(isbrytartyperna å de Stora sjöarna), lyckades M. trots betydande motstånd utverka medel till den stora isbrytaren "Jermak", som konstruerades dels för arktiska färder, dels för upprätthållande af sjöfarten vintertiden i Finska viken. M. öfvervakade själf fartygets byggande i Newcastle och företog sedan med detsamma två ishafsfärder. För sådana visade sig emellertid "Jermak" icke lämplig, men med sin kolossala styrka arbetar den sig med lätthet genom isarna kring Kronstadt. "Jermak i isen" m. fl. arbeten af M. härstammar från denna tid. M. egnade sig jämväl i öfrigt mycket åt skeppsbyggen och studerade särskildt frågan om fartygs stabilitet och flytbarhet. I flera uppsatser yttrade M. sig emot ökning af pansar och deplacement samt synes åtminstone under en tid ha föredragit lättare, jämväl opansrade, fartyg. Han idkade äfven artilleristiska studier och var 1891--94 flottans artilleriinspektör. Under de därpå följande 5 åren togs han i anspråk som eskaderchef, hvarvid han vann berömmelse som taktiker och strateg. 1899--1904 var M. befälhafvande amiral i Kronstadt, där hans mångsidiga verksamhet gjorde sig i hög grad gällande. När kriget med Japan utbröt i febr. 1904, utnämndes M. till högste befälhafvare öfver ryska Stillahafsflottan. Anländ till Port Arthur i mars s. å., ingrep han genast med stor kraft för att upprycka den demoraliserade Port Arthur-eskadern, ordnade sjöbevakningen kring fästningen, gjorde upprepade utbrytningar med eskadern, utlade offensiva mineringar och hämmade genom sin verksamhet i hög grad de japanska operationerna. Men 13 april 1904, då han efter en expedition till sjöss skulle återvända till Port Arthur, stötte hans flaggskepp "Petropavlovsk" mot en mina, sprängdes och sjönk inom en minut. M. med stab och största delen af besättningen omkom härvid. -- Ytterst hängifven sitt yrke, framhöll M. ofta, hurusom under allt fredsarbete tanken måste riktas på krigets fordringar. H. W-l. Makarska (Macarsca), stad i Dalmatien vid foten af Biokovo (1,762 m.), midtemot ön Brazza. 1,805 inv. (1900; som kommun 11,016) hvilka äro serbokroater. Sjöfart, fiske, oliv- och vinodling. M. var ett blomstrande romerskt samhälle under namnet Mocrum och biskopssäte till 639, då det förstördes af avarerna. Det senare upprättade stiftet gick 1830 upp i Spalatos. J. F. N. Mäkart, Hans, österrikisk målare, f. 29 maj 1840 i Salzburg, d. 3 okt. 1884 i Wien, studerade från 1858 vid akademien i Wien, ansågs på den tiden sakna talang och öfverflyttade 1859 till München, där han 1861-65 var elev af Piloty. Han utställde där Lavoisier i fängelse (1862) och Förnämt aftonsällskap i Venezia (1863). Redan i hans tidiga målningar var hans koloristiska läggning uppenbar och likaså hans förmåga som iscen- Trvckt den 20/5 12 sättare af situationsbilder i historisk kostym och som lysande stoffmålare. Han besökte London, Paris och Italien, väckte uppseende genom Moderna amaretter (triptyk på guldgrund, 1868) och ännu mera genom den 7 m. långa målningen Pesten i Florens, som utställdes i, Tysklands större städer och i Paris. Efter denna följde Julia på bår (Wien, kejs. galleriet). 1869 mottog han af kejsaren kallelse till Wien, där staten byggde åt honom en ateljé, som han inredde med oerhörd prakt. De följande åren målade han Abundantia (Nya pinakoteket i München), två målningar i fris-form med ett vimmel af figurer, stoffer, blommor och frukter - det hela närmast att uppfatta som en väggdekoration, där målaren ej försökt ge annat än en ögonfägnad. I Caterina Cornaro mottagande Venezias hyllning (1873, Berlins na-tionalgalleri) gaf han ett praktstycke, där hans yppiga fantasi och effektfulla kompositionsförmåga triumferade. Efter en vistelse i Egypten målade M. ett nytt praktstycke, Kleopatra på Nilen (1876, museet i Stuttgart), och till världsutställningen i Paris 1878 den väldiga duken Karl V:s intag i Antiverpen (Hamburgs Kunsthalle, numera magasinerad, sedan färgerna svartnat). Efter denna följde De fem sinnena (fem figurtaflor, 1879, i kejs. galleriet i Wien). Där finnas äfven Ariadnes triumf och Ljusets seger öfver mörkret m. fl. skisser till väggmålningar i galleriets trapphus, af hvilka endast några lynettbilder .- 7 ryktbara konstnärer med deras ryktbara kvinnliga modeller - blefvo utförda. 1879 blef M. professor vid akademien i Wien. S. å. upplefde han sin största triumf, då han iscensatte konstnärernas hyllningståg vid kejsarparets silfverbröllop (hans skisser till tåget upptaga nära 100 m. i längd). Tåget prisas som det mest praktfulla i sin art, som förekommit. Nya större målningar följde: Dianas jakt (1880), Våren (badande kvinnor i en italiensk renässanspark, 1884, Dresdengalleriet). M. målade därjämte landskap, stilleben och många porträtt, flertalet i historisk kostym. Under sina sista år gjorde han äfven arkitekturskisser, byggde på papperet fantastiska palats af öfverflödande rikedom. Under 1870-talet behärskade M. konst-lifvet i Wien, och hans inflytande sträckte sig vida omkring; det påverkade det tyska måleriet liksom smaken öfver hufvud - äfven i rumsinredning (dra-perier, Makartsbuketter) -, och det gick utom Tysklands gränser. Det forcerade, rastlösa arbetet och ej minst konstnärens uppjagade, excentriska fantasilif undergräfde hans hälsa och orsakade hans död. Han hade förutsättningar att bli en betydande målare; färgen spelar för honom en större roll än för någon tysk målare af hans föregångare, men hans konst saknar naturgrunden, den omedelbara friskheten. Han bygger på vene-zianerna från 1500-talet, på Tizian och Paolo 17 b. 19