sig órang malaja (malajmän, d. v. s. äkta, civiliserade malajer), till skillnad såväl från orang benúa (landets män) eller orang-útang (vildmän) som från orang-laut (sjömän, oftast sjöröfvare = engelsmännens sea-gipsies, hafszigenare), inneha större delen af halfön Malakka, där de bilda flera små stater, samt södra och östra Sumatra och förekomma äfven i mindre grupper under inhemska regenter på Borneo samt Suluöarna, Molukkerna och de små Sundaöarna. De "äkta" malajerna, hvilkas antal uppskattas till omkr. 4 mill., bilda således ingen politisk enhet, men känna sig dock öfverallt som ett enda folk med gemensamhet i språk, litteratur, religion (islam) och seder. De skildras som i allmänhet stillsamma, tystlåtna och höfliga i umgänget, snälla mot sina kvinnor, barn och husdjur samt frihetsälskande, men därjämte som trolösa, hämndgiriga och njutningslystna. De hänföras lätt af sina lidelser (svartsjuka, spelpassion m. m.) och gripas då af ett verkligt raseri, störta ursinnigt fram och döda eller såra alla, som de möta (ámuk). Af andra sedvänjor, hvilka närma malajerna och indo-kineserna (se d. o.) till hvarandra, må nämnas pålbyggning, tuppfäktning, "hufvudjakt" (se C. Bock, "Hufvudjägarna på Borneo", 1884), smak för rutten fisk och motvilja mot mjölk m.m. Såväl i jordbruk som i handel och skeppsfart äro malajerna driftiga, och som utmärkt skickliga anses de i guld- och järnarbeten, elfenbens- och träsnideri, guldstickad sidenväfnad, skeppsbyggen och vapensmide (kris, dolk, och kléwang, svärd). -- Malajernas egentliga hemort anses vara det inre af Sumatra, där de tidigt mottogo civilisation genom inder från Malabarkusten och under medeltiden bildade ett blomstrande rike i Menangkabau. På 1100-talet skola de, enligt sina egna historie-skrifvare, under sin furste Turi Búang ha invandrat på Malakkahalfön och grundlagt Singapore (Lejonstaden). Under följande årh. utbreddes deras välde öfver hela halfön. Hufvudstaden Malakka grundlades 1252, och tjugu år därefter öfvergick dess sultan, Muhammed schah, med hela sitt folk till islam. Sedan dess utbredde sig deras makt och religion allt vidare kring Indiska arkipelagen, och med sina talrika fartyg stodo de i liflig handelsförbindelse med hela Orienten, mellan Arabien och Kina. Under 1500-talet störtades deras välde af portugiserna, hvarefter dels dessa, dels holländare och engelsmän omöjliggjort hvarje större politisk sammanslutning. Af de små staterna stå de på norra Malakkahalfön (Ligor, Singora o. a.) under siamesisk lydnad, andra däremot under engelskt skydd eller äro själfständiga (se Malajiska skyddsstaterna). På Sumatra är Atjeh själfständigt, medan Siak blott nominellt, Menangkabau, Palembang och Lampong faktiskt lyda under holländarna, hvilka ha öfverhöghet äfven öfver de små malajiska furstendömena Bandjermasin, Pontianak och Sambas på Borneo samt bugi- och makassarstaterna på Celebes. H.A.* Malajiska arkipelagen. Se Indiska arkipelagen. Malajiska halfön. Se Malakka. Malajiska hönsrasen tillhör stridshönsen och är mycket gammal. Från Indien kom den till Grekland och Rom samt senare till England och europeiska fastlandet. Numera förekommer den i alla världsdelar och har visat sig vara synnerligen lämplig för tuppfäktning. Benstommen är kraftig och kroppen resligt byggd. Sju olika färgvarieteter förekomma, af hvilka den ljusbruna är äldst. Bruna och rent hvita färger äro vanliga, svarta och skäckiga däremot sällsynta. H.F. Malajiska rasen l. Malajisk-polynesiska rasen omfattar enligt nyare etnologer den bruna, släthåriga befolkningen på Indiska och Stilla hafvens öar jämte halfön Malakka, med uteslutande af australierna och de svarte, krushårige papua på Nya Guinea. Efter denna bestämning, hvarvid rasen erhåller i det närmaste samma omfattning som malajisk-polynesiska språkstammen (se d. o.), delas den i två grupper: den asiatiska, malajerna, och den polynesiska, polynesierna. De senare kallas äfven polynesiska malajer till skillnad från de asiatiske. De typiska kännetecknen för den malajiska rasen äro: brakycefal hufvudskål (med varierande breddindex från 73 hos maori till 82 hos javaner), framskjutande kindknotor, svarta, ofta sneda ögon, liten näsa med stora näsborrar, stor mun med utstående tänder, svart, groft, slätt hår, svag skäggväxt, gulbrun hy samt smärt, valbildad kropp, under europeisk medelhöjd, med späda extremiteter, tunna vader samt små händer och fötter. Från denna typ afvika dock ej obetydligt två grupper, hvilka hufvudsakligen af språkliga skäl ännu räknas till den malajiska rasen, nämligen: 1) bland polynesierna de s.k. mikronesierna och melanesierna på öarna närmast n. och ö. om Nya Guinea, hvilka, med mera krusigt hår, betydligt mörkare hy, lägre breddindex och åtskilliga andra fysiska egenskaper, stå närmare papua, och 2) bland malajerna en del stammar på Sumatra (bata, orang, kabu o. a.) och Borneo (dajak, kajaner), hvilkas resliga, kraftiga gestalt, bruna, vågiga hår, ljusare hy och i allmänhet mer "europeiska" utseende förmått åtskilliga antropologer (Hamy o. a.) att här antaga ett äldre kaukasiskt människoslag, s.k. "indonesier". Dessa skulle då, liksom de urspr. papuanske mikro- och melanesierna, uppgått i den öfverlägsnare malajiska rasen och antagit dess språk. På grund af den ofvan beskrifna typens likhet med den mongoliska antaga några forskare, såsom Wallace och Peschel, att den malajiska rasen är endast en sydlig gren af den mongoliska och att den således haft sitt egentliga hemvist på Malakkahalfön. Enligt den allmännare åsikten (Fr. Müller o.a.) är den malajiska rasen lika ursprunglig som den mongoliska och förlägges dess hemort till det inre af Sumatra. De förnämsta civiliserade folken af denna ras äro de egentlige malajerna och javanerna (se Java, Javanska språket och litteraturen, Malajer, Malajiska språket och litteraturen). -- Jfr Wallace, "Malay archipelago" (10:e uppl. 1898), Peschel, "Völkerkunde" (7:e uppl. 1897), Lesson, "Les polynesiens" (1882), Bastian, "Indonesien oder die inseln des malayischen archipels" (1884), Fornander, "The polynesian race" (1877-86), F. Swettenham, "Malay sketches" (1895), "The real Malay" (1899), Clifford, "Studies in brown humanity" (1898) och "In a corner of Asia" (1899) och W.W. Skeat, "Malay magic" (1900). H.A.*