687 Malope-Malplacerad 688 Malope L., bot., ett släkte af enåriga örter, hörande till fam. Malvacece, afd. Malopece, af hvilken 3 arter förekomma i Medelhafsområdet. De ensamim, stora och vackra blommorna äro försedda med ett trebladigt ytterfoder, bladen äro hela eller flikade. M. trifida från Algeriet med röda eller hvita blommor är en allmänt bekant prydnadsväxt i våra trädgårdar. G- L-m- Malorossija [malarå'ss-], ry., Lill-Ryssland (se d. o.). Maloro'ssy, Malorossi j a;n e [mala-], ry. Se Lillryssarna. Malory [mä/bri], sir Thomas, engelsk prosaförfattare på 1400-talet; om hans lefnad vet man mycket litet. Hans dödsår anses ligga mellan 1471 och 1485. Jämte sir John Maundeville var han den förste af riddarståndet i England, som egnade sig åt skriftställarverksamhet. Efter en del franska källor samt med användande af den engelska allittererande dikten "Morte Arture" skref han sitt berömda prosaverk Le Morte (d')Arthur, som anses ha varit fullbordadt 1469 eller 1470. Det behandlar olika sagor om konung Arthur och hans ädla riddare af det runda bordet, utmärker sig för en sällsam och på samma gång klar, enkel och naiv stil, ett mystiskt känslolif och ett af innerlig värme prägladt förhärligande af riddar-tidens ideal och har med rätta kallats ett juvelskrin af medeltida sagoprakt. I flera afseenden är boken icke typisk vare sig för sin egen eller för någon annan tid, och härpå beror i viss mån dess odödlighet. M:s verk utgafs 1485 af William Caxton och räddades sannolikt härigenom undan förgängelsen. Denna upplaga, det allra viktigaste af Caxtons tryck, är en betydelsefull länk mellan medeltida och modern berättarkonst. Särskildt viktig blef "Le Morte d'Arthur" genom sitt inflytande på den engelska prosastilens utveckling. Detta arbete var under flera århundraden en gärna läst bok och har påverkat bl. a. Milton, Walter Scott, Tennyson - som därur hämtat stoffet till "Idylls of the King" -, William Morris, Swin-burne och Matthew Arnold. Bästa uppl. af 0. Sommer (3 bd, 1889-91). E. B-n. Maiot [-la], Hector Henri, fransk romanförfattare, f. 1830 nära Kouen, d. 1907 i Paris, vann stor framgång med sin berättelse-trilogi Les victimes d'amour (Les amants, 1859; Les époux, 1865; Les enfants, 1866). Bland hans följande romaner må nämnas Un curé de province (1872), L'auberge du monde (1875-76), Sans jamille (1878, prisbelönt af Franska akad.; "Utkastad i verlden", 1879 och 1907), En famille (1893, "Ändtligen hemma", 1894) och Le sang bleu. M. afhandlar i sina romaner tidsfrågorna i liberal anda och med för den stora publiken bland medelklassen af passad realism. Malou [malö], J u l e s, belgisk klerikal politiker, f. 1810, d. 1886, vald till deputerad 1841 och "ministre d'état" sedan 1870, var juli 1845- aug. 1847 samt dec. 1871-juni 1878 och juni- okt. 1884 finansminister, under de sistnämnda perioderna tillika konseljpresident. Dessemellan var han en af högerns ledare i folkrepresentationen. M:s, och jämte honom hans ministärs, afgång i okt. 1884 var väsentligen en följd af mycket häftiga demonstrationer, som egde rum i Belgiens större städer med anledning af en utfärdad klerikal skollag. Jfr De Trannoy, "J. M. 1810-70" (1905). Malouinerna [-oinerna; fr. Hes Malouines]. Se Falklandsöarna. Malpighj [-pi'gi], M a reell o, italiensk läkare och naturforskare, f. 10 mars 1628 i Crevalcuore vid Bologna, d. 29 nov. 1694 i Rom, verkade som professor i medicin hufvudsakligen i Bologna, men någon tid äfven i Pisa och Messina samt blef 1691 lifmedikus hos påfven Innocentius XII i Rom. M. var en af de noggrannaste iakttagarna och genialaste författarna inom naturhistorien och medicinen före Linné. Han är jämte N. Grew den förste, som meddelat mikroskopiska undersökningar af djurens och växternas cellväfnader. Inom anatomi och fysiologi gjorde han så viktiga upptäckter, att han kan betraktas som dessa vetenskapers grundläggare. 1671 framlade M. (samtidigt med Grews likartade upptäckter) ett arbete öfver växtanatomien med planscher inför Royal society i London, som utgaf detsamma under titeln Anatome plantarum (I, 1675, II, 1679, sedermera starkt tillökade upplagor). M. skildrar här byggnaden af växternas ved och bark, blommans delar och deras missbildningar, fröets organisation, det rufvade hönsäggets utvecklingsförlopp m. m. och är den förste, som framhållit de gröna bladen som näringsorgan. M. upptäckte bl. a. hårrörs- 1. kapil-larkärlen. Efter honom äro bl. a. de "malpighiska kropparna" i mjälten och i njurarna samt det "malpighiska lagret" i huden uppkallade. Bland M:s skrifter må utom de ofvannämnda anföras De pulmonibus (1661). Hans Opera utgåfvos i London 1687 och hans Opera posthuma 1697, senare tillökade under titeln Opera medica et anatomica varia (Venezia, 1734). R. T-dt. C. Lmn. Malpighiäceae, bot., familj af omkr. 500 träd eller buskar, oftast lianer, hörande till ser. Gera-niales, med vanligen motsatta, enkla och helbräddade blad med stipler och ofta med glandier. Blommorna äro ofta stora och vackra, fodret ofta med nektarier, kronbladen med klo. Frukten är en klyffrukt, mera sällan nöt eller stenfrukt. Mal-pighiacéerna tillhöra till största delen Amerikas tropiska trakter. De innehålla vanligen garfämnen, och många hithörande arter begagnas i hemlandet som läkemedel. Stenfrukterna af Byrsonima-arterna äro ätliga, med sötsyrlig smak, och kallas Barbad os-körsbär. O. T. S. (O. L-m.) Malpighiska kropparna [-pigi-], anat. Se Mjälten och Njurarna. Malpighiska kärlen [-pigi-]. Se Insekter, sp. 712. Malpighiska lagret [-pigi-]. Se Läder, sp. 166. Mal pinta'do, med. Se Mal de los pintos. Malplacerad (fr. mal placé), ställd på orätt plats; illa (på olämpligt ställe eller vid olämpligt tillfälle) använd.