som skald och prosatör i "Intelligensbladet" (1844--45),
som var organ för den s. k. "unghegelska"
riktningen, hvilken M. stod nära. 1845 utgaf
M. sin första diktsamling, och efter en resa
till Italien, som han företog 1846, 1847
sin andra samling, hvari reseminnena utgöra
största delen. Efter detta var i stort sedt
M:s skaldskap afslutadt, och han framtog sedan
lyran nästan endast, när det gällde att j hugfästa
någon bortgångens minne eller eljest någon särskild
tilldragelse påkallade den. Med dessa dikter från
sitt 22:alill sitt 31:a år hade han emeller-tid
intagit ett af de främsta rummen inom tidens j lyrik.
De gamle sågo i honom en af dem, som ! stodo
närmast att taga arfvet, därom vittnar bl. a., j att
han 1849 kallades till Franzéns efterträdare
i Svenska akad. Det yngre släktet betraktade
honom som en af sina allra främste. Emellertid
afstannade hans alstring. I sin diktning
stod M. under starkt inflytande dels af antiken
(hans berömda elegi är ju neoantik) dels, och framför
allt, af Goethe och annan tysk nyhumanism,
dels af V. Hugos elegidikt; det nyromantiska
drag man velat spåra i "Hvi suckar det så
tungt uti skogen?" är kanske lika mycket återklang
från "Erlkönig".
M:s diktning -- af samtiden högt skattad och j
synnerligen populär -- har på sistone dömts mera
omildt; om han än icke var något "kraftgeni", hvarom
hans tidigt afstannade alstringskraft ju bär vittne,
är han emellertid en sällsynt äkta, manlig, formskön
diktare, som i vår dåtida poesi värdigt representerar
den efter-Goetheska lyriken, en skaldefrände till
Runeberg, en föregångsman för en senare Uppsalaskolas
idealt lagda, formrena dikt. Den värme, som man
stundom funnit nog återhållen i hans lyrik, finnes där
dock, om än bunden, och frambryter stundom våldsamt,
såsom i den härliga postuma dikten Ensamheten.
M:s senare verksamhet var hufvudsakligen riktad
åt filosofiska och estetiska studier samt åt det
akademiska lärarkallet; i poemet Svanen biktar
han dock den ödslighet, som stundom betog honom
vid färder på "ett ändlöst öde haf" - i tänkandets
rymder - och hans längtan åter till poesiens vänliga
vik. I uppsatsen Är vår tid poetisk? (1850), som
bl. a. gaf anledning till en litterär polemik, har han
liksom lämnat ett själfförsvar för, att han alltmer
öfvergaf poesien. Hans ekonomiska ställning som lönlös
docent var mycket bekymmersam; han uppehöll i åtta
år den estetiskspråkliga professuren, men blef efter
Atterboms död förbigången, i det Bottiger utnämndes,
oaktadt M. hade första förslagsrummet; M. erhöll
e. o. professors titel jämte en ringa lön 1856,
men blef vid professurens delning 1859 professor i
estetik, litteratur- och konsthistoria, en befattning,
som han innehade till sin död.
M. offentliggjorde under senare åren dels en rad
minnestal öfver Geijer, Franzén, Atterbom, Oskar I,
dels en serie essayer öfver Shakspere, Cervantes
och Swift (urspr, i "Tidskr. f. litteratur",
1851-52, sedan samlade jämte talen under
titeln Litteraturhistoriska studier, 1860-61);
de föreläsningar, som han höll öfver Sveriges
litteraturhistoria 1854--64, utgåfvos efter hans död
af hans vän K. F. Bergstedt under titeln
Grunddragen
af svenska vitterhetens historia (5 bd, 1866-68);
de skildra delvis som suppl. till Atterbom svensk
litteratur från tiden efter Stiernhielm och till
1820; vidlyftigast behandlas Kellgren, Leopold samt
striden mellan "gamla" och "nya skolan". Skarpa och
i mycket befogade anmärkningar ha riktats såväl mot
forskningsmetoden som mot ensidigheten i bedömandet,
särskildt af fosforismen. Emellertid bör man icke
blunda för arbetets obestridliga förtjänster,
exempelvis i betonandet af frihetstidslitteraturens
betydelse, något, som M. ock i sin inträdesföreläsning
häfdade, i framställningen af Kellgren och Leopold,
liksom M. ej sällan dömer med fint estetiskt omdöme
och träffsäkerhet om olika författare. Tvifvelsutan
skulle ock föreläsningarna fram-trädt i annan,
mera dämpad form, om han själf ombesörjt deras
utgifvande. Personligen var M. tillbakadragen, till
det yttre stolt och otillgänglig, innerst blygsam
och vek. Hans lärjungar bevara af honom ett vördadt
och älskadt minne. M:s dikter ha utkommit i många
upplagor, hans Samlade skrifter utgåfvos i 8 bd
1866-69. Jfr K. A. Kullbergs inträdestal i Svenska
akad:s Handl. från 1796, d. XLI, Nyblom, "Estetiska
studier" (I, 1873), och El. Tegnér i "Biografiskt
lexikon. Ny följd", VII.
2.
Karl (Carl) Gustaf M., den förres broder,
häfdatecknare, universitetslärare, ämbetsman,
f. 2 nov. 1822 på Södra Holmstorp i Tysslinge
socken, Närke. Han blef 1840 student i Uppsala,
där han 1846 aflade filos, kandidatexamen, 1848
promoverades till filos, magister och 1849 kallades
till docent i fäderneslandets historia. 1858 blef
han adjunkt i historia och statistik, förestod
läsåret 1856--57, vårterm. 1860, vårterm. 1861,
läsåret 1861--62 skytteanska professuren, utnämndes
1863 till e. o. professor och upprätthöll 1863-67
den ord. historiska professuren. 1368 höll han,
enligt uppdrag, föreläsningar vid Kristiania
universitet öfver Sveriges historia under
Gustaf Vasa och hans söner samt åtnjöt 1869--76
tjänstledighet för fullbordandet af sitt stora
historiska verk (se nedan). 1877 utnämndes hän
efter F. F. Carlson till historiarum professor vid
Uppsala universitet. Liksom han följt efter denne i
skildringen af fäderneslandets öden och i katedern,
så efterträdde han honom, l nov. 1878, äfven som
statsråd och chef för Ecklesiastikdepartementet,
öfverhandtagande ohälsa nödgade honom dock redan 27
aug. 1880 lämna taburetten. M. återgick för en tid
till sin lärarverksamhet vid Uppsala universitet,
men utnämndes 1882 till riksarkivarie, från hvilket
ämbete han erhöll afsked 1887. Sedan hösten 1897 är
M. bosatt på Djursholm. -- M. deltog som lekmannaombud
för Strängnäs stift i 1868 års kyrkomöte och hade
plats i mötets kyrkolagsutskott. En mängd lärda och
vittra samfund har skyndat att tillegna sig honom som
ledamot, nämligen Vitt. hist. o. ant. akad. (1864),
