727 Mandeiska språket-Mandel ond. Djäfvulsvärldens ursprung kallas "den heliga Ande" (Ruhä, liksom på syriska femininum). Hon aflar med stordjäfvulen Ur de sju planeterna, djurkretsens tolf tecken och fem söner. De sju gjorde den första människan, som dock ej kunde stå upprätt, förrän Petahil på deras bön hos Stora Mana hämtat och meddelat anden, som sedan dess är människans himmelska beståndsdel. "Lifvets kunskap" uppenbarade sig i Hibil (Abel) Zivä, som äfven trängt ned i helvetets fyra förrum och tre afdelningar och aftvingat öfverdjäfvulen Karkum mörkrets hemliga namn och erkännandet af Stora andens öfvervälde. Världen räcker i 480,000 år och hemsökes af en rad falska profeter från Abraham till Muhammed, bland dem den falske Mes-sias, "timmermannen", hvilken "yxan, ej rökelse tillkommer". Hatet mot kristendomen framlyser flerstädes i mandéernas lära. De förkasta de kristnes bud om fasta, ogift stånd och askes och betrakta äktenskapet som en plikt. Men söndagen, ej sabbaten helighålles. I motsats mot bibeln förlag-ges den sanna religionen till faraonernas Egypten. Efter människosläktets undergång skall ett nytt människopar nedkomma och inleda ett lyckorike, som varar 50,000 år. Sedan slukas världarna af Ur, som själf skall gå under i mörkret, hvarefter endast ljusets rymd återstår. Till mandéernas kult hör ett dop, en helig måltid af bröd och vatten samt ett högtidligt handslag, som sakramentalt förbinder medlemmarna med hvarandra. Deras små kyrkor sakna altare och prydnader och ha rum endast för prästerna; lekmännen stanna utanför. Prästgraderna äro tre: "förvaltare" (diakon), "lärare" (präst) och "skattmästare" (biskop), hvilken måste ega "skatten" (Ginza). Till de två förra ha äfven kvinnor tillträde, men måste för att bli "lärare" vara gifta med en präst eller en biskop. Litt.: W. Brandt, "Die mandäische religion" (1889), "Mandäische schriften" (1893), M. N. Siouffi, "Etudes sur la religion des Soubbas ou Sa-béens" (1880), och K. Kessler, "Mandäer" (i Haucks "Realencyklopädie fiir protestantische theo-logie und kirche", 1903). N-S. Mandeiska språket, på hvilket mandéernas (se d. o.) religiösa urkunder äro författade, tillhör den semitiska språkstammens öst-arameiska gren, som delar sig i de syriska och babyloniska dialekterna. Dessa senare äro talmudiskan och mandeiskan. Från sin närmaste släkting, talmudiskan, skiljer sig mandeiska språket a) lexikaliskt däri, att det är mer fritt från grekiska, latinska och hebreiska ord, hvaremot de persiska lånorden äro i mandeiskan ganska många, och b) syntaktiskt, i det att mandeiskan eger en renare arameisk satsfogning än något annat arameiskt språk. I formellt hänseende har mandeiskan i några punkter gått längre i fonetisk utveckling, men bibehåller i andra en äldre form än talmudiskan. Mandeiska språket eger ett särskildt, från de äldsta arameiska bokstafsfor-merna härstammande alfabet och har inom detta utbildat en mer konsekvent och fullständig vokalbeteckning än någon annan semitisk skrift. I Europa återges dock det mandeiska alfabetet vanligen med hebreiska bokstäfver. - Jfr Nöldeke, "Mandäische grammatik" (1875), och Brockelmann, "Grundriss der vergleichenden grammatik der se-mitischen sprachen" (1908 ff.). H. A.* Mandel. 1. Bot., farm., mandelträdets frö. Frukten af mandelträdet, Prunus Amygdalus (se Prunus), är en sammantryckt, äggformig stenfrukt, hvars torra, läderartade kött är grönaktigt och sammetsludet. Kärnans stenskal är antingen glatt, benhårdt och tjockt, med djupt insänkta porer (var. dura), eller liksom tradigt, bräckligt och tunt (var. jragilis, krakmandel). Inom detsamma finnes vanligen l, stundom 2 frön (s. k. filippin), hvilka utgöra den drog man kallar "mandel" (semen Amygdali). Af densamma ha genom odling frambragts många varieteter, växlande i form och storlek, men alla hänförliga till Bittermandel, l frukt, 2 frö befriadt från fröskal, S samma efter aflägsnandet af främre hjärtbladet, k hjärt- bladsaulag, r rotämne. 2 hufvudgrupper med olika smak och egenskaper, nämligen: sötmandlar och bittermandlar (semen Amygdali dulce och s. A. amarum). De förra ha en mild, fet söt smak; de senare därjämte en egendomligt bitter. Sötmandlar äro mer eller mindre plattadt äggformiga, spetsiga i den smalare ändan och försedda med ett liksom stoftströdt, brunt fröskal. Jordanmandel (från Malaga), som anses vara den finaste sorten af sötmandel, är lång, smal, ljusbrun och glatt. Mandelträdet, hvars hemland är Turkestan och Central-Asien, odlas i Medelhafsländerna och Kalifornien. Sverige erhåller sitt behof af mandel från Spanien, Italien och Syd-Frankrike, bittermandel äfven från Nord-Afrika. Mandlar försändas på fat eller seroner. Mandel har stor användning i köket, i bagerier och konditorier (se M a r s i p a n). Om den sockrade emulsionen m a n d e l m j ö l k se d. o. Mandels ymnigaste (och tillika i sötmandlar viktigaste) beståndsdel är den officinella mandeloljan (se d. o.). Den malda återstoden efter mandeloljans utpressning kallas m a n d e l k l i och har kosmetisk användning. Bittermandlarna innehålla förutom fet olja den viktiga beståndsdelen amygdalin jämte enzymet emulsin. Bittermandlarnas användbarhet som krydda och i medicinen beror därpå, att ur amygdalinet genom enzymets inverkan bittermandelolja och blåsyra uppkomma, om mandlarna tuggas eller sönderstötas med vatten. Om pistachemandel och grön mandel se Pistacia, om jordmandel se Cyperus och Lathyrus; arachidmandel är fröna af Arachis hypogcca. Jfr Mandelsurrogat. - 2. (Tonsilla amyrgdala) Anat. a) En på hvardera sidan af ingången till svalget framskjutande, i gropen emellan gombågarna befintlig massa af adenoid substans, delvis ordnad i klumpar kring små insänkningar i organets kullriga yta, som till följd däraf är ojämn och gropig. Organet sy-