättigad. Majoratsinstitutionen, som är ett undantag från den sedvanliga arfsrätten, förekommer inom statsrätten (tronföljd), länsrätten, vid familjefideikommiss och motsvarande institutioner. - Stundom benämnes ock själfva den egendom, som på detta sätt går i arf, majorat. A. Th. S.* Majorca [-jå'rka]. Se Mallorca. Marjor do'm us, lat., hofmästare, var hos flera germanfolk ursprungligen titeln på en hofämbets-man, major (se d. o.), i det kungliga palatset (domus). - I det frankiska riket stod han i spetsen för den kungliga hirden (trustis dominica-, se A n t r u s t i o n e r), och sedan ur denna en mäktig aristokrati af jorddrottar med krigiska vasallföljen utvecklat sig, blef han såsom dess ledare den egentlige regenten ("rikshofmästare") under de senare svage merovingiske konungarna (se Frankrike, sp. 1139) liksom jarlen i Sverige (se Jarl). Då riksdelningarna mellan merovin-gerna och nationella olikheter ledt till det frankiska rikets uppdelning i tre hufvudområden: de romanska Neustrien och Burgund och det germanska Austrasien, fick hvar och en af dessa ofta sin egen major domus. Inbördes täflan och sträfvandet att göra ämbetet ärftligt (jfr Folkungajarlarna i Sverige) medförde väldiga strider, ur hvilka slutligen framgick ett nytt frankiskt konungadöme, det karolingiska. Redan Austrasiens major domus Grimoald, som efterträdt sin fader Pippin ("af Landen"), gjorde på 650-talet ett försök att öfver-flytta kronan till sin ätt, men misslyckades och afrättades. En tid därefter tillkämpade sig Neu-striens major domus Ebroin major-domus-värdig-heten öfver hela frankiska riket. Han mördades emellertid snart (681), men 687 besegrade den austrasiske stormannen Pippin "den mellerste", Grimoalds systerson (binamnet "af Héristal" är