gan, sakai l. jakun och malajer. De förstnämnde, som vanligen gå under namnet malajer, äro negritos, småväxta, mörka, mycket prognata och med kort ulligt hår, fäst vid hufvudet i små krusiga lockar. De synas tillhöra södra Asiens ursprungliga befolkning och stå på mycket låg kulturgrad, idka ej jordbruk och ha inga verktyg utom enkla båtar af bambu eller rotting, fisk- och villebrådsfällor, bågar, blåsrör och bambuspjut. De äro emellertid skickliga jägare och fiskare. Sakai, som ofta, ehuru utan tvifvel med orätt, föras till malajerna, bebo i största antal delar af Pahang, Perak och Kelantan samt spridda i malajiska byar öfver hela halfön, men dessa sistnämnda ha upptagit så mycket af malajernas bruk, att de ej längre kunna betraktas som typiska för den ras de tillhöra. De oblandade sakai ha jordbruk, tillverka nätta farkoster, göra ländskört (deras enda dräkt) af vissa barkar, äro musikaliska och ha från sitt ursprungliga tillstånd nått en högre grad af civilisation än semang. De äro af malajernas storlek, smärta, ljushyade och ha vågigt, fint hår. Deras språk och raskännemärken ange släktskap med monkhmer-gruppen. Sakai äro stadda i utdöende. Om malajerna se d. o. -- M. omtalas redan af Ptolemaios som Gyllene Chersonesos. Portugiserna under d'Albuquerque eröfrade 1511 staden M. (se Malajer, sp. 601), som blef ett af deras viktigaste handelscentra i Asien. 1641 bemäktigade sig holländarna under And. van Diemen denna stad. 1786 köpte engelska Ostindiska kompaniet ön Penang, och 1795 eröfrade engelsmännen staden M., som afträddes af holländarna 1824 mot det att Holland fick några engelska besittningar på Sumatra. 1819 hade engelsmännen köpt Singapore, som snart blef hufvudorten på halfön. -- 2. Engelsk koloni, hörande till Straits settlements (se d. o.), på Malakkahalföns västra kust, mellan floderna Linggi i n. och Kesang i s. Omkr. 2,000 kvkm. 95,487 inv. (1901), mesta delen malajer och kineser, blott 74 européer och amerikaner samt 1,598 eurasier. Jordbruk är uteslutande näring, och företrädesvis odlas tapioka och hevea (för vinnande af kautschuk). Järnväg förenar staden M. med Tampin i Negri Sembilan. -- 3. Hufvudstad i nämnda koloni, vid mynningen af floden M., som delar densamma i två hälfter; på flodens vänstra strand ligger den gamla holländska staden, bebodd af européer, hvaribland ännu många portugiser, på högra stranden den egentliga handelsstaden, som bebos af kineser och malajer. Omkr. 20,000 inv. (1901). M., grundlagdt 1252, var fordom den viktigaste handelsstaden på halfön (se M. 1), men har nu öfverflyglats af Singapore och Penang. Omsättningen med omgifvande länder, hufvudsakligen af jordbruksalster, har dock vuxit år från år. -- Litt.: Norman, "The far East" (1895), H. Clifford, "Further India" (1904), R. Martin, "Die inlandsstämme der Malayischen halbinsel" (1905), F. A. Swettenham, "British Malaya" (1906), W. W. Skeat och C. O. Blagden, "Pagan races of the Malay peninsula" (1906), Belfield, "Handbook of the Federated malay states" (3:e uppl. 1907) samt under Malajiska rasen anförd litt. 1--3. J. F. N. Malakkasundet, sundet mellan halfön Malakka och Sumatra, förenar Sydkinesiska hafvet och Bengaliska viken (Indiska oceanen). Det sträcker sig mellan 1° och 6° n. br. i nordvästlig riktning och har en längd af 778 km., medan dess bredd växlar mellan 55 km. (vid staden Malakka) och 297 km. (mellan Pulo Penang och Sumatras norra udde). Många öar ligga i sundet, i synnerhet i dess sydligaste del, där det genom Riou-arkipelagen delas i flera armar, bl. a. en nordlig, Singaporesundet, och en sydligare, Doeriansundet. J. F. N. Malakofil (af grek. mala'kia, blötdjur, och fllos. vän), bot., säges om en växt, som pollineras al snäckor. Blommorna hos de malakofila växterna sitta tätt sammanträngda. G- L-m. Malakolit (af grek. malakofs, mjuk, och li'thos, sten), miner.t namn på vissa arter af augitgrup-pens mineral, hvilka kännetecknas af ljust grön färg och förekomma i stråliga eller stängliga aggregat, sällan kristalliserade. Smältpunkten ligger vid 1,180° C. Malakolit bildar jämte granat de skarnlager, som omsluta många af Sveriges mag-netitmalmer, t. ex. vid Persberg, Nordmarken; i skarnbildningarna vid Pitkäranta, i Falu grufva o. s. v. Den förekommer vidare, om ock sällsynt, i granitiska bergarter. Kristalliserad malakolit benämnes b a i k al i t efter fyndorten. Hj.Sj. (A.Hng.) Malakön, miner., benämnas de genom upptagande af vatten (3-9 proc.) förändrade och delvis förvittrade varieteterna af zirkon (se d. o.)r som förekomma vid Hiterö i Norge samt flerstädes i Finland, Sachsen och Ural. Hj. Sj.* Malakov. 1. Bastion vid Sevastopol (se d. o.). - 2. Hertig af M. Se P é l i s s i e r. Malakozoologi (af grek. mala'kia, blötdjur, och zoologi, se d. o.), zool., läran om blötdjuren. Malaks, socken af Korsholms härad och Närpes-domsaga, Vasa län, Finland. Areal 260 kvkm.; befolkningen, svensk, 4,909 pers. (1910). Med kapellet Petalaks (119 kvkm.; 2,697 inv.) utgör M. ett konsistoriellt pastorat af 2:a kl., Åbo ärkestift, Yasa Nedre prosteri. A. G. F. Malalas, Johannes, bysantinsk krönikeförfattare, f. omkr. 491, d. 578 e. Kr., skref på grekiskt vulgärspråk, med blandning af latinska och österländska ord, Chronografia i-18 böcker (början och slutet finnas ej mera; l:a uppl. 1691, Oxford; 2:a uppl. af Dindorf, 1831, och i Mignes "Patro-logia graeca", vol. 97). Arbetet slutar nu med kejsar Marcianus' expedition till Afrika. Med undantag för de tider, som lågo M. närmast, har krönikan föga historiskt värde. Den fick emellertid betydelse genom den stora popularitet den åtnjöt (den öfversattes t. o. m. till slaviska språk) och det inflytande på folkföreställningarna, som utöfvades af densamma. J- C. Mala'mbobark, Cortex Malambo, farm., barken af Croton Malambo Karst., ett träd, som växer i Venezuela och angränsande trakter af Syd-Amerika (se Croton). Denna bark kommer i handeln i form af platta, mer än 5 mm. tjocka stycken, betäckta med ett ljusgrått, starkt utveckladt korklager, som bildar stora vårtor. Tvärsnittet visar en gulaktig, marmorerad yta. Malambobar-ken är rik på flyktig olja. Lukten är kanelartad, smaken skarpt aromatisk och vidrigt bitter. Barken af magnoliacén Drimys Winteri Först, förväxlas med malambobarken. Drimysbarken kallas i Brasilien casca d'anta, tapirbark, emedan ta-