733 Mandelstensstruktur-Mander Geo d med fig.). Det finnes basaltmandelsten, doleritmandelsten, melafyrmandelsten o. s. v. Äfven mandelstenar, i hvilka grundmassan utgöres af diabas (diabasmandelsten), förekomma i Sverige, nämligen i Dalarna, på Granholmen i Mälaren och vid övedskloster i Skåne. E- E- Mandelstensstruktur, geol. Se Struktur. Mandelsurrogat, frösorter, som användas i st. f. de dyrare mandlarna. Som surrogat för sötmandel brukas fröna af Anacardium occidentale, som går i handeln under olika namn, såsom c a c h o u-mandel, indisk mandel, kernel, arabiska nötter, afbittrade aprikosfrö (s. k. man-dolin) och raspad kokosnöt (på bakverk i st. f. sön-dorskuren mandel). I stället för bittermandel användas andra prunoidéfrön, särskildt aprikosfrö, som erhålles som biprodukt vid beredningen af torkade aprikoser. G- L-m. Mandelträdet, löt. Se P r u n u s och Mandel. Mande-negrer. Se Mandenga (slutet) och M andespråk. Mandenga l. Mandingo, d. ä. "mande-(talande)-folk", en af västra Sudans mest betydande och bildbara negerstammar, delar sig enligt Cust ("The modern languages of Africa", 1883) i två grupper. Den västliga bor emellan Senegals och Gambias öfre lopp samt vidare utmed den senare flodens högra strand. Den talrikare, men mindre kända östliga gruppen, äfven kallad wangarawa, håller till ö. om Djoliba på bägge sidor om 10° n. br. emellan 10--0° v. lgd. Jämte den vanliga negertypen i ansiktsdrag och hårväxt ega mandengaerna reslig, smärt och muskulös kroppsbyggnad. Genom naturlig intelligens, arbetsamhet, måttlighet, industri och handel (ris, bomull, järn- och guldsmiden, yllevaror) utmärka de sig framför alla andra negerfolk i Senegambien, och medan dessa ännu äro till största delen hedningar, var mandengafolket det första, som antog islam. På 1300-talet bildade det ett mäktigt, öfver en stor del af Central-Afrika härskande rike, Mali (Melle), hvaraf det äfven kallas mali-nga, "Mali-folk", men är nu splittradt i en stor mängd smärre despotiskt eller republikanskt ordnade samhällen. De mest kända af dessa äro: bambuk (se d. o.), mellan Senegal och dess biflod Faleme, dentilia, mellan Faleme och Gambia, med hufvudstaden Dsjulifunda (omkr. 2,000 inv.), niani och wuli vid Gambias mellersta lopp, med städerna Medina, Fattatenda och det forna engelska faktoriet Pisania, samt barra (se d. o.) vid Gambias mynning. Antalet af samtliga mandengaer skattas af Barth till 6 à 8 mill., hvilka alla ega samma tungomål, mande (se Mandespråk). Språkligt besläktade äro de, så vidt man ännu känner, med följande tre negerstammar: bambára (se d. o.), vei, utmed kusten n. v. om Liberias område, samt susu (soso) i kustlandet omkr. 10° n. br. Dessa mandengaer sammanfattas under det gemensamma namnet mande-negrer, men sannolikt kan detta namn på samma språkliga grund utsträckas till många flera af västra Sudans tallösa negerstammar. H. A.* Mander, K a r e l van, tre holländska (nederländska) konstnärer, far, son och sonson. - 1. K. v. M. d. ä., målare, författare, f. 1548 i Meu-lebeke nära Courtrai i Flandern, d. 1606 i Amster- dam, återvände 1569, efter att i Gent ha studerat i L. de Heeres ateljé samt i Courtrai och Tournai för P. van Vlerick, till Meulebeke, där han vid sidan af sitt måleri egnade sig åt skriftställarskap och bl. a. författade flera fastlagsspel. 1573 företog han emellertid en studieresa till Italien. I Eom erhöll han undervisning af olika lärare, arbetade i slutet af 1570-talct tills, med 13. Spränger i Wien, reste därpå hem till Flandern, men måste undan spanjorerna fly till Haarlem, dit han ankom alldeles utplundrad, men där han, efter att ånyo ha besökt Flandern 1583, slog sig ned samt jämte H. Goltzius och Corn. Cornelisz. inrättade en akademi. Två år före sin död flyttade han till Amsterdam. Han var både som tecknare och målare en utpräglad manierist, som i sina mestadels bibliska motiv - Den heliga Katarinas martyrium (1582) i en kyrka i Courtrai, Maria bebådelse (1593) i Haarlem, Maria, Jesus och Josef (1598) i Wiens kejs. museum - älskade att framställa sina figurer i de mest tillkrånglade ställningar. Undantagsvis målade han dock äfven porträtt, såsom bilden af En förnäm man (1592) i Wiens kejs. museum, och genrer, såsom en Kirmess i Peeter Brueghels stil i Semenovska samlingen i Petersburg, samt utförde dessutom åtskilliga humoristiska pennteckningar (i Albertina, Wien). Hans egentliga betydelse som konstnär är dock att ha varit den store Frans Hals' lärare. I egenskap af författare är han mindre märklig som skald än genom sitt stora verk Het schilderboek (1604), som trots den brist på kritik, hvarmed den är affattad, i det att dikt och verklighet däri äro sällsamt blandade, likväl utgör en viktig källa för kännedomen om den äldre nederländska konsten och dess utöfvare. - 2. K. v. M. d. y., f. omkr. 1579, d. 1623 i Delft, var som målare elev af sin far - taflor af hans hand äro dock numera icke kända -, men är mest känd som tecknare af s. k. tapetpatroner och tapetväfvare. Han arbetade först för Frans Spierings tapetfabrik i Delft, men begaf sig 1616, på kallelse af Kristian IV och sedan han anskaffat egna väfstolar, till Köpenhamn, där han fick i uppdrag att för en summa af 5,000 rdr utföra 24 tapeter till utsmyckning af den stora salen på Frederiksborg. De skulle bl. a. framställa Kristian IV:s kröning, utsikter af Kalmar, Vittsjö, Älfsborg, Öland, Travemünde, slaget vid Kalmar, 1611, o. s. v. 18 af dessa tapeter levererades 1619 till Danmark, men en stor del af dessa förstördes vid Frederiksborgs brand 1859. - 3. K. v. M. d. yngste, historie-.och porträttmålare, f. omkr. 1610 i Delft, d. 1670 i Köpenhamn, åtföljde som barn modern, då hon efter mannens död begaf sig till Köpenhamn för att indrifva sina innestående fordringar för af mannen levererade tapeter. Sannolikt sändes den unge Karel af Kristian IV till Holland för att där utbilda sig till målare (1635 målade han där skalden Vondels por-