721 Manchestermaskin-Mancipium 722 som, då ett fartyg skall passera M., stänges med vattentäta portar vid ändarna och svänges rundt med innevarande vattenmassa. Kanalen var på sin tid ett framstående ingenjörsarbete. (S. L-k.) Manchestermaskin. Se Elektriska maskiner, sp. 273. Manchestersammet [mä'ntjosto-]. Se Sammet. Manchesterskeppskanalen [mä'ntjost8-]. Se Manchesterkanalen. Manchesterskolan [mä'ntʃəstə-], nationalek., beteckning på den riktning inom nationalekonomi och politik, som i statsingripandet ser ett hinder för en sund utveckling af samhällsförhållandena och därför fordrar dess inskränkande inom så trånga gränser som möjligt. Närmast afses med Manchesterskolan den rörelse, som från slutet af 1830-talet med Manchester som utgångspunkt samt Cobden och Bright som ledare spred sig öfver England och som resulterade i frihandelns seger (se vidare Cobden). Småningom har benämningen utsträckts att omfatta hela den ofvannämnda samhällsuppfattningen, särskildt i dess mest öfverdrifna yttringar. "Manchesterdoktrinen" har haft stort inflytande långt utom Englands gränser, i synnerhet på 1850- och 1860-talen. Sedermera har den alltmera förlorat i betydelse, främst kanske på grund af sin negativa hållning i arbetarfrågorna. I sin renhet omfattas den numera hufvudsakligen af en del franska och italienska vetenskapsmän. I många afseenden lefva emellertid fortfarande dess läror kvar i praktisk politik och ekonomisk vetenskap. G. B-e. Manche'tt. Se Manschett. Mancinellaträdet, bot., namn på Hippomane mancinella (se Hippomane). Mancini [-tjini], italiensk familj, som vunnit ryktbarhet genom sin släktskap med kardinal Ma-zarin. Michele Lorenzo M. gifte sig ined Mazarins syster. I detta äktenskap föddes en son, P h i-1 i p p e J u l i e n, sedermera hertig af Ne-vers (f. 1641, d. 1707), och fem döttrar, alla bekanta för skönhet cch begåfning, men äfven för lättfärdighet. Laura (f. 1636, d. 1657) blef 1651 gift med hertigen af Mercoeur. Maria (se fig.), f. 1639, d. 1715, uppfostrades i Frankrike hos sin morbroder, kardinal Mazarin. Den unge Ludvig XIV ville taga henne till gemål, men kardinalen afstyrde äktenskapet och förmälde henne i stället 1661 med konnetabeln af Neapel, prins Colonna. Hon rymde från sin man 1672. Olympia (f. 1640, d. 1708) förmäldes 1657 med prins Eugene Maurice af Sa-vojen-Carignan, grefve af Soissons, samt vardt moder till den bekante fältherren prins Eugene. Fjärde systern, H or t ense (f. 1646, d. 1699), blef 1661 gift med Armand de La Meilleraie, som var son till marskalken hertigen af La Meilleraie och antog titeln hertig af Mazarin. Hon öfvergaf Maria Mancini. honom 1670 och bosatte sig slutligen i London, där hon gjorde sig känd för sina kärleksäfventyr. Yngsta systern, Marie-Anne (f. 1649, d. 1714), blef 1662 gift med hertigen af Bouillon och förde ett mera regelbundet lif än de andra. - Litt.: Renée, "Les niéces de Mazarin" (1856), och arbeten om Maria M. af Chantelauze (1880) och Percy (1894 och 1896). Mancini [-tjini], Pasquale Stanislao, italiensk lärd och statsman, f. 17 mars 1817 i Apu-lien, d. 26 dec. 1883 i Capodimonte, blef 1848 medlem af neapolitanska parlamentet och sedan professor i internationell rätt i Turin. 1860 blef han Arianos representant i italienska parlamentet, där han slöt sig till vänstern. 1872 utnämndes M. till professor i straffrätt vid universitetet i Rom, och 1873 kallades han till president för det i Gent stiftade institutet för internationell rätt. Mars 1876- mars 1878 var han justitie- och kultusminister, maj 1881-juni 1885 utrikesminister i Depretis' ministärer. Han arbetade för dödsstraffets upphäfvande och inledde det italienska koloniföretaget i Abessinien. - M:s hustru, Laura Beatrice, född Oliva, f. 1823 i Neapel, gift 1840, d. 1869 i Florens, skildrade i dramat Ines (1845) sin egen kärleks- och äktenskapshistoria. Hon utgaf 1846 en större dikt, Colombo al convento della Rabida, och 1848 Poesie vårte samt författade efter 1860 högstämda kantater och sånger vid patriotiska fester. En samling af hennes lyrik utgafs 1874 under titeln Patria ed amore. Mancini, Evelina Cattermole-M. [-tjini katte'rmåle], italiensk författarinna. Se Lära. Mancipätio (lat., af mancipäre, eg. gripa med handen), rom. rätt, var en högtidlig, formlig, endast för romerska medborgare tillgänglig rättshandling, hvarigenom eganderätt öfverläts. I utbyte mot varan gafs ett kopparstycke (oss), som tillvägdes säljaren på en kopparvåg (cenea libra) af en särskild, därtill satt person, i närvaro af fem andra romerska medborgare. Köparen utsade därvid en formel, som angaf rättshandlingens ändamål. Kopparstycket utgjorde urspr, vederlag för varan, men blef sedermera en blott form. Mancipätio och in jure cessio (en för skens skull företagen vindikationsprocess, hvarvid den, som ville öfverlåta saken, medgaf förvärfvarens påstående, att han vore sakens egare) voro de enda rättshandlingar, genom hvilka enligt den äldre rätten eganderätten till res mancipi (se Mancipium) kunde lagligen öfverlåtas. Mancipationen afskaffa-des af kejsar Justinianus (527-565). I. L. (M. F-r.) Manci'pium (lat., af manus, hand, och ca'pere, gripa), rom. rätt. Ordet förekommer i flera tämligen olika, men likväl sinsemellan besläktade betydelser. Det synes sannolikt, att den ursprungliga betydelsen är "något, öfver hvilket man genom gripande med handen vunnit fullständigt herravälde". Möjligen kvarstår denna ursprungliga betydelse, då ordet användes för att beteckna en slaf eller en slafvinna. - Men vidare betyder manci-pium också själfva herraväldet, och det i en tvåfal-dig användning. Dels betyder det nämligen den gamla, stränga romerska eganderätten. För för-värfvandet af denna stränga eganderätt egde särskilda förutsättningar rum såväl i afseende på förvärfvarens person som i afseende på objektet och