Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Makkabéer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sion l. Davids borg (se Jerusalem, sp. 1368)
stått, en fästning, som behärskade templet med
dess förgårdar (denna fästning förblef i syrernas
besittning till 142–141 f. Kr.). I själfva templet
uppfördes i dec. 168 ett altare för en hednisk
gud (Zeus Olympios eller Antiochos själf?), och i
alla andra städer påbjödos offer till de hedniske
gudarna. För att öfvervaka genomförandet af dessa
vanvettiga påbud utsändes kungliga ämbetsmän till
alla delar af landet. Af judarna nöjde sig de fromme
(hasidim, asidéerna) med ett passivt motstånd,
och för att stärka deras tro och tålamod skref
förf. till Daniels bok sitt verk. Men
Mattatias i Modeïn (i västra delen af Juda) höjde tappert
upprorsfanan genom att döda en affällig jude, som
stod i begrepp att offra på det i hans by uppresta
hedniska altaret; på samma gång nedgjorde han den
hedniske öfveruppsyningsmannen. Därefter måste han
med sina fem söner och andra likasinnade fly till
Juda öken, där han organiserade ett gerillakrig, som
i förstone syntes hopplöst, men småningom kröntes
med framgång, så att allt flera samlades omkring
den tappre patrioten. M. dog antagligen (167)
redan ett år efter sitt djärfva dåd. Men kampen
fortsattes af hans söner, af hvilka Judas Makkabeus
blef de kämpandes ledare (166/5–160/1). Denne
lyckades besegra ej blott de syriske fältherrarna
Apollonius och Seron, som efter hvarandra sändes
för att kufva upproret, utan ock en ännu större
styrka under anförande af Gorgias (i västra delen
af landet) och en ny ännu större krigshär, anförd
af Lysias, i närheten af Hebron (165). Därefter
intog Judas M. Jerusalem och kunde så sätta sig i
besittning af templet, som (dec. 165) renades och
fick sin gamla judiska kult återställd; till minne
häraf instiftades den s. k. tempelinvigningsfesten
(chanukafesten). Därefter kunde han obehindrad af
syrerna inlåta sig i lyckliga strider mot grannfolken
i s., ö. och n. Men då han började belägra borgen
i Jerusalem, ryckte Lysias, som var förmyndare för
den 164 aflidne Antiochos Epifanes’ omyndige son,
med en ny, ännu större här in i landet, och mot
den kunde Judas M. ej hålla stånd. Lysias måste
emellertid på grund af tronstridigheter i Syrien
lämna landet och gaf därför, för att få fred i landet,
judarna religionsfrihet, så att ställningen då (162)
var densamma som före Antiochos Epifanes’ tid. Då man
från Syrien ville påtvinga judarna en öfverstepräst
(Alkimos), som visade sig vara en fiende till de
fromme, fann Judas ny anledning till strid, och
lyckan var honom fortfarande bevågen, så att han
161 tillfogade den syriske fältherren Nikanor ett
afgörande nederlag, till minne hvaraf en årlig fest
(Nikanordagen, 13 Adar) sedan firades. Men året därpå
dukade dock hjälten under i striden mot en ny syrisk
fältherre, Bacchides. Nu öfvertogs ledningen af
Judas’ broder Jonatan (161–143), hvilken tack vare
sin förslagenhet och smidighet förstod att begagna
sig af de rådande tronstridigheterna i Syrien, så att
han blef 153 utnämnd till öfverstepräst och 150 till
militär och civil guvernör öfver landet samt längre
fram t. o. m. kunde eröfra fristäderna Askalon och
Gasa. Till slut blef han dock tagen till fånga och
mördad. Jonatans regering medförde en vändning i den
makkabeiska historien, som hade till följd
en rubbning i de gamla
partiförhållandena. Makkabéerna hade börjat som
trons och de frommes försvarare; sedan de blifvit
öfverstepräster och världsliga furstar, skildes
de från de fromme och närmade sig sadducéerna. Ett
tecken på den urartning i världslig riktning, som
makkabéerdömet antagit, framträdde tydligt i den
tredje brodern Simons historia (143–135). Han lyckades
visserligen fullfölja Jonatans verk, så att äfven
han af folket erkändes som öfverstepräst, härförare
och regent och fick denna värdighet tillförsäkrad åt
sin släkt; därjämte skaffade han landet frihet från
att erlägga skatt till syrerna och eröfrade tillika
syrerborgen i Jerusalem. Men till tack härför blef han
tillika med två söner mördad af sin egen måg. Simons
efterlefvande son, Johannes Hyrkanos (135–105),
skaffade sig en här af legotrupper och eröfrade med
den en rad städer, såsom Sikem, Samaria, underkufvade
edomiterna och tvang dem att antaga omskärelsen. Men
samtidigt skilde han sig allt längre från de fromme
(som numera kallade sig "fariséer"). Och under hans
efterträdare förlorade det makkabeiska herraväldet
än mer af sin första glans. Hans äldste son, Juda,
som var vän af den grekiska kulturen och kallade sig
Aristobulos (lat. Aristobulus, 104–103), antog titel
af konung och underlade sig ituréerna i Galiléen,
som liksom edomiterna tvungos att låta omskära
sig. Aristobulos’ broder, Alexander Jannai
(lat. Jannæus, 103–76), var en rå och vällustig
tyrann, som till stor del var stadd på krigsfot
i olika trakter och därunder lyckades eröfra flera
hellenistiska städer ö. om Jordan och vid Medelhafvet,
men äfven lät sina egna undersåtar känna sin grymhet;
50,000 judar skola under ett mångårigt inbördes
krig ha fått sätta lifvet till, så att fariséerna
i sin förbittring t. o. m. kallade syrerna till
hjälp. Hans änkedrottning, Alexandra (76–67), den enda
kvinna utom Atalja, som suttit på tronen i Israel,
gynnade i stället det fariseiska partiet, så att sedan
Hyrkanos’ tid afskaffade fariseiska lagstadganden åter
infördes. Öfversteprästämbetet hade hon öfverlämnat
åt sonen Hyrkanos II. Men efter hennes död uppstodo
stridigheter mellan denne och hennes andre son,
Aristobulos II, som hyllade sadduceiska tänkesätt och
genom broderns eftergift äfven blef öfverstepräst och
konung. Men nu blandade sig ståthållaren i Iduméen
Antipatros (lat. Antipater; se Herodianska dynastien)
in i judarnas historia och tog parti för Hyrkanos. Af
de sålunda uppkomna inbördes striderna begagnade
sig Pompejus (år 63) och tog landet under romarnas
skydd. Judarna blefvo nu skattskyldiga under Rom,
och landet ställdes, sedan det förminskats med de af
makkabéerna eröfrade hellenistiska städerna, under den
nyss upprättade prov. Syrien. Hyrkanos fick nöja sig
med öfversteprästvärdigheten, och ehuru han sedan af
Cæsar upphöjdes till "etnark", var det nu Antipatros
och hans son Herodes (den store), som förde spiran
öfver judarna under Roms öfverhöghet. År 40 lyckades
det Aristobulos II:s son Antigonos att med
parternas stöd tillvälla sig hasmonéernas gamla
tron, som han dock redan år 37 måste afstå till
Herodes den store. Litt.: E. Schürer, ’’Geschichte
des jüdischen volkes im
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
