Sion l. Davids borg (se Jerusalem, sp. 1368) stått, en fästning, som behärskade templet med dess förgårdar (denna fästning förblef i syrernas besittning till 142--141 f. Kr.). I själfva templet uppfördes i dec. 168 ett altare för en hednisk gud (Zeus Olympios eller Antiochos själf?), och i alla andra städer påbjödos offer till de hedniske gudarna. För att öfvervaka genomförandet af dessa vanvettiga påbud utsändes kungliga ämbetsmän till alla delar af landet. Af judarna nöjde sig de fromme (hasidim, asidéerna) med ett passivt motstånd, och för att stärka deras tro och tålamod skref förf. till Daniels bok sitt verk. Men Mattatias i Modeïn (i västra delen af Juda) höjde tappert upprorsfanan genom att döda en affällig jude, som stod i begrepp att offra på det i hans by uppresta hedniska altaret; på samma gång nedgjorde han den hedniske öfveruppsyningsmannen. Därefter måste han med sina fem söner och andra likasinnade fly till Juda öken, där han organiserade ett gerillakrig, som i förstone syntes hopplöst, men småningom kröntes med framgång, så att allt flera samlades omkring den tappre patrioten. M. dog antagligen (167) redan ett år efter sitt djärfva dåd. Men kampen fortsattes af hans söner, af hvilka Judas Makkabeus blef de kämpandes ledare (166/5--160/1). Denne lyckades besegra ej blott de syriske fältherrarna Apollonius och Seron, som efter hvarandra sändes för att kufva upproret, utan ock en ännu större styrka under anförande af Gorgias (i västra delen af landet) och en ny ännu större krigshär, anförd af Lysias, i närheten af Hebron (165). Därefter intog Judas M. Jerusalem och kunde så sätta sig i besittning af templet, som (dec. 165) renades och fick sin gamla judiska kult återställd; till minne häraf instiftades den s. k. tempelinvigningsfesten (chanukafesten). Därefter kunde han obehindrad af syrerna inlåta sig i lyckliga strider mot grannfolken i s., ö. och n. Men då han började belägra borgen i Jerusalem, ryckte Lysias, som var förmyndare för den 164 aflidne Antiochos Epifanes' omyndige son, med en ny, ännu större här in i landet, och mot den kunde Judas M. ej hålla stånd. Lysias måste emellertid på grund af tronstridigheter i Syrien lämna landet och gaf därför, för att få fred i landet, judarna religionsfrihet, så att ställningen då (162) var densamma som före Antiochos Epifanes' tid. Då man från Syrien ville påtvinga judarna en öfverstepräst (Alkimos), som visade sig vara en fiende till de fromme, fann Judas ny anledning till strid, och lyckan var honom fortfarande bevågen, så att han 161 tillfogade den syriske fältherren Nikanor ett afgörande nederlag, till minne hvaraf en årlig fest (Nikanordagen, 13 Adar) sedan firades. Men året därpå dukade dock hjälten under i striden mot en ny syrisk fältherre, Bacchides. Nu öfvertogs ledningen af Judas' broder Jonatan (161--143), hvilken tack vare sin förslagenhet och smidighet förstod att begagna sig af de rådande tronstridigheterna i Syrien, så att han blef 153 utnämnd till öfverstepräst och 150 till militär och civil guvernör öfver landet samt längre fram t. o. m. kunde eröfra fristäderna Askalon och Gasa. Till slut blef han dock tagen till fånga och mördad. Jonatans regering medförde en vändning i den makkabeiska historien, som hade till följd en rubbning i de gamla partiförhållandena. Makkabéerna hade börjat som trons och de frommes försvarare; sedan de blifvit öfverstepräster och världsliga furstar, skildes de från de fromme och närmade sig sadducéerna. Ett tecken på den urartning i världslig riktning, som makkabéerdömet antagit, framträdde tydligt i den tredje brodern Simons historia (143--135). Han lyckades visserligen fullfölja Jonatans verk, så att äfven han af folket erkändes som öfverstepräst, härförare och regent och fick denna värdighet tillförsäkrad åt sin släkt; därjämte skaffade han landet frihet från att erlägga skatt till syrerna och eröfrade tillika syrerborgen i Jerusalem. Men till tack härför blef han tillika med två söner mördad af sin egen måg. Simons efterlefvande son, Johannes Hyrkanos (135--105), skaffade sig en här af legotrupper och eröfrade med den en rad städer, såsom Sikem, Samaria, underkufvade edomiterna och tvang dem att antaga omskärelsen. Men samtidigt skilde han sig allt längre från de fromme (som numera kallade sig "fariséer"). Och under hans efterträdare förlorade det makkabeiska herraväldet än mer af sin första glans. Hans äldste son, Juda, som var vän af den grekiska kulturen och kallade sig Aristobulos (lat. Aristobulus, 104--103), antog titel af konung och underlade sig ituréerna i Galiléen, som liksom edomiterna tvungos att låta omskära sig. Aristobulos' broder, Alexander Jannai (lat. Jannæus, 103--76), var en rå och vällustig tyrann, som till stor del var stadd på krigsfot i olika trakter och därunder lyckades eröfra flera hellenistiska städer ö. om Jordan och vid Medelhafvet, men äfven lät sina egna undersåtar känna sin grymhet; 50,000 judar skola under ett mångårigt inbördes krig ha fått sätta lifvet till, så att fariséerna i sin förbittring t. o. m. kallade syrerna till hjälp. Hans änkedrottning, Alexandra (76--67), den enda kvinna utom Atalja, som suttit på tronen i Israel, gynnade i stället det fariseiska partiet, så att sedan Hyrkanos' tid afskaffade fariseiska lagstadganden åter infördes. Öfversteprästämbetet hade hon öfverlämnat åt sonen Hyrkanos II. Men efter hennes död uppstodo stridigheter mellan denne och hennes andre son, Aristobulos II, som hyllade sadduceiska tänkesätt och genom broderns eftergift äfven blef öfverstepräst och konung. Men nu blandade sig ståthållaren i Iduméen Antipatros (lat. Antipater; se Herodianska dynastien) in i judarnas historia och tog parti för Hyrkanos. Af de sålunda uppkomna inbördes striderna begagnade sig Pompejus (år 63) och tog landet under romarnas skydd. Judarna blefvo nu skattskyldiga under Rom, och landet ställdes, sedan det förminskats med de af makkabéerna eröfrade hellenistiska städerna, under den nyss upprättade prov. Syrien. Hyrkanos fick nöja sig med öfversteprästvärdigheten, och ehuru han sedan af Cæsar upphöjdes till "etnark", var det nu Antipatros och hans son Herodes (den store), som förde spiran öfver judarna under Roms öfverhöghet. År 40 lyckades det Aristobulos II:s son Antigonos att med parternas stöd tillvälla sig hasmonéernas gamla tron, som han dock redan år 37 måste afstå till Herodes den store. Litt.: E. Schürer, ''Geschichte des jüdischen volkes im