hela Indiska och Stilla hafvens övärld från och med Madagaskar i v., Malakka-halfön, Formosa och Hawaiiöarna i n., Påskön i ö. samt Nya Zeeland i s., men med uteslutande såväl af alla det australiska fastlandets tungomål som ock af papuaspråken på Nya Guinea och några angränsande öar. Denna språkstam, hvars sammanhörighet bevisats af W. von Humboldt ("Die kawi-sprache", 1839) och H. von der Gabelentz ("Die melanesischen sprachen", 1873), delar sig i tre stora grenar: 1) den polynesiska, som talas från Nya Zeeland till Hawaii och Påskön (jfr Lesson, "Les polynésiens", 1882, och Fornander, "The polynesian race", 1878-85). Se Polynesiska språk; 2) den melanesiska, som talas på de flesta mikronesiska öar (Karolinerna, Marshall- och Gilbertöarna) och melanesiska öar (Fidji, Nya Hebriderna, Salomonöarna, äfvensom Nya Kaledonien. Jfr von der Gabelentz' ofvan anförda arbete); 3) den malajiska gruppen med dess två underafdelningar (se Malajiska språk). Af dessa anses den polynesiska språkgrenen stå närmast det gemensamma urspråket och den malajiska vara genom formell utveckling längst aflägsen därifrån. Morfologiskt karakteriseras språkstammen däraf, att roten, som i sin för oss analytiskt gifna form är urspr. tvåstafvig, därjämte är ett verkligt ord i språket, som kan uppträda vare sig som nomen eller verb eller partikel. Dock går språkutvecklingen tydligen därhän att alltmer skilja ordslagen från hvarandra äfven i den yttre formen. Grammatiskt kön saknas, men rikt utvecklade äro däremot de formella medel, genom hvilka ordbildning och flexion åstadkommas, nämligen icke blott prefigering och suffigering, såsom i våra språk, utan äfven infigering och delvis eller oftare fullständig reduplikation. Sedan Bopps försök att ansluta ifrågavarande språkstam till den indoeuropeiska ("Ueber die verwandtschaft der malay.-polynes. sprachen mit den indo-germanischen", 1841) fullständigt misslyckats och äfven M. Müllers sammanfattande af dessa språk med de ural-altaiska, dravidiska och andra till en stor turansk språkfamilj visats sakna giltiga grunder, utgör malajisk-polynesiska språkstammen tills vidare en både till ordrötter och formbildning fullt fristående språkgrupp. -- Jfr Fr. Müller, "Grundriss der sprachwissenschaft" (bd 2, 1879 f.), Cust, "A sketch of the modern languages of Oceania" (1888), Codrington, "The melanesian language" (1895), Brandstetter, "Malajo-polynesische forschungen" (6 hftn, 1892-98), "Monographien zur indonesischen sprachforschung" (intill 1912 9 häften utkomna), och Ferrand, "Essai de phonétique comparée du malais et des dialectes malgaches" (1909). H.A. (K.F.J.) Malajo-javanska språkgruppen. Se Malajiska språk. Malajo-kineser är ett af Peschel, hufvudsakligen för att utrota det äldre, enligt hans åsikt olämpliga uttrycket "indo-kineser", infördt gemensamt namn på de särskilda, till mongoliska rasen hörande folkgrupper, som af andra benämnas "kineser", "indo-kineser" och "tibetaner". H.A. Malakandpasset [mä'lekänd-] i Indiens Northwest frontier province, förenande det brittiska distriktet Peshawar med Swatdalen, fick betydelse för engelsmännen först 1895 under Chitralfälttåget, då 7,000 pathaner höllo det besatt, men undandrefvos af sir Robert Low. Efter fälttåget anlades där ett befäst läger för att bevaka vägen till Chitral, och det har ännu en militärpost och en politisk agent. 1897 företogo swaterna ett angrepp på M. och den närliggande posten vid Chakdara, hvilket gaf anledning till Malakandexpeditionen. Wbg. Malakaner. Se Molokaner. Mala Kapela, bergsträcka. Se Kapela. Malakias, gängse namn för en af de mindre profeterna. Se Maleaki. Malakias (irl. Maelsechlainn), konung af Irland, f. 949, d. 1022, tillhörde den gamla Hy-Niall-dynastien, erkändes 980 som öfverkonung på Irland och besegrade s. å. nordmännen vid Tara. Han utkämpade på 990-talet hårda strider mot sin medtäflare Brian, nödgades 1002 erkänna denne som öfverkonung (ardri), men återfick till namnet denna värdighet efter Brians död 1014 i slaget vid Clontarf. Jfr Irland, sp. 858. V.S-g. Malakias, ärkebiskop af Armagh på Irland, f. omkr. 1094, d. 1148 i Clairvaux, var 1127-37 ärkebiskop, reorganiserade klosterväsendet på Irland och bidrog till införandet af den romerska liturgien. 1190 kanoniserades han. -- Den s. k. Malakias' profetia består af korta karakteristika af 111 påfvar alltifrån Celestinus II (1143). Med den siste af dessa påfvar, som skall bära namnet Petrus, skall romerska kyrkan undergå en sista förföljelse, Rom förstöras och yttersta dagen bryta in. Pius X är den 103:e i ordningen, och utsagan om honom är "Ignis ardens", lågande eld; för nästa påfve är devisen "Religio depopulata". Enligt sin egen uppgift skulle denna profetia vara uttalad af ärkebiskop M., och mängden af katoliker torde fortfarande vara öfvertygad om profetians riktighet. I verkligheten tillkom den mellan 16 sept. och 4 dec. 1590 för att påverka påfvevalet och offentliggjordes första gången af benediktinmunken Vion 1595. Bollandisterna öppnade i slutet af 1600-talet kritiken mot densamma, men ännu på 1900-talet har förts lärd strid om dess äkthet (Maître, Paris 1901, för äktheten; mot densamma "Analecta Bollandiana", 1903). Jfr 0'Laverty "Life of S. Malachy" (1899). Hj.H-t. Malakit Wallerius (af grek. mala'che, malva), miner., ett kopparhaltigt mineral (se Kopparmalmer), utmärkt genom vackert smaragdgrön till spanskgrön färg. Malakiten är oftast finstrålig eller tät, med njurformig yta eller ock utbildad i stalaktitiska former, och sällan kristalliserad, då i monoklina systemet. Hårdheten 3,5-4. Eg. v. 3,7-4,1. Diamantglans till sidenglans. Malakiten består af vattenhaltigt basiskt kopparkarbonat, Cu₂ (OH)₂ C0₃, smälter för blåsröret på kol till metallisk koppar. Den löses under kolsyreutveckling i syror och äfven i ammoniak. -- Malakit är en vanlig förvittringsprodukt af kopparhaltiga mineral, t. ex. kopparkis, kopparglans, falerts, kuprit och azurit, äfvensom af gedigen koppar. Den förekommer därför i smärre kvantiteter allmänt vid utgåendet af kopparförande malmlager, där dessa varit utsatta för atmosfärilierna. Den s. k. ærugo nobilis, bildad på gamla koppar- och bronsföremål, har malakitens sammansättning. Där malakit anträffas i större stycken,