tropeolin 000 n:o 2 eller ß-naftolorange. Det är natriumsaltet af sulfanilsyra-azo-ß-naftol. H. E. Mandasor [mändesåe]. Se Mandsaur. Mandat (lat. mandatum, se d. o.). 1. Jur., uppdrag, ett aftal, hvarigenom en person förbinder sig att för en annans räkning utföra ett rättsärende. Mandatet kan afse, att mandatarien (uppdragstagaren) skall utföra uppdraget i eget namn och således själf i st. f. mandanten (uppdragsgifvaren) träda i rättsförhållande till tredje man, och benämnes i sådant fall mandat i egentlig mening; hit hör kommissionsaftalet, hvaraf speditionsaftalet är en underart. Men i den moderna rätten är det äfven möjligt, att uppdraget skall utföras icke blott för uppdragsgifvarens räkning, utan äfven i hans namn, så att han omedel-hart förvärfvar de rättigheter och ikläder sig de förpliktelser, som härflyta ur rättsärendet. Denna art, hvilken var för den romerska rätten principiellt okänd, uppkommer genom mandatets förening med en fullmakt och kan kallas fullmaktsmandat (jfr Fullmakt). Det är detta, som eg. afses i vår lag (Handelsb. 18 kap.) liksom i de flesta främmande. Äfven beträffande mandat utan fullmakt (kommissicnsaftal) råder benägenhet att i viss mån anse mandanten omedelbart berättigad genom uppdragets utförande; särskildt plägar mandanten tillerkännas separationsrätt i mandatariens konkurs. I motsats mot den romerska ger den nyare rätten mandatarien i regel anspråk på arfvode. -- Viktiga användningar af mandatet äro bl. a. rättsförhållandet emellan ett bolag och dess styrelse samt inkasserings- och betalningsmandat, af hvilka anvisning och växel anses vara sammansatta. -- Om imperativt mandat se d. o. 2. Franskt pappersmynt under Direktorium. Se Assignat, Frankrike, sp. 1154, och Territorialmandat. 3. Manlig bragd, bedrift, dåd. Bruket af ordet mandat i denna betydelse tillhör nysvenskan och har utan tvifvel uppkommit på folketymologisk väg, med omtydning efter "man" och "dat" (Ity. dat,. hty. that, sv. dåd; jfr hjältedot). 1. Hj. H-d. Mandatarie, jur. Se Mandat 1. Mandatsprocess, jur., en under medeltiden utbildad summarisk processart, som skilde sig från den vanliga däri, att domaren ensamt på kärandens framställning, utan att höra svaranden, gaf den sistnämnde en befallning (lat. mandätum) att fullgöra något, t. ex. att betala en fordran. Befallningen kunde vara ovillkorlig eller villkorlig. I förra fallet egde svaranden, strängt taget, icke rätt att försvara sig; dock medgafs honom att göra gällande vissa invändningar, som kunde genast pröf-vas. I senare fallet däremot förföll befallningens verkan, om någon invändning inom viss tid framställdes, och saken förhandlades därefter i vanlig ordning inför domstolen. Från den förra arten af mandatsprocess härleder sig det svenska lagsökningsförfarandet. En efterbildning af den senare arten infördes i svensk rätt genom lagen 26 april 1907 om handräckning för fordrans utfående (se Handräckning). - I främmande rätt förekommer äfven i straffprocessen ett liknande förfarande, i det domaren i ringare brottmål eger att utan föregående domstolsförhandling fastställa ett straff, som går i verkställighet, därest icke den åtalade, efter att ha erhållit del af beslutet, inom viss tid gör gensaga däremot; göres sådan, förfaller beslutet, och saken behandlas i vanlig ordning. I. Afz. Mandatum, lat. 1. Uppdrag, som öfvertogs för i en annans räkning. Den, som mottagit det, kunde ställas till ansvar och dömas till skadeersättning, om han tillfogat sin hufvudman (mandätor) skada vare sig genom afsiktligt förvållande eller genom försumlighet. Att bli fälld i en rättegång härom medförde vanfrejd (infamia). - 2. Fottvagningscerenionier i Rom på skärtorsdagen. Jfr Fottvagning. 1. R. Tdh. Mandaue [-daue], stad på östra kusten af ön Cebu bland Filippinerna, omkr. 7 km. n. ö. om staden Cebu. 16,589 inv. \1903). Odling af majs och sockerrör. Mande. Se Mandespråk. Mandéer 1. Mandäer kallas ättlingarna af de gamla babyloniska gnostiska döparsekterna. De bo i ringa antal kring Basra i sumptrakterna vid Eufrats och Tigris' mynningar och i den angränsande persiska prov. Kusistan. I Europa ha de i enlighet med karmelitmunken Ignatius' bok om dem af 1652 benämnts Johanneskristna 1. Johanneslärjungar och ega kanske något samband med Johannes döparens sedermera från kristendomen separerade sekt i Gamla kyrkan. Själfva kalla de sig nasaréer, mandéer (af manda, kunskap, gnosis, sålunda likbetydande med "gnostiker"; se Gnosticism) eller döpare (sabier). Det sista namnet är särskildt afsedt för muhammedanernas skull, alldenstund koranen räknar sabier jämte kristna och judar till skriftbesittarna, som tolereras mot skatt och ej måste omvändas till islam. Mandéernas lära har undergått många förändringar och utvidgningar under tidernas lopp, under babyloniskt, avestiskt, hellenskt,- judiskt, kristet, gnostiskt, manikeiskt, indiskt och islamskt inflytande. Med dess förnämsta urkund, "skatten" (Ginza), "stora boken" 1. Adamsboken (se d. o.), ha alltjämt nya delar införlifvats; däraf dess religionshistoriska värde t. ex. för kännedomen om eljest förlorade gnostiska och manikeiska skrifter och läror. I mandéernas världsförklaring | äro fantastiska naturspekulationer af olika härkomst hopade på hvarandra, utan att vara satta i system. Enligt en kosmogoni var i begynnelsen Stora Piräj den allomfattande urgrunden, kanske uppfattad som ett världsägg, och "Stora lysande etern" 1. "Stora glansen", som tyckes vara omsluten af Stora Pirä. Sedermera infördes manikéer-nas "Ljuskonung" och sattes som en monoteistisk gudom i spetsen för det hela. I "Stora lysande etern" bor "Härlighetens stora ande" (Mana), ur hvilken "herradömena" framgå, främst "Första lifvet" och, på dess bön om sällskap och fortplantning, "Andra lifvet". Tre af "Andra lifvets" emanationer vilja skapa en värld. Då framkallar på "Första lifvets" bön Stora anden ett väsen, som benämnes "Lifvets kunskap", "Käre sonen", "Gode herden". Denne medlare och frälsare, Manda de Hajje ("Lifvets kunskap"), tyckes urspr, sammanhänga med Marduk, Babels gud, som slog urtidens vidunder och skapade världen. "Lifvets kunskap" trotsar mörkrets makter och stiger ned för att skapa. Skapelsen utföres af Gabriel, äfven kallad Petahil, såsom världsskapare till hälften