729 Mandel-Mandelgren 730 nes ha en fagocytär uppgift (se Bakteriologi, sp. 732). Mandlarna äro i friska tillståndet vid pass 1,5 cm. långa samt l cm. breda och tjocka; men vid "halsfluss" (akut eller kronisk angina ton-sillaris) kunna de svälla upp till flera gånger denna volym, så att de högeligen besvära, t. o. m. omöjliggöra sväljning och andning. Då mandlarna svälla upp, äro de kännbara i det yttre vid underkäkens vinkel, strax nedom örat, hvarför de ock kallas ö r-mandlar 1. öronmandlar. b) Två små mandelformiga delar (lober) af lilla hjärnan (cere-bellum), tillhörande dess undre yta, belägna mot medellinjen samt bakom (ofvan) medulla oblongata. - 3. Geol., mandelformadt mineralparti af annan sammansättning och beskaffenhet än den omgif-vande bergartens, hvilket utgör fyllning i ett förutvarande blåshål i densamma. Se G e o d. 1. O. T. S. G. L-m. 2. G. v. D.* 3. E. E. Ma'ndel, Friedrich August Eduard, tysk kopparstickare, f. 1810 i Berlin, d. 1882, studerade under Buchhorn och Henriquel-Dupont i Paris, blef 1842 professor vid akademiens koppar-stickarskola i Berlin och var 1857-75 denna skolas direktör. Bland M:s stick, alla i linjemaner, märkas själfporträtt af Van Dyck och Tizian, Karl I af Van Dyck, Rafaels Madonna Colonna och Madonna della sedia (ett af hans yppersta blad) och Ecce homo af Guido Reni. Hans sista mästerverk var Rafaels Sixtinska madonna (ofullb.). Jfr Pietsch, "E. M. und seine werke" (1883). (G-g N.) Mandelberg, Johan Edvard, historie-, landskaps- och genremålare, f. 22 juni 1731 i Stockholm, d. 8 aug. 1786 i Köpenhamn, utförde under sina första ynglingaår åtskilliga små fält- och lä-gersccner m. m. med fin och spetsig pensel samt i något grönaktig, men ej obehaglig ton. 1752 begaf han sig till Paris, där han närmast slöt sig till sin landsman Roslin och genom grefve de Caylus fick tillstånd att kopiera i Louvre. Af danske konungen Fredrik V åtnjöt han frikostigt understöd för fortsättningen af sina studier, dock med villkor att han efter dessas afslutande skulle bosätta sig i Köpenhamn. Efter några års studier i Rom anlände M. 1758 till Köpenhamn. Han var då en ganska mångsidigt utbildad konstnär. Hans i k. kopparstickssamlingen i Köpenhamn förvarade handteckningar visa, att han icke blott idkat studier för bataljmålning, utan äfven komponerat större historiska, allegoriska och mytologiska scener, herdestycken och lekande barn i Bouchers stil samt framför allt studerat det "heroiska" landskapet i den italienska skolans anda. M. blef också redan 1759 medlem af den danska konstakademien, och 1763 kallades han till professor vid samma akademi. Det var emellertid ej genom sina bataljstycken, utan genom sina stora dekorativa bilder, som M. förvärfvade sig ett aktadt konstnärsnamn. Så utförde han bl. a. i kupolen på Fredensborg fyra stora målningar med ämnen ur "lliaden" samt för Kri-stiansborg takmålningar m. m., hvilka sistnämnda gingo förlorade vid slottsbranden 1794. För utförandet af sina stora arbeten använde han flera af akademiens bästa lärjungar. Både Abildgaard och Clemens t. ex. bildade sig först under hans ledning. Efter hans målningar finnas kopparstick af Clemens, Bradt m. fl. -rn.* Mandelblomma, bot., namn på Saxijraga gra-nulata. Mandelgren, Nils Månsson, tecknare, kulturforskare, f. 17 juli 1813 i Ingelsträde by, Väsby socken, Skåne, d. l apr. 1899 i Stockholm, började sin bana som bondmålare. 1831 fick han någon undervisning af en ung tysk porträttmålare Berger vid Höganäs och blef sedermera beskyddad af excellensen J. G. De la Gardie samt inskrefs 1833, under det då antagna namnet Mandel gren, vid konstakademien, där han studerade i fem år. Han lärde dessutom litografi af v. Schéele och utförde åtskilliga planscher till det af denne utgifna verket "Minnen ur Napoleons lefnad". 1838 begaf sig M. till Köpenhamn, vid hvars konstakademi han studerade till 1842. Där fick han den afgörande väckelsen för sin framtid genom konsthistorikern Höyen. Samtidigt lärde han sig restaurera äldre taflor. 1842-43 vistades han i Italien och Paris, hvarifrån han anlände till Stockholm i dec. 1843. M. började nu utveckla en flerfaldt gagnande verksamhet. I förening med Ahlborn och Berlien inrättade han en slöjdskola, afsedd att bibringa handtverkslärlingar teckningsfärdighet och allmän handskicklighet - nödvändiga underlag för all praktiskt betydande slöjdutöfning. Skolan mottogs med välvilja af konstakademien, där liknande sträfvanden förr gjort sig gällande, men betraktades misstroget af många bland stadens handt-verksmästare. För att höja intresset såväl för företaget som i allmänhet tor slöjdens angelägenheter stiftades 1844, till en del genom M:s åtgärder, Svenska slöjdföreningen, till hvilken han 1845 öf-verlämnade sin skola jämte inventarier. Det är ur denna, som Tekniska skolan i Stockholm utvecklats. Ungefär samtidigt åstadkoms på M:s initiativ Konstnärsgillet (se d. o.) och 1847 den därmed sammanbundna Artisternas och litteratörernas pensionsförening. Han egnade sig under dessa år äfven åt tafvelrestaurering. Med 1846, då M. erhöll ett litet reseanslag till konsthistoriska studier inom Sverige, vidtog ett nytt skede i hans verksamhet. Han begynte afteckna lämningar af medeltidens konst i svenska kyrkor, särskildt minnena af dess måleri. Efter en långvarig tvist med Vitt. hist. o. ant. akad. om eganderätten till de ritningar, som M. 1846-51 utfört, upphörde med 1851 reseanslaget, och utsikterna till offentligt understöd för utgifvande af M:s tillärnade planschverk