i ett stipendium vid Karolinska institutet, en Medicinska föreningens i Stockholm fond, en professur i nervsjukdomar vid Karolinska institutet och ett par andra stiftelser. Se minnesteckningar öfver M. af O. T. Sandahl (i "Hygiea", 1883) och af F. Lennmalm (i "Svenska Läkarsällskapets Handlingar", bd 39, 1911). -- Hans son Karl Adam M., f. 1849, med. doktor 1883, praktiserande läkare i Stockholm, har skrifvit det synnerligen värdefulla arbetet Studier öfver aortaaneurysmens etiologi (1888). 2. Karl Johan M., den föregåendes broder, matematiker, ämbetsman, f. 9 april 1814 på Uddetorp (i Skara landsförsamling), d. 11 febr. 1886 i Uppsala, blef student i Uppsala 1833 och filos, magister primus 1839 samt förordnades till docent i matematik 1840. Sedan han 1842 företagit en vetenskaplig resa till Danmark, Tyskland, Belgien och Frankrike, utnämndes han s. å. till professor i matematik vid Uppsala universitet. Därifrån kallades han 1859 till konsultativt statsråd och beklädde detta ämbete till 1866, då han utnämndes till landshöfding i Skaraborgs län. Pensionerad 1879, återflyttade han till Uppsala. M. var 1867--70 led. af riksdagens Första kammare. Han var led. af Vet. soc. i Uppsala (1843, hedersled. 1875), Vet. akad. (1844), Vet. o. vitt. samh. i Göteborg (1855, hedersled. 1860) och Fysiogr. sällsk. i Lund (1860), Accademia dei Lincei i Rom (korrespondent 1853, led. 1883), Videnskabernes selskab i Köpenhamn (1869), Gesellschaft der wissen-schaften i Göttingen (korrespondent 1875, utländsk led. 1882), Akademie der wissenschaften i Berlin (hedersled. 1880). -- För den matematiska vetenskapens utveckling verkade M. med framgång både som universitetslärare och författare. Som lärare bildar han epok inom Uppsala universitets historia, ungefär på samma sätt som Klingenstierna 100 år tidigare. Han var den förste, som i Uppsala införde kännedomen om den nya funktionsteori (jämte dithörande lära om seriers konvergens och funktioners kontinuitet), hvilken af Cauchy blifvit grundlagd. Som föreläsare egde han på samma gång, som han förstod att strängt fasthålla det för hvarje fråga hufvudsakliga, äfven ett mindre vanligt herravälde öfver den yttre formen för framställningen, och därför blef under 1840- och 1850-talen i Uppsala matematikens studium nästan modernt samt fann tillslutning äfven bland sådana, som under andra förhållanden icke skulle känt någon dragning åt detta håll. Särskildt samlade hans föreläsningar öfver "politisk matematik" en ovanligt stor åhö-rarskara. -- Bland M:s skrifter bör i främsta rummet nämnas afhandlingen Om den eulerska formeln hu'x = /\, ux + etc. (Vet. akad:s handl. 1844; fransk öfv. dels i "Journal fur die reine und angewandte mathematik", XXXV, 1847, dels, efter vederbörlig revision, i "Acta mathematica", V, 1884). M. undersökte där resttermen i den half-konvergenta serie, hvilken är känd under namnet "Eulers summationsformel". Liknande undersökningar hade visserligen förut blifvit anställda af Poisson och Jacobi, men bådas resultat gällde endast under vissa speciella förutsättningar. M. däremot lyckades, genom ett noggrant studium af en viss hel rationell algebraisk funktion, framställa ett på samma gång enkelt och generellt uttryck (endast funktionens kontinuitet förutsattes), medelst hvilket han blef i stånd att inskränka rest-termens värde inom trängre gränser än de af Jacobi angifna, hvarjämte han som tillämpning bl. a. framställde nya uttryck för vissa gammakombina-tioner, hvilka inom sannolikhetskalkylen spela en viktig roll. M:s resultat ha flera gånger blifvit af andra författare återgifna och använda och äfven intagits i elementära läroböcker (t. ex. Booles "Cal-culus of finite differences"). -- Vidare må anföras afh. Om differentialeqvationers integrering (Vet. akad:s handl. Ny följd, bd 3, 1862; fransk öfv. i "Journal de mathématiques pures et appliquées", 2:e serie, VII, 1862), i hvilken M. dels lämnat ett värdefullt bidrag till Jacobis "Théorie du dernier multiplicateur", dels genom särskilda metoder integrerat ett stort antal ekvationer af l:a, 2:a och 3:e ordningen, af hvilka flera ega intressanta geometriska användningar. I dessa som i öfriga afhandlingar, hvilka beröra ett stort antal olika frågor inom analys, algebra och sannolikhetskalkyl, är M. alltigenom sträng, exakt och klar samt blir härigenom äfven genom sin författarverksamhet en af de förste banbrytarna för en utveckling af de matematiska vetenskaperna i Sverige, som inom denna vetenskap skulle komma att göra oss fullt jämbördiga med de främsta kulturnationer. Sedan M. lämnat sin professur och andra göromål inkräktat på den tid han eljest kunnat egna åt vetenskapliga forskningar, fortfor han dock allt framgent att varmt intressera sig för sin älsklingsvetenskap. Han såg en ny funktionsteori (den weierstrass'ska) utbildas; och äfven om han af lätt förklarlig anledning ej kunde taga någon egentligen aktiv del i forskningsarbetet, följde han det städse med oförminskad uppmärksamhet och gjorde sig förtrogen med dess enskildheter. Äfven på annat sätt ådagalade han sitt lifliga intresse för vetenskapen: genom den uppmuntran han gaf yngre matematiker och särskildt genom den verksamma del han tog i grundläggandet af tidskr. "Acta mathematica", till hvilken han äfven själf som författare lämnat bidrag. M:s verksamhet som statsråd var mindre i ögonen fallande; dock torde han med sina omfattande nationalekonomiska kunskaper ha mycket medverkat vid finansfrågors utredning. Bekant är, att han i hög grad bidragit till exporttullarnas afskaffande vid 1862--63 års riksdag genom sitt särskilda anförande vid frågans behandling i statsrådet, hvars öfriga ledamöter nästan enhälligt voro af motsatt åsikt. Som landshöfding tog M. bl. a. väsentlig del i stiftandet af Skaraborgs läns första folkhögskola, och han gjorde sig mycket afhållen genom personlig älskvärdhet och elektriserande vältalighet. Helst öfverlämnande åt länets befolkning att själf taga initiativen, understödde han dock dessa alltid kraftigt, när han efter varsam pröfning funnit dem gagna allmänt väl. Trots sin