641 Malm 642 mer eller mindre utpräglad lins- eller körtelform. Sådana malmer kunna antingen själfva vara skiktade eller också endast genom sitt läge visa, att de tillhöra skiktsystemet och äro bildade samtidigt med de omgifvande lagren af gnejs, leptit, kri-stallinisk kalkstsn o. s. v., som omge dem. Exempel på sådana malmlager äro de i Sverige, Förenta staterna och på flera andra ställen förekommande järnmalmerna, såväl magnetit- som blodstensmal-merna. Likaledes uppträda zinkblände, svafvel-kis och kopparkis m. fl. malmer i form af lager. Då ett malmlager är mycket oregelmässigt och har sin utsträckning hufvudsakligen i en riktning, kallas det en malmstock 1. lagerstock (se d. o.). M.'d\mgångar äro af flera slag alltefter innehållet och dettas fördelning i gången, men alla karakteriserade därigenom, att de äro yngre än den omgifvande bergarten. Oftast öfvertvära de skiktningen, men kunna äfven gå parallellt därmed och benämnas då lagergångar (se Gång 1). De ha bildats genom fyllning af sprickor och kaviteter i bergarten. I vissa kalkstenar och dolomiter ha kanaler och oregelbundna hålor uppstått genom den lösande inverkan af underjordiskt vatten. Andra bergarter ha blifvit genomsatta af sprickor eller sönderkrossats af starkt tryck, så att oregelbundna mellanrum uppstått. I sådana håligheter ha afsatt sig malmer och andra mineral, ofta vackert kristalliserade; de ha ditförts genom i håligheterna cirkulerande vatten, genom sublima-tion, pneumatolytiska processer eller på annat sätt. Sådana malmgångar böra därför icke förblandas med de gångar af smälta, eruptiva bergarter, t. ex. diorit, basalt o. s. v., som inpressats från en vulkanhärd. Det finnes gångar af mycket olika mäktighet, från en millimeter till flera hundra meter. Äfven en och samma gång växlar ofta i inäktighet, hvilket beror därpå, att en rörelse eller förskjutning egt rum hos någon af sidostenarna. Med afseende på innehållet indelar man gångarna i enkla, som bestå af endast ett mineral, och sammansatta, som innehålla flera mineral. De vanligaste malmer, som förekomma på gångar, äro oxider, svafvelmetaller, karbonat och sulfat, t. ex. kassiterit (tennmalm), järnglans, blyglans, zinkblände, malakit, blyspat o. s. v. Andra gångmineral (ej malmer) äro kvarts, kalkspat, flusspat, tungspat, svafvelkis m. fl. Med afseende på strukturen kan man särskilja massiv struktur, då ingen regelbunden anordning af mineralbeståndsdelarna förekommer; bandad struktur, då de olika mineralen äro ordnade i parallella lager, det ena utanpå det andra (oftast förekomma två hvarandra motsvarande lager af samma mineral på hvar sin sida om gångens midt, och den blandade strukturen blir då symmetrisk); brecciaartad struktur, då gången innehåller kantiga fragment af den omgifvande bergarten, cementerade af gångmineral och malmer; drusig struktur, då gången innehåller hålrum beklädda med kristalliserade mineral. - Malmerna förekomma under många former på mineralgångarna. Stundom äro de fördelade i fina korn eller trådar (koppar- och svafvelkis), eller uppträda de i oregelbundna strängar, mosslika eller bladformade bildningar, eller äro de fördelade i lager, omväxlande med andra mineral, eller uppfylla de hela gångens massa (svafvelkis och Trvckt den sl/5 12 blyglans). Ofta äro de vackert kristalliserade, hvarför många mineralgångar äro bekanta för de praktfulla kristalldruser, som därifrån hämtas. Ofta skära olika malmgångar hvarandra, hvarvid naturligtvis den yngre gången öfvertvärar den äldre; den senare blir dessutom ofta "förkastad" (se Förkastning), l många malmdistrikt kunna spåras olika system af malmgånear, som skära hvarandra samt äro af olika ålder och mineralogisk beskaffenhet. I sydvästra England t. ex. har man ett system af gångar, gående i nordvästlig riut-ning, hvilket skär ett annat, gående nästan i ö.-v. Det förra systemet innehåller hufvudsakligen bly och järn, det senare koppar- och tennmalmer. .- Många mineralgångar fortsätta från en bergart in i en annan, utan att deras natur förändras, medan andra äro beroende af sidostenen, i det att de vid utträdandet ur en bergart i en annan förlora någon mineralbeståndsdel. Sådant är t. ex. fallet med de guldförande mineralgångarna i trakyt i Ungern och Siebenburgen, hvilka vid utträdandet ur tra-kyten förlora sin guldhalt. Då gångar ha en mera oregelbunden form och deras hufvudutsträckning är i en riktning, benämnas de stockar eller gångstockar. Dessa bildas genom utfyllning af irreguljära hålrum, ofta i kalk eller dolomit. - Med stockverk förstår man en samling af små malmgångar, som alldeles genomtränger och uppfyller bergarten, så att denna i sin helhet kan brytas som malm, fastän hvarje gång för sig är för obetydlig att tillgodogöras. De tennförande stockverken från Cornwall och Sachsen lämna goda exempel på detta slag af malmfyndigheter. 2. Metall. En malms brytvärdhet är icke allenast beroende af metallhalten, d. v. s. mängden af däri ingående metall, utan äfven af det metall-haltiga mineralets sammansättning. Metallerna förekomma nämligen i naturen antingen i gediget tillstånd, hvilket dock är ganska sällsynt, eller förenade med syre eller med svafvel eller andra metaller, såsom arsenik o. s. v. Som gedigna förekomma endast de ädlare metallerna, d. v. s. de, som ej så lätt ingå föreningar med andra ämnen, förnämligast guld och platina, mindre ofta silfver och koppar. Den malm, som oftast förekommer som syreförening, är järnmalm. Mycket ofta förekomma äfven metallerna i naturen förenade med svafvel till mineralier, som fått namn af bländen, kiser, glänser; som sådana förekomma oftast koppar, bly, zink, nickel o. s. v. Mången gång är det likväl ej den till största mängd i dessa malmer ingående metallen man tillgodogör, utan en annan, som förefinnes i jämförelsevis ringa mängd, men har större värde. Så innehåller t. ex. kopparkisen i och för sig nästan lika mycket järn som koppar, förekommer ofta tillsammans med svafvelkis, så att malmen i sin helhet håller mycket mera järn än koppar. Likasom kopparkisen i nu anförda exempel förekommer tillsammans med svafvelkis, så äro i de flesta fall malmerna mer eller mindre uppblandade med andra bergarter, hvilka då få namn af lager- 1. gångarter. Då gångarten ej är alltför intimt blandad med malmen, söker man, i synnerhet vid de dyrbarare metallerna, att genom "skräd-ning" frånskilja så mycket som möjligt af det "ofyndiga gråberget" för att ej vid de följande smältningarna behöfva kosta transporter, kol och 17 b. 21