zeitalter Jesu Christi" (1901, 3:e uppl. I, s. 179--301, och där anförda källor). E. S-e. Makkabéerböckerna (Makkabéernas böcker), fyra judiska skrifter. Af de under benämningen Makkabéerböcker gående skrifterna ha "Vulgata" (den latinska bibelöfv.) och Luthers bibelöfversättning, som sedan följes af den svenska bibeln, upptagit endast två. Första M.-boken berättar judarnas historia alltifrån Antiochos Epifanes' uppträdande t. o. m. makkabéern Simons död (tiden 175--135 f. Kr.; se Makkabéer). Den är urspr. skrifven på hebreiska eller arameiska under tiden före Pompejus' ingripande i judarnas historia (63 f. Kr.), men efter Johannes Hyrkanos' död (105 f. Kr.), alltså i stort sedt omkr. 100 f. Kr. Till vår tid har den kommit i grekisk öfv. Förf. har varit en lagen hängifven troende jude, som varit uppfylld af beundran för makkabéernas hjältebedrifter och i skildringen af Simons regering lagt in nästan en messiansk klang. I olikhet med förf. till den äldsta hebreiska litteraturen låter han aldrig makkabéernas framgångar vara frukten af Guds omedelbara ingripande, utan af deras krigiska tapperhet och politiska klokhet. Då förf. råder öfver en stor mängd historiska detaljer och framställer händelser i klar ordning, har man i det stora hela anledning att betrakta honom som trovärdig. Att boken blifvit bevarad till vår tid, därför ha vi att tacka de alexandrinske judarna, som upptogo den i sin bibel ("Septuaginta"). Från den grekiska bibeln öfvergick boken till "Vulgata", medan Luther och den svenska bibeln satt den samt de andra apokryferna under en särskild rubrik: "böcker, som ej finnas i den hebreiska bibeln -- men äro nyttiga att läsa". -- Andra M.-boken, som eg. är ett sammandrag af ett större verk, författadt af lason af Cyrene (2: 24), behandlar händelserna under tiden 175--161 och förhåller sig till 1:a M.-boken, liksom Krönikeböckerna förhålla sig till Konungaböckerna, i det den genom inryckande af legendartade utsmyckningar sträfvar att göra historien uppbygglig. I flera fall afviker dess framställning så starkt från den 1:a bokens, att hvarje harmoniseringsförsök är omöjligt. I sådana fall torde den 1:a bokens framställning förtjäna företräde. Men i andra stycken råder äfven den 2:a boken, särskildt i redogörelsen för det makkabeiska upprorets uppkomst, öfver en sådan rikedom af detaljer, att den, låt vara med kritik, kan användas som historisk urkund. lason af Cyrene torde ha lefvat ej långt efter 161, och epitomatorn, förf. till 2:a Makk., torde ha varit känd af Filon och Hebréerbrefvets förf. (jfr Hebr. 11: 35 med 2:a Makk. 6 f.). I spetsen för boken står (kap. 1: 1--2: 19) ett par bref (från judarna i Palestina till deras trosbröder i Egypten, med en uppmaning till de senare att fira tempelreningsfesten), hvilka ej ha något närmare samband med innehållet i boken och därför af de fleste betraktas som senare tillagda aktstycken. I motsats till den 1:a boken har den 2:a, likasom dess källa, lasons af Cyrene verk, från början skrifvits på grekiska. Dess historia har varit densamma som den 1:a bokens. -- Tredje M.-boken innehåller en på grekiska skrifven smaklös legendarisk skildring af, huru Ptolemaios IV Filopator (222--205 f. Kr.) från att vara en fiende till judarna förvandlades till att bli deras vän och välgörare. Då den åsyftade Ptolemaios IV lefde ett godt stycke före makkabéertiden, bär boken (alltsedan Eusebios) med orätt sitt namn. Den torde ha författats omkr. 40 e. Kr. I den latinska kyrkan synes den aldrig ha varit känd, hvarför den ock saknas i "Vulgata". Däremot förekommer den i vissa handskrifter af "Septuaginta". -- Fjärde M.-boken är en, likaledes på grekiska affattad, lärd skrift, som med ledning af de i den 2:a boken skildrade troshjältarna vill visa, att tron och förnuftet äro starka nog att besegra de naturliga affekterna och skapa den sanna lyckan. Boken, som synes vara skrifven före år 70 e. Kr., har inom den kristna kyrkan antingen följt med vissa af "Septuagintas" handskrifter eller Josefos' verk. Litt.: E. Schürer, "Geschichte des jüdischen volkes", 4:e uppl. III (1909), och E. Kautzsch, "Apokryphen und Pseudepigraphen" (1898). E. S-e. Makkabéermynt, de första hos judarna slagna mynten, präglades under makkabéerdömet omkr. 145--63 f. Kr. och utgjordes dels af silfvermynt (schekel), dels af kopparmynt. De buro i prägeln (se fig.) en kalk, liljor, tempelfasad, fruktkorgar e. d., och inskrifterna voro affattade på hebreiska eller (mera sällan) grekiska.

Silfvermynt, slaget för Simon Makkabeus 143 f. Kr.

Makkari. Se M a q q a r i. Makkéf. Se Me the g. Maklighet 1. Stadighet, skpsb., kallas ett fartygs förmåga att hålla sig upprätt i sjögång. Jfr M e t a c e n t r u m. C. K. S. Mako (M a c c o, Mac k o), ett slags bomull. Se Bomullsindustri, sp. 1055. Makö [ma'kå], hufvudstad i ungerska komitatet Csanåd, nära högra stranden af Maros. Säte för en rom.-katolsk biskop (af Csanåd), som dock vanligen residerar i Temesvår. 34,893 inv. (1910), nästan alla magyarer af olika bekännelser. Jordbruk, vin- och trädgårdsodling. (J- F. N.) Makololo, en till betsjuananegrerna i Afrika hörande stam. De äro urspr, basutos, som under höfdingen Sebituane ha dragit mot n. Livingstone, som har skildrat Sebituanes historia, omtalar honom som en tapper krigare och som en, i motsats till andra negerhöfdingar, mild och rättvis man. Under otaliga mödor trängde han och hans folk mot n., tills de slogo sig ned emellan Sambesi och Tschaba. Där grundlade Sebituane ett väldigt rike, som vid hans död, 1851, sträckte sig från Sambesi i s. till Lundarikets gränser i n. Emellertid började riket redan under hans efterföljare, Sekeletu, förfalla, och det var omöjligt att hålla samman alla underkufvade folk. Då Sekeletu dog, 1864, gjorde marutserna uppror, och makololo utrotades utom några spridda hopar, som bo i det till Brittiska Central-Afrika hörande Makolololand (se N j a s s a-