mark till kronopark enligt K. M:ts befallningshafvandes afvittringsutslag 5 febr. 1887. Benämningen fastställdes af Kammarkollegium 13 okt. 1891. Areal 19,440 har med en årlig afverkning enligt fastställd hushållningsplan af 2,288 timmerträd. Inom kronoparken äro belägna enskilda tillhöriga s. k. ströängar med en areal af 753 har. M-g. Malgomajsjön, en af den egentliga Ångermanälfven bildad sjö i Åsele lappmark, Västerbottens län, ligger 341 m. ö. h., har en areal af 81 kvkm., ett djup af 117 m. och en längd af omkr. 40 km. j Mal gré, fr. Se B o n g r é, m a l g r é. | Malh.. vid latinska djurnamn förkortning för franske zoologen Alfred Malherbe, f. 1804, l d. 1865, författare till ett praktverk öfver hack- l spettarna, MonograpJiie des picidés (4 bd, 1860 ff.). ! Malham water [mä'hm wåto], en liten sjö vid j Skipton i engelska grefsk. York i romantisk om- | gifning. I dess närhet Malham cove, en amfi- j teatraliskt formad klippa, 87 m. hög. J- F. N. j Malherbe [malä'rb], Francois de, fransk skald, f. 1555 i Caen, d. 1628 i Paris, beredde sig genom studier i Caen, Paris, Basel och Heidelberg för den civila tjänstemannabanan, men beslöt sig vid sin återkomst till hemmet, troligen på grund af sin uppfattning af den adliga bördens kraf, att i stället egna sig åt krigaryrket. I denna afsikt följde han 1575 hertig Henrik af Angouléme till Aix, men fick föga tillfälle att utmärka sig på den militära banan. Han stannade tio år i Aix, ingick där äktenskap, begaf sig för en kort tid tillbaka till Normandie, men återvände till Aix, där han knutit flera för hans utveckling och framgång betydelsefulla vänskapsförbindelser, bl. a. med j den månglärde bibliofilen och samlaren Claude l Peiresc. Redan under denna tid gjorde han sig ett namn som skald. Han flyttade 1605 till Paris, där han genast drog till sig hofvets uppmärksam- | het och fick åtnjuta Marias af Medici och Ludvig XIII:s beskydd. Han bryter nu definitivt med Desportes och Régnier, representanterna för den gamla (Ronsardska) skolan, som han själf till en början tillhört, men mot hvilken han förhållit sig allt mera kritisk. Genom sin poetiska alstring, men främst genom föredrag och alltmer eftersökta litterära sammankomster i sitt hem sprider han sina åsikter och bildar skola. Hans inflytande, j understödt af mäktiga vänner, blir allt större och | hans auktoritet inom litteraturen alltmera obestridd. 1627 stupade hans ende son i duell, en händelse, som fördystrade hans återstående korta lifstid. - M:s första dikter, t. ex. Les larmes de S:t Pierre (1587), en imitation efter italienaren Tonsillo, äro af föga betydenhet. Först i Consola- ] tion å AI. du Périer (1599), Ode å la reine Marie , de Mediers sur sa bienvenue en France m. fi. fram- j trädde den reaktion mot Plejadens maner och den l sträfvan efter språklig renhet och lagbundenhet, som sedan karakteriserar hans diktning, t. ex. i Ode å la reine Marie de Médicis sur les heureux succés de sa régence (1610), Au roi Louis XIII allant chätier la rébellion des Rochelois (1627), i hans religiösa sånger, bland hvilka lyckade efter-bildningar af Davids psalmer, samt i mindre dikter, såsom Sus deboul la merveille des belles (1614). Bland M:s prosaskrifter märkas öfv. af Seneca samt bref, särskildt till Claude Peiresc. - Principerna för M:s reformatoriska verksamhet inom språk och dikt framgå tydligast ur de kritiska anmärkningar, hvarmed han försett ett exemplar af Desportes' samlade skrifter, hvilket nu tillhör Bibliothéque nationale i Paris. Dessa noter utgöra troligen förarbetet till en teoretisk framställning, som emellertid aldrig blef utgifven. Gentemot Ronsardska skolans åsikt, att människan kan efter godtycke ändra och förbättra språket, häf-dar M. en motsatt ståndpunkt: språket utvecklar sig själft utan vår inblandning. Det bestämmande för språkriktigheten är bruket. Han bannlyser den gängse användningen af latinska och grekiska lånord liksom af lån från dialekterna och klandrar missbruket af diminutivbildningar. Han håller strängt på frasens klara och regelbundna byggnad och ogillar alla onödiga inversioner samt betonar vikten af ordens användning i deras fullt riktiga betydelse. I metriskt afseende uppställer han stränga regler för rim, cesur och stafvelseräkning. Han uttalar sig mot missbruk af liknelser, mot svulstighet och sentimentalitet, mot långrandighet och lärdomspedanteri, men fordrar af poesien la raison (förnuft). - M:s kritik var utan tvifvel alltför regelbindande och formalistisk och har till en tid motverkat den franska lyrikens naturliga utveckling. Att den fick så stor betydelse, berodde dels på dess egenskap af reaktion mot ett ohållbart tillstånd, dels på att den i hög grad gynnades af yttre förhållanden. M:s lärjungar fortsatte efter hans död mästarens verk, som i Richelieu fann en mäktig gynnare. Då denne omgestaltade den i M:s anda verkande privata klubben hos Conrart till den statsinstitution, som nu är Franska akademien, skänkte han M:s lära en auktoritet, som den, om ock alltmera bestridd, ännu i dag i betydande grad eger kvar. -- Bibliografi: Lalanne, "Oeuvres complétes de Malherbe" (5 vol., 1862-69; i "Les grands écrivains de la France"), Racan, "Vie de Malherbe" (1857), Duc de Broglie, "Malherbe" (1897), F. Brunot, "La doctrine de Malherbe" (1891), G. Allais, "Malherbe et la poésie francaise ä la fin du XVI:e siécle" (s. å.), och A. Counson, "Malherbe et ses sources" (1904). E. S-f. Malherbe [malä'rb], Alfred. Se M a l h. Malheur [malör], fr. Se Malör. Malhonne^t (fr. malhonnéte), ohederlig, opassande. Mali, negerrike. Se M a n d e n g a. Mali, Christian Friedrich, tysk målare, f. 1832, d. 1906, studerade i Munchen, Italien, Düsseldorf och Paris och egnade sig hufvudsakligen åt framställning af djur i landskap. M. är representerad i Munchen, Stuttgart och andra tyska gallerier. (G-giv1) Malibran [-bra'], Maria F e l i c i t ä, opera-