hufvudstation vid ön. Militärstyrkan på ön uppgick 1911--12 till 7,511 man. De äldste invånarna på M. (grek. Meli'te) och Gozzo (grek. Gaulos l. Gaudos) tillhörde en kulturkrets, som omfattade hela västra Medelhafvet, och ett folk, som kanske kommit från Nord-Afrika, och det är de, ej fenicierna, som uppfört de märkliga megalitiska monument, som ännu finnas på öarna. Äfven de senare ditkomna fenicierna ha lämnat spår efter sig i grafkamrar med lersarkofager, stundom af antropoid form, cisterner o. a. Från fenicierna öfvergingo öarna till grekerna och från dessa till kartagerna, hvilka 218 f. Kr. uppgåfvo dem till romarna. Några hålla före, att öarna varit kända af grekerna redan under sagotiden och att M. eller Gozzo varit ön Ogygia. Traditionen utpekar "Kalypsos grotta" på båda öarna. Om M:s välstånd under romarnas välde vittna en mängd ruiner af prakttempel samt uttalanden af latinska författare. Paulus införde kristendomen där efter sitt skeppsbrott vid ön. 454 intogs M. af vandalerna, 494 af goterna, 534 af bysantinerna under Belisarius, 870 af araberna, omkr. 1090 af normanderna under Roger, hvilka 1127 förenade ön som ett markisat med Sicilien, hvars öden den delade till 1530. Karl V gaf då M. m. m. som län åt johanniterna, hvilka därefter kallades malteserriddare och i hvilkas händer M. under flera årh. var kristenhetens bålverk mot muhammedanismen. På sin expedition till Egypten intog Bonaparte ön utan motstånd (juni 1798); men redan i sept. 1800 måste den franska besättningen under Vaubois uppge ön, som då ställde sig under Englands skydd. I freden i Amiens (1802) lofvade engelsmännen återställa ön till johanniterna, men behöllo den tillsvidare samt fingo den formligen sig tillerkänd genom freden i Paris 1814. Under senare tider har språkfrågan framkallat slitningar mellan den engelska regeringen och befolkningen. Genom en lag af 1901 påbjöds, att engelska språket skulle användas vid domstolarna och i skolorna. Den möttes af en energisk opposition från den italiensktalande befolkningen och måste återkallas 1902, men sattes åter i kraft 1903; dock medgafs det rätt för föräldrar att bestämma, huruvida deras barn skola lära sig engelska eller italienska i skolorna, och nära 98 proc. ha bestämt sig för det förra språket. Malteserna äro fortfarande missnöjda härmed, och i juli 1911 vägrade regeringen bifalla en af lagstiftande rådet gjord hemställan, att italienska skulle få användas i officiella document, hvilket föranledde de maltesiske deputerade att nedlägga sina mandat. Litt.: A. Mayr, "Aus den phönikischen nekropolen von Malta" (i "Sitzungsberichte der Königl. Bayrischen akad. der wissenschaften", 1905, IV). (J. F. N. L. W:son M.) Maltafeber, Me d e l h af s f e be r, med., en sjukdom, som förekommer ej endast i Medelhafs-länderna, utan äfven i andra varmare länder och årligen uppträdt med många fall på de i Medelhafvet stationerade engelska eskadrarna samt på handelsfartyg. Sjukdomstecken äro anfall af långvarig remitterande feber med småningom stigande och sedermera fallande kurva. Efter en tids feberfrihet komma ej sällan flera recidiv, så att sjukdomen då varar i månader, t. o. m. år. Jämte vanliga febersymtom, såsom hufvudvärk, allmän svaghet, aptitlöshet, delirier, uppträda förstorad mjälte, tilltagande blodbrist, svullna leder, neu-ralgier, förstoppning och häftig svettning. Dödligheten är ringa, högst 2 proc. Vanliga feber-medel, kina, salicylsyra o. a., äro utan verkan. Sjukdomen synes i regel icke öfverföras direkt från en person till en annan. Den uppstår genom infektion med den af David Bruce 1887 funna Micrococcus melitensis, en oval mikrokock, som förekommer rikligt i den sjukes mjälte, men sparsamt i blodet. Sjukdomen torde oftast öfverföras genom mjölk af getter. Bakterien kan hos dessa djur framkalla en lindrig sjukdom, hvarvid deras mjölk innehåller smittämnet i stor mängd. Från Gibraltar har sjukdomen försvunnit, sedan importen af getter från Malta upphört. Det varnas för att dricka okokt getmjölk i Medelhafsländerna. G. Wrgn. Maltakors. Se Kors, sp. 1082. Maltas, kem., ett enzym (se d. o.), som spjälkar den sammansatta sockerarten maltos (se d. o.) i 2 molekyler glykos eller drufsocker. Maltasen åtföljer både i djur och växter nästan regelbundet diastasen (se d. o.). I växtriket är maltasen mycket spridd. Framför allt måste nämnas dess förekomst i malt och i jästsvampar; dessa båda mal-taser torde ej vara identiska. Jästens maltas är ett mycket labilt enzym, som endast med svårighet och ofullständigt kan extraheras ur jästsvamparna, sedan de torkats i vakuum eller genom behandling med aceton eller ren alkohol. Mjölksockerjäst och Saccharomyces Marxianus innehålla i motsats till nästan alla andra jästsvampar ingen maltas. H. E. Maltbad. Se Bad, sp. 616. Maltdrycker, af malt bryggda drycker, såsom öl, svagdricka, porter. Se M a 11 d r y c k s b e-skattning, Maltskatt, Nykterhetsrörelsen, Porter och ö l. Maltdrycksbeskattning. I Sverige förekom beskattning af maltdrycker redan under senare delen af 1500-talet; enligt Johan III:s mandat af 1572 utgick viss afgift för hvarje tunna öl, som såldes, således en försäljningsafgift. Genom 1622 års riksdagsbeslut infördes afgift å själfva tillverkningen: bryggaren skulle ge "af en tunna öl 2 öre, en tunna svagt öl l öre och af en tunna spisöl V« öre uti accis"; dessutom bestämdes, huru mycket öl skulle bryggas af en tunna malt; accisen erlades, sedan ölet försålts. Enligt "brygg- och krögare-ordningen" 1672 erlades accisen för det till brygd anmälda maltet. Under de hundra år, som följde på denna "ordnings" utfärdande, utgåfvos gång på gång nya förordningar, afseende dels att betrygga statens inkomst af accisen, dels ock att höja dennas belopp, men i den mån brännvinsförbrukningen tilltog, svalnade statsmakternas intresse för ölaccisen. Denna liksom accisen på andra varor upphäfdes i den ena staden efter den andra och till sist i Stockholm 1847 från följande års början. - Som maltdryckerna äro föremål för stor konsumtion, utan att dock kunna anses som en nödvändighetsvara, ha de alltid betraktats som ett synnerligen lämpligt skatteföremål; af detta skäl samt därför att deras egenskap af rusdryck framträdde allt tydligare, i den mån den restriktiva brännvinslagstiftningen gjorde brännvinet mera svåråtkomligt, väcktes snart åter frågan om dessa dryckers beskattning; den behandlades gång på gång af