707 Mamertinska fängelset-Mammaea 708 hjälp hos romarna, och på sådant sätt blefvo de mamertinska stridigheterna närmaste anledningen till utbrottet (264 f. Kr.) af det första puniska kriget. Konsuln Appius Claudius besegrade såväl Hieron som kartagerna, och Messana kom till följd däraf i romarnas händer, men benämningen Civilas mamertina (Mamertinska staten) kvarstod dock länge vid sidan af det äldre namnet. A. M. A. Mamertinska fängelset (lat. Ca'rcer mamertmus, ett namn, som måhända uppkommit först under medeltiden) var det äldsta och ända till senare tider det enda fängelset i forntidens Rom. Man kommer numera dit genom en ingång under kyrkan S. Giuseppe de' falegnami vid Via Marforio på Capitoliums sista sluttning mot Forum. Det är beläget öfver en urgammal brunn (tullianum) och förskrifver sig enligt sägnen från Servius Tul-lius' tid. Måhända har tullianum urspr, varit en graf af samma slag som de grekiska kupolgrafvarna i Mykenai, Tiryns, Orchomenos m. fl. ställen. Åtminstone är konstruktionssättet detsamma. Fängelset består sålunda af två delar. Den öfre, till hvilken tvifvelsutan flera andra fängelserum voro anslutna, har enligt en inskrift blifvit restaurerad omkr. tiden för Kristi födelse. Den nedre delen, till hvilken man kunde komma endast genom en öppning i taket, är 6 m. lång, 3 m. bred och 2 m. hög. I denna rysliga fängelsehåla aflifvades bl. a. Jugurtha, Catilinas medbrottslingar och Vercingetorix. Det finnes en källa, i hvilken den helige Petrus, som förvarades här, skulle ha döpt sina fångvaktare. Fängelset blef därför på 1400-talet invigdt till kyrka (S. Pietro in Carcere), och ofvanpå denna byggde snickarna (falegnami) sin skråkyrka, helgad åt timmermannen Josef. J- C. Mamertinus, Claudius, en af de s. k. latinske panegyrikerna (i 4:e årh.), blef efter sin gynnare kejsar Julianus' död Italiens prefekt under Valens och Valentinianus. Han är författare till ett ännu i behåll varande tacksägelsetal af l jan. 362 till kejsar Julianus, som gjort M. till konsul. Två andra ännu bevarade panegyriska tal, riktade till kejsar Maximianus (286-305), tillskrifvas en äldre M. Andra anse, att en viss Eumenius är deras författare. J- C. Mame'stra bra'ssicae, zool. Se K å l f l y e t. Mamey [-me'j], bot. Se Mammea. Mamiäni de'ISa Rovere [-råvere], Terenzio, grefve, italiensk statsman, filosof och skald, f. 1799 i Pesaro, d. 1885 i Rom, deltog som en af de främste i 1831 års revolutionära rörelser, efter hvilkas kufvande han hölls 3 månader i fängelse och förvistes från Kyrkostaten. Han bosatte sig då i Paris, hvarest han skref filosofiska arbeten och dikter samt verkade för sitt folks nationella väckelse. Återkommen på grund af Pius IX:s amnestiförklaring af 1846, var han under den händelserika våren 1848 i Rom en af folkpartiets mest framskjutna män. Han kallades 4 maj s. å. till inrikesminister och konseljpresident, men afgick redan i slutet af juli. Han begaf sig då till Turin och stiftade med V. Gioberti (se d. o.) samfundet för Italiens enhet. Sedan Rossi mördats 15 nov. s. å., kallades M. till utrikesminister i Rom, men drog sig tillbaka vid proklamerandet af republiken och flyttade efter reaktionens seger till Genua, hvarest han stiftade en filosofisk akademi. Vald till sardinsk deputerad 1856, understödde han Cavours politik och var 1860-61 sardinsk undervisningsminister samt 1865-67 sändebud i Bern. Sedermera vardt han italiensk senator och vice president i högsta undervisningsrådet. I sin filosofiska spekulation utgick M. från Gioberti och närmade sig i kunskapsläran Rosmini, men sökte komma ifrån bådas halft skolastiska ståndpunkt genom att ansluta sig till Cartesius. Den inhemskt italienska filosofi, som M. i likhet med de två förstnämnde sökte skapa, utgör emellertid en föga själfständig blandning af kriticism, uppenbarelse-tro och poetiska element. I alla händelser stod han främst bland samtida italienska tänkare, och hans skrifter, särskildt de statsrättsliga, erbjuda mycket af intresse. Här må nämnas Del rinnova-mento della fdosofia antica in Italia (1834; 2:a uppl. 1836), Del papato nei tre ultimi secoli (1851), Scritti politici (1853), D'un nuovo diritto europeo (1859), Gonjessioni di un metafisico (1865), Teorica della religione e dello stato (1868), Gom-pendio e sintesi della propria filosofia (1876; en sammanfattning af hans system), La religione del avvenire (1880), Filosofia della realtå (s. å.) och Delle questioni sociali (1882). M:s skönlitterära verksamhet finnes publicerad i Poesie (ny uppl. 1849), Prose letterarie (1867), Novelle, favole e narrazioni edite ed inedite (1883) och Poesie e prose scelte (1886). Af författarens dikter utmärka sig i synnerhet de idylliska. M. uppsatte 1870 och redigerade till sin död tidskr. "Filosofia delle scuole italiane" (sedermera fortsatt under titeln "Rivista italiana di filosofia"), där hans lärjunge L. Ferri skrifvit en monografi öfver honom (1886)^ Jfr Gaspari, '/Vita di M." (1887). (H. N.) Mami'll (lat. mamVlla, dim. af ma'mma, modersbröst), bröstvårta; napp. Mamilläre, lat. Se Dräkt, sp. 928. Mamilläria (M a m m il la r i a) Haw., bot., växtsläkte af fam. Cactacece (se d. o. och fig. 5 å pl. till samma art.) med omkr. 300 arter, till största delen förekommande i Mexico på de torra högslätterna. Stammen är kort och tjock, rundad, äggformig eller något utdragen, cylindrisk, öfverallt besatt med spiralformigt ordnade, tagg-bärande vårtor af något växlande form hos olika arter. Blommorna komma fram mellan vårtorna. O. T. S. (G. L-m.) . Mamin, Dmitrij Narkisovitj, rysk författare, f. 1852, har under märket Mamin-S i b i r j a k gjort sig känd som novellistisk skildrare af lifvet i västra Sibirien. Hans förnämsta romaner äro Gornoje gnjezdo (Bergnästet, 1884), Zoloto (Guld, 1892) och Vesennija grozy (Vår-stormar, 1893). Hans Uralskie razskazy finnes i svensk öfv. af R. Lindquist ("Från Ural", 1904). Dessutom har han skrifvit en mängd sagor och historier om och för barn. A-d J. Mamin-Sibirja^. Se Mamin, D. N. Mamlöker (af arab. mamluk, slaf). Se Egypten, sp. 1487. Mamlukgrafvarna. Se Byggnadskonsten, sp. 729 och fig. å pl. IX, samt Kairo, sp. 562 och fig. 6 å pl. Ma'mma, grek. och lat., modersbröst; kvinnobröst. Se Bröstkörtel och Könsorgan, sp. 647. Mammäca, Julia, dotter till Julia Moesa, som