731 Mandelkaffe-Mandelsten voro nästan omintetgjorda. I hopp om bistånd från England begaf han sig utomlands. I Köpenhamn, där han uppmuntrades af Höyen, stannade han en tid och fick då i uppdrag att restaurera takmålningarna i Bjeresjö kyrka. Han återvände till Skåne, där restaureringsarbeten och forskningar uppehöllo honom ett par år. Med bidrag af några skånska godsegare begaf sig M. 1854 till Paris för att utföra en del planscher till sitt stora verk. 1855 utkom i Köpenhamn l:a häftet af Monuments scandinaves du moyen-äge, och med det 6:e (Paris, 1862) fulländades arbetet. Det hade vunnit un-' derstöd af flera bland Frankrikes framstående män (Ingres, P. Mérimée, Thiers): en subskription föranstaltades, och ett franskt statsbidrag erhölls. En del exemplar inlöstes äfven för svenska statens l räkning. Detta verk, för hvilket M. utförde ej ! blott originalteckningarna, utan äfven samtliga litografierna, väckte mycket uppseende i utlandet samt förskaffade sin upphofsman ledamotskap af konstakademierna i Amsterdam, Florens och Rom. Å andra sidan ha anmärkningar framställts rörande teckningarnas trohet. M. erhöll af riksdagen 1863 ett årsanslag till fortsättande af sina studier och resor i fornforskningens tjänst, hvilket anslag 1873 förvandlades till en lifstidspension. M. begynte 1866 utgifvandet af Samlingar till svenska konst-och odlingshistorien, som dock i brist af uppmuntran måste upphöra med 2:a häftet (1868). 1867 blef han af svenska regeringen utsedd att ordna Sveriges andel i utställningen för "L'histoire du travail"-vid världsutställningen i Paris. Genom M:s bedrifvande framkommo på konstnärsmötet i Göteborg 1869 uttalanden, som yrkade på det önskvärda i, att en allmän svensk förening för konstminnesmärkens bevarande bildades, och denna kom också, hufvudsakligen till följd af M:s åtgöranden, till stånd s. å. under namn af Svenska fornminnesföreningen, i hvars tidigare utveckling och verksamhet M. lifligt deltog. Till följd däraf blef han 1871 anmodad att leda den första vetenskapliga undersökningsfärd - till Åland -, som finska fornminnesföreningen föranstaltade. M. blef invecklad i flera polemiker i slöjdundervisnings-och antikvariska frågor. Han sysselsatte sig på gamla dagar hufvudsakligen med ordnandet och offentliggörandet af sina i fäderneslandet bildade samlingar af ritningar och uppteckningar. 1877 utgaf han l:a häftet af Allas till Sveriges odlingshistoria, ett storartadt planlagdt företag, ämnadt att i bilder och förklarande text lämna en öfver-sikt al den svenska odlingen på alla områden och beräknadt att i sin helhet omfatta 1,200 planscher. Det, som utgifvits, omfattar "bostäder och hus-geråd" (h. l, 2; 1877) och början af afd. "helgedomar" (h. l, 2; 1883-84). För att möjliggöra fortsättandet af detta arbete samt understödja konst- och kulturforskning i Sverige testamenterade M. 1882 sina samlingar jämte ett kapital till Lunds universitet (se d. o., sp. 1430) under särskildt föreskrifna villkor. Till Konstnärsklubben testamenterade M. såväl en penningsumma som sitt bibliotek. M. utgaf äfven en Praktisk lärokurs i teckning (1884-86), i hvilken han uppträdde mot det från Tyskland införda stuhlmannska systemet. Han var medlem äfven af konstakademierna i Madrid och Petersburg. -m.* Mandelkaffe, löt. Se C y p e r u s. Mandelkli. Se Mandel 1. Mandelkrämla. Se K r ä m l a. Mandelmjölk beredes af söt- och något bittermandel samt socker och vatten och motsvarar ungefär farmakopéns emulsio amygdalina (mandelemulsion). "Mandelmjölken" är en svalkande, behaglig dryck, som förr användes som läskedryck vid bjudningar. Mandelolja, Oleum amygdalce, farm.., fet olja, som beredes fabriksmässigt i stor skala, särskildt i England, Frankrike och Tyskland, hvarjämte sådan olja vinnes vid framställning af bittermandelvatten (se d. o.). Oljan kan framställas både ur söta och bittra mandlar, då en produkt af samma kvalitet erhålles i båda fallen; till material vid beredningen användas mest bittra mandlar. Oljan framställes genom pressning vid högst 30° C. temperatur. Söta mandlar innehålla vanligen omkr. 40-50 proc. olja, de bittra 30-40 proc. Mandeloljan hör till de icke torkande oljorna, har gulaktig färg, är tämligen tunnflytande med en sp. v. af 0,915-0,920. Oljan tjocknar vid låg temperatur och stelnar vid -10° till -20° C. till en fast, hvit massa. Den löses i ung. 60 dlr kall och 15 dlr kokande alkohol och låter blanda sig med eter, kloroform, kolsvafla och petroleumeter i alla förhållanden. Dess hufvudbeståndsdel är olein (tri-olein), C., H-. (G18 H34 02)3. Mandelolja är ganska ofta förfalskad genom tillblandning af andra oljor. Mandololjan ingår i Linctus oleosus (oljsaft), i Un-guentum cetacei ("cold cream") samt i Oleum jecoris Aselli ferratum (järntran) och 01. phos-phoratum (fosforolja). O. T. S. (C. G. S.) Mandelriska, bot. Se Lactarius. Mandelstam, Josef Emeljanovitj, rysk litteratur- och språkforskare, f. 1846 i Poltava, d. 1911, blef lärare i ryska språket och litteraturen i Petersburg, docent i jämförande mytologi 1895 och professor i ryska språket och litteraturen vid , universitetet i Helsingfors 1897. Han författade : ett arbete om mytologien hos judarna (Mifologija u Jevreev, 1879), Opyt objasnenija obytjajev indo-evropejskich narodov, sozdannych pod vlijaniem mifa (Försök till förklaring af seder hos de indo-europeiska folken på mytisk grund, 1882), O charakterje Gogolevskago stilja (Om Gogols stil, 1902) och Ob umensjitelnych suffiksach v' russkom jazykje (Diminutiv i ryska språket, 1903) samt utgaf (i förening med A. Igelström) ett svensk-ryskt lexikon (1905). På svenska publicerade han i "Finsk tidskrift", "Ateneum" och "Valvoja" litteraturhistoriska afhandlingar och kritiker, däribland Hufvudströmningarna i den ryska litteraturen i XIX seklet (1898), Bjelinskij som frihetens förkämpe i Ryssland (s. å.), Om sambandet mellan grefve Leo Tolstojs skönlitterära verk och hans moralfilosofiska läror (1899), Maxim Gorkis verksamhet (1901) och De ryska skaldernas uppjattning om det fria ordets betydelse (1902). A-d .'i. Mandelsten, Amygdaloid, geol., petrogr., en bergart, som mer eller mindre rikligt i sin massa innesluter blåsrumsfyllningar, s. k. mandlar, af ett eller annat mineral, såsom kalkspat, zeo-liter, kalcedon, agat eller andra (se Mandel 3). Förekomsten af mandlar i en bergart tyder på erup-fcivt ursprung eller bildningssätt för densamma (se