och kultur bland hedniska stammar i Asien, samlade materiel till en ordbok öfver den altaiska dialekten och utgaf religiösa skrifter på detta språk. Hans förnämsta verk är en från hebreiska till ryska utförd öfv. af Gamla testamentet (1860--67). -- 3. M., rysk kyrkohistoriker, f. 1816, d. 1882, hette eg. Michail Petrovitj Bulgakov, var prästson från guv. Kursk och lärare i kyrkohistoria vid den andliga akademien i Petersburg samt förflyttades sedan till det teol. seminariet i Petersburg, där han publicerade en studie öfver Dimitrij Rostovskijs dogmatiska läror (Dogmatitjeskoje ntjenie svjatago Dimitrija Rostovskago) och det kyrkohistoriska arbetet Istorija Kievskoj duchovnoj Akademii (1847). 1849 utkom första delen af hans dogmatik, Bogoslovie dogmatitjeskoje (4:e uppl. 1883). 1850 blef M. akademiens rektor, utnämndes till biskop och fick många vetenskapliga utmärkelser, hvaribland ledamotskap af kejs. vetenskapsakademien. 1879 blef han metropolit af Moskva. Hans förnämsta verk äro en monumental rysk kyrkohistoria, Istorija russkoj tserkvi (13 dlr, hvaraf den sista utkom efter hans död), samt en historisk framställning af de gammaltroendes sekt, Istorija russkago raskola starovbrjadstva (1854). Med grundlig lärdom och historisk vetenskaplighet förenade han stor vältalighet som predikant och hjälpsam offervillighet (så t. ex. anslog han inkomsten af sina skrifter, nära 200,000 rubel, till teol. stipendier och vetenskapliga syften). Biogr. af F. Titov, ”Makarij Bulgakov, mitropolit moskovskij” (1895). 1--3. A--d J. Makarios (lat. Maca′rius), namn på två af legenden högt prisade munkar i Egypten. 1. M. d. ä., också kallad den store l. Egyptern, d. före 390, var Antonius’ lärjunge och vistades i Sketiska öknen (en del af den libyska) som föreståndare för därvarande munksällskap. Enligt traditionen är han författare af bl. a. 50 ”andliga homilier” (utg. af Migne, bd 34). M. gäller genom sin innerliga fromhet som skapare af den gammalkyrkliga mystiken. -- 2. M. d. y., också kallad Alexandrinen, samtida med den förre, d. omkr. 408, vistades i Nitriska öknen och utöfvade stort inflytande på de många munkarna där. Litt.: Schiwietz, ”Das morgenländische mönchtum” (1904), Stoffels, ”Die mystische theologie M. des älteren” (1907), och C. Gore i ”Journal of theological studies” (1907). (Hj. H--t.) Makarismer (af grek. maka′rios, salig), den gemensamma benämningen på de åtta saligheter, som omtalas i Kristi bergspredikan (Matt. 5: 1 o. f.; jfr Luk. 6: 20). (E. S-e.) Makaroner (it., plur. maccheróni, venez. dial. maccaroni, antagligen af dial. maccāre, krossa), ett näringsmedel, som tillredes af fint, glutenrikt hvetemjöl och kommer i handeln i form af gulhvita, smala rör (pip-makaroner), små stjärnor eller trådar (s. k. vermiceller, eg. ”små maskar”, och nudlar). Sedan hvetemjölet formats till en deg, torkas denna och males till gryn (it. semolina), som stötas eller rifvas samt knådas, utan tillsats af jäst, ihop med kokhett vatten till en deg. Denna hälles i en metallcylinder, i hvars botten smärre, vanligen aflånga hål äro anbragta. Medelst en i cylindern införd kolf utpressas degen genom dessa hål och framkommer i form af ett band, som samtidigt afskäres i lika smådelar, hvilkas kanter genast hopfästas. Den bästa sorten makaroner innehåller äggula. Makaroner fabriceras äfven af rismjöl och majsmjöl. De sålunda tillkomna rören torkas hastigt i varmrum, genom hvilka luftströmmar spela. Sådana skörtorra makaroner, förvarade på ett torrt ställe, hålla sig hur länge som helst. När de sedan kokas, svälla de ut till sitt dubbla omfång, med formen bibehållen. De förtäras med påströdd rifven parmesanost, i soppor o. s. v. Alla folkklasser uti Italien njuta makaroner som en daglig favoriträtt. I själfva verket är denna föda högeligen sund och närande. Italienska makaroners öfverlägsenhet beror därpå, att mjölet till dem tages af de hårda, halft genomskinliga (”glasiga”) hvetesorter, som odlas i södra Europa och norra Afrika. Hårdt hvete är nämligen mycket rikare på gluten och lämnar hållbarare produkter än de mjuka hvetesorterna. De yppersta makaronerna exporteras från Italien och Frankrike. Äfven i Sverige finnas makaronfabriker. Jfr Makroner. (G. L--m.) Makaronisk poesi, skämtdikter på ett slags blandspråk, bestående af ord ur något modernt språk, hvilka äro utstyrda med latinska böjningsändelser, jämte latinska ord. Makaroniskt latin träffas rätt tidigt under medeltiden. Benämningen är tagen från italienarnas älsklingsrätt makaroner, och arten anses skapad af Tifo Odasi från Padua omkr. 1490. Dess hemland är Italien, och den bragtes där till poetisk betydenhet af G. Folengo (se denne). I Molières lustspel ”Le malade imaginaire” förekommer makaronisk vers i tredje mellanspelet. Tyska litteraturen har i denna väg att uppvisa bl. a. ”Die flohiade” (Floïa, 1593), som besjunger loppornas härjningar bland människorna. Hit hör Stiernhielms långa dikt ”Discursus astro-poëticus mixtus & comicus”. Följande prof på svensk makaronisk poesi förskrifver sig från Lunds studenter: <poem> Gingimus in gatis cum kameratibus omnes, Slogimus in stenos käppis, påkisque klackisque, Uno ore fullissimo skojantes atque tjutentes. Tum veniunt väktari, saxas lyktasque ferentes, Et juvenes muntros saxis gripantque feruntque In horridam finkam; pliktavimus duos in banco. </poem> Jfr Genthe, ”Geschichte der makkaronischen poesie” (2:a uppl. 1836), Delepierre, ”Macaronéana” (1852), och Flamini, ”Il cinquecento”, s. 146 ff. (1902). Makarov, Stepan Ossipovitj, rysk sjöofficer, f. 29 dec. (g. st.) 1848, blef 1864 sjökadett och 1869 underlöjtnant vid flottan, där han befordrades till konteramiral 1891 och viceamiral 1896. Under sin fyrtioåriga tjänstgöring visade M. sig ega okuflig energi, klart omdöme, betydande fackkunskap och stor mångsidighet. I rysk-turkiska kriget 1877--78 förde M. ångaren ”Konstantin”, som han omdanade till ett fruktadt minutläggningsfartyg. Kort efter kriget utnämndes M. till flygeladjutant hos tsaren. Han hade redan tidigare börjat hydrografiska studier (flera uppsatser i ”Morskoj sbornik” samt det större arbetet ”Vitjas i Stilla oceanen”), hvarvid hans håg vändes till de arktiska trakterna, som han ansåg bäst kunna utforskas med tillhjälp af en väldig isbrytare. Efter studiefärder till Spetsbergen och Nord-Amerika