för-mak), nu blott i några få uttryck ("i sakta mak", långsamt, i all bekvämlighet). Makadamisering, ett efter skotten J. L. Mac Adam (se d. o.) uppkalladt sätt för vägbeläggning med krossad sten, makadam. Se vidare Gatläggning, sp. 800. Makaken, zool. Se Makakerna. Makakerna, Macacus, zool., bilda ett släkte inom fam. de smalnäsiga apornas grupp. Hithörande apor utmärkas genom undersätsig kroppsbyggnad, kraftiga, ej särskildt långa lemmar, förlängd nos och stora nakna sittvalkar; näsborrarna öppna sig bakom nosspetsen; bakersta kindtanden i underkäken är försedd med fem knölar och längre än första, och andra äkta kindtanden; yttre svans kan saknas. Med undantag af en art (M. eller Inuus ecaudatus) se d. o.), som förekommer å Gibraltar, i Marokko och Algeriet, tillhöra de öfriga -- omkr. 17 arter -- Asien och företrädesvis dess till den orientaliska regionen hörande del; en från Kinas bergstrakter känd art är genom tät päls skyddad mot kölden. Under pliocen- och kvartärperioden lefde flera Macacus-arter i Europa. Makakerna förekomma i flockar ofta af betydande storlek och vanligen sammansatta af båda könen och olika åldrar. De äro visserligen rätt rörliga djur, men öfverträffas dock i detta afseende af andra Gamla världens apor. Deras föda är något olika; flertalet, om ej alla, arter förtära insekter och därjämte växtföda; somliga uppges därjämte förtära ödlor och grodor. Alla bruka magasinera födoämnena i kindpåsarna för att vid lägligt tillfälle i ro kunna tugga och förtära dem. Som ungar äro de läraktiga och ega stor anpassningsförmåga; med åldern bli de opålitliga. De fortplanta sig äfven i fångenskap. -- Af de vanligare arterna må här nämnas följande: makaken l. Java-apan, M. cynomolgus, uppnår en längd af 1,15 m., hvaraf 55-58 cm. komma på svansen. Ansiktet är ljusbrunt eller blekgrått, hvitt mellan ögonen; öron, händer och fötter äro svarta; färgen å de öfre kroppsdelarna är grönbrun, å de undre hvitirrå. Arten har vidsträckt utbredning: från Burma, Malakka till Timor, Celebes och Filippinerna. Den lefver i sällskap af 15--20 individer i skogarna vid flodmynningar och mangrovekärr, där den har riklig tillgång på sin älsklingsföda: hvarjehanda kräftdjur; i fångenskap är den allätare. De fångas i stora mängder, äro läraktiga och därför omtyckta följeslagare åt positivspelare och medverkande å apteatrar. -- Hattapan, M. sinicus, är mindre än den föregående (omkr. 90 cm. lång); hufvudhåret går stråligt ut från hjässan, och pannan är naken; f. ö. liknar hattapan java-apan. Den förekommer i södra Indien och lär af infödingarna betraktas som helig. -- Bundern, M. rhesus, skiljer sig från de båda föregående företrädesvis därigenom, att svansen är ej mera än hälften så lång som hufvud och bål; kroppen är undersätsig och lemmarna kraftiga, ansiktet är köttfärgadt. Arten förekommer i norra Indien från Himalaya till Godavarifloden. L--e. Makalaka, betsjuanastam i Syd-Afrika (Brittiska Sambesi), på ömse sidor om Sambesi nedanför Viktoriafallen, äro skickliga jordbrukare, bryta och smälta järnmalm samt äro skickliga smeder. I olikhet med sina östra grannar fila de ej tänderna och genomborra ej läppar och näsa. De skilja sig fördelaktigt från alla sina grannar genom renlighet och ärlighet och tyckas i det hela vara ett mera sympatiskt negerfolk. E. Rld. Makalla (Mokalla), stad och sultanat på södra kusten af Arabien, en del af Hadramaut (se d. o.). Makalle, bergfästning i Abessinien, förr residens för "negus" Johannes och sedan för ståthållaren i Tigré, omkr. 225 km. s. om Masaua, på en 2,000 m. ö. h. belägen högplatå, försvarad af ett af italienska ingenjörofficerare anlagdt fort, Enda Jesus, och en dubbel omfattningsmur. Utanför denna ligger ett af italienare för negus Johannes byggdt palats. 7-25 jan. 1896 försvarade sig italienarna i M. under major Galliano mot en tjugudubbelt starkare abessinsk här, men måste slutligen af vattenbrist kapitulera mot fritt aftåg. Makalös, namn på ett örlogsskepp (se Bagge, J.) och på Delagardieska palatset (se d. o., sp. 64, jämte fig.). Makamer, arabisk diktform. Se Arabiska litteraturen, sp. 1277. Den berömdaste makamförfattaren var Hariri (se denne). Makana, etnol., klubba af trä med insatta skarpa stenskärfvor, hos malajer, aztekerna i Anahuac och andra folk. Makaraka, namn på de östligaste, till njam-njamnegrerna hörande stammarna. Makari 1. Kotoko, en negerstam i Bornu, som bor i sumptrakterna vid Tsadsjöns södra ända. De lefva som fiskare och jordbrukare (durra, majs, indigo, bomull). Industrien, särskildt färgning, står på jämförelsevis hög ståndpunkt. De äro allmänt muhammedaner. E. Kld. Makariev. 1. Kretsstad i ryska guv. Nizjnij-Novgorod, vid Volga. 1,443 inv. (1897). I M. j ligger det vackra, med höga murar omgifna klostret l M. Under tre årh. var M. berömdt för sina stora mässor, som efter en eldsvåda 1816 flyttades till Nizjuij-Novgorod. -- 2. (M. vid Unsja) Kretsstad i ryska guv. Kostroma. 6,068 inv. (1897). 1 o. 2. J. F. N. Makarij, ett i den ryska kyrkan vanligt munknamn. 1. M., rysk kyrkoreformator, f. 1428, d. 1563, blef 1526 ärkebiskop af Novgorod och 1542 metropolit i Moskva. Han ifrade för munkarnas sammanlefnad utan det forna isoleringssystemet i enskilda celler och för kanonisering af heliga fäder. För stärkande och centralisering af kyrkan samt för höjande af det sedliga lifvet och revidering af de gamla skrifterna hölls under hans ledning den ryktbara Stoglav-synoden 1551, hvarvid han själf redigerade de flesta svaren på de af tsar Ivan den förskräcklige förelagda frågorna. På hans initiativ anlades ock i Moskva det första boktryckeriet, som dock snart förstördes af den fanatiska pöbeln. I sitt litterära nit att taga reda på alla böcker, som funnos i Ryssland, föranstaltade han det stora samlingsverket af helgonskildringar o. d. under namnet "Tjeti minej". Jfr N. Lebedev, "M., mitropolit vseossijskij" (1877). -- 2. M. (hans världsliga namn var Michail Jakovlevitj Glucharev), rysk missionär och språkforskare i Sibirien, f. 1792, d. 1847, inlade stora förtjänster om spridande af kristendom